2004-11-22, 15:27
#13
Citat:
Ursprungligen postat av Ola Hansson
Jag är mäkta trött på ett språkligt missfoster som blivit allt vanligare i svenskan: diminutivsjukan. Den yttrar sig allmänt i form av att vuxna talar till andra vuxna så som man talar till små barn, med "gulliga" fraser och näpet tonfall. Mest karaktäristiskt är förkärleken för allsköns diminutiva omskrivningar:
"Åsså sätter du en liten namnteckning där..." (sagt med näpet tonfall).
"Herpes kan ge små prickar runt snoppen."
Nej! Jag sätter en rejäl namnteckning, och herpes kan ge stora blåsor runt penisen, eller möjligen runt kuken. Denna ovana att kalla manslemmen för "snopp" är för övrigt diminutivsjukans tydligaste yttring. Den som inte har någonting mer än en snopp att visa upp efter att ha blivit könsmogen har missbildade genitalier. Fyraåringar har snopp, men vuxna karlar?
Skräckexempel på diminutivsjukan, självupplevt därtill, hos urologen: "åsså lämnar du ett litet spermaprov i den här lilla muggen" (sagt med gulligt tonfall). Nej! Inget litet spermaprov här inte. Vi snackar högtrycksspolning med sädesvätska. Jag behöver ett litermått! Varför ska allting vara så smått och näpet? Urrrk!
Håret reser sig på armarna av allt detta förgulligande. Till en början stötte jag bara på diminutivsjuka medelålders kärringar i mjuk sektor (dagis, sjukvård m.m.), men nu tycks ovanan sprida sig till andra sektorer och grupper. Hur kan man stoppa detta? Och varför vågar inte vuxna uttrycka sig vuxet och rakt till varandra?
"Åsså sätter du en liten namnteckning där..." (sagt med näpet tonfall).
"Herpes kan ge små prickar runt snoppen."
Nej! Jag sätter en rejäl namnteckning, och herpes kan ge stora blåsor runt penisen, eller möjligen runt kuken. Denna ovana att kalla manslemmen för "snopp" är för övrigt diminutivsjukans tydligaste yttring. Den som inte har någonting mer än en snopp att visa upp efter att ha blivit könsmogen har missbildade genitalier. Fyraåringar har snopp, men vuxna karlar?
Skräckexempel på diminutivsjukan, självupplevt därtill, hos urologen: "åsså lämnar du ett litet spermaprov i den här lilla muggen" (sagt med gulligt tonfall). Nej! Inget litet spermaprov här inte. Vi snackar högtrycksspolning med sädesvätska. Jag behöver ett litermått! Varför ska allting vara så smått och näpet? Urrrk!
Håret reser sig på armarna av allt detta förgulligande. Till en början stötte jag bara på diminutivsjuka medelålders kärringar i mjuk sektor (dagis, sjukvård m.m.), men nu tycks ovanan sprida sig till andra sektorer och grupper. Hur kan man stoppa detta? Och varför vågar inte vuxna uttrycka sig vuxet och rakt till varandra?
Helt riktiga iakttagelser och en sund reaktion från din sida! Infantiliseringen och trivialiseringen av språket tycks i denna urartning tulta fram hand i hand med ett alltför stort mjukisfeminiserande inflytande på språket, sannolikt p.g.a. att männen (och i synnerhet en massa pseudointellektuella tofflor som anpassat ihjäl sig till tidsandan) i alltför många fall abdikerat från sina språkgestaltande roller (där det givetvis finns utrymme även för kvinnor, men inte i nåt rosa fluffigt jävla inbillat allenaherravälde!)
Mammis må åka till Mallis för att även när hon är bakis få sej en snabbis, men jag vill för satan även i offentligheten ha ett fungerande vuxet språk med hela spektrat av livaktiga, anstötliga, nyskapande termer aktiverat...och även hårda, kantiga och korrekta fackuttryck när sådana är nödvändiga.
Diminutivsjukan, ett bra uttryck. "Gulliga fraser och näpet tonfall"...vilka är de bakomliggande psykologiska orsakerna till detta sattyg? kan det vara en lust att av undertryckt rädsla försöka nedvärdera eller oskadliggöra saker och ting som "gullepluttarna" har svårt att hantera, exempelvis att en kuk i verkligheten faktiskt inte är en snopp utan något inträngande livsnödvändigt av kött och blod som (en heterosexuell) kvinna både åtrår och fruktar, och kanske hatar?
Men 'kissa' och 'bajsa' är lite väl mycket bäbis(-is! 
)-språk.
