Hur reste folk förr i tiden utan flygplan eller bil?

Något som jag har undrat länge är hur folk på effektivaste sätt flyttat från Sverige till t.ex. Rom i medeltiden, som drottning Kristina gjorde i 1600talet? Det fanns ju varken flygplan eller någonting annat. Och för kungar som Karl XII som ständigt åkte land till land för att kriga, hur kom de fram på effektivaste sätt? Tacksam för svar.

Fridens

Självklart med häst och vagn

Herregud det måste ju ha tagit minst 10 år?

Sjövägen var nog det snabbaste och smidigaste sättet att resa längre sträckor förr i tiden.

Man tog båt så långt man kunde sen häst och vagn

Redan på romartiden hade man stenbelagda vägar genom Europa och världshus med jämna mellanrum där man bytte hästar.

En resa behövde inte ta så jäkla lång tid. Enkelt räknat skulle en resa från huvudstaden till Malmö gå på några dagar med häst och vagn.

Det är ca 60 mil och om man lugnt snittar 20 km/h i tio timmar (20 mil/dag) så skulle det ta tre dagar.

Till Rom gick färden först med båt till Polen och sedan vidare landvägen.

.

Nått som fascinerar mig mer är hur jävligt det måste varit med krig förr. Tänk själv att gå med 10 000 pers ner till exempelvis Tyskland. 10 000 man som ska ha lite personliga grejer men dom ska även ha med sig vapen, ammunition och mat för en långresa, kockar, sjukvårdare, präster och gud vet vad. Var lite fränare med krig förr. Nu för tiden trycker man på en knapp och totalförstör en hel stad på andra sidan jorden...

Romarna kunde skicka ett brev med en ryttare från asien till nuvarande England på en vecka tack vare dessa stenbelagda vägar.

Först och främst var det inte så att resor, främst långväga sådana, var en sysselsättning för gemene man. Dyrt, tidskrävande och inte alltför okomplicerat - och sista-minuten med all inclusive var tyvärr sällan aktuellt!

Som man redan tagit upp i tråden, var det häst och vagn som var det vanligaste färdmedlet, tillsammans med diverse vattenburna farkoster. Hur snabbt / hur lång tid, ett sådant här företag tog, berodde på så många fler faktorer än vad man tänker på i första hand.

- Vädret. Vägarna/farlederna ändrades efter vädrets makter, och jag vill inte ens veta hur de äldre vägarna såg ut efter att en armé om 10 000 man (plus tross, tjänstefolk och så vidare) dragit fram. Is var nog lite trist om man ville ta sig fram vattenvägen.

- Sociala kontakter. Sällan var något så brådskande att man inte hann med, eller var tvingad till, flertalet stopp på vägen. Skulle man från Sverige till Rom till exempel, kunde man vårda och/eller skapa nya kontakter längs vägen ned. Mitt antagande är att formeln "Ju adligare/rikare, desto mer socialt arbete krävdes längs vägen, är rätt användbar i detta fall.

- Faror. Beroende på hur det omvärldsliga läget var, kunde en resa gå olika smidigt. Du nämner ju 1600-talet, och om jag inte missminner mig var det hela 3 år (ids inte leta upp källa) under detta sekel där några större skärmytslingar ej stod att beskåda i Europa. Krig var visst död i fält, men med krig kom även möjligheter att på olika ohederliga vis skapa sig mindre rikedomar genom organiserade rövarband bestående av upplösta militära enheter och annat löst folk.

- Storleken på eskorten. Ju större eskort, desto mer organisation, desto mer tidskrävande. Jag kan inte dra mig till minnes att jag hört om en drottning Kristina som själv färdades på hästryggen från Stockholm till påven i Vatikanen. Hon gillade förvisso att rida, men rörde sig omkring i Europa med rätt storskaliga eskorter, bestående av visst militärt beskydd, kockar, skribenter, assistenter, konstnärer, poeter och så vidare.

Arméer rörde sig till fots (efter att kanske ha skickats över havet i fartyg först) och det tog tid - mycket tid. Tross, väder, fiender, rövare, skavsår...mycket som behövde tas om hand och tog upp en ansenlig mängd tid. Givetvis kunde man stressa fram en armé så att det gick snabbare, till exempel under en reträtt eller vid annat behov, men då var man tvungen att offra en del, vilket kunde vara allt från kungens personliga silver till några tusen man som dukade under av grov skoskav, sjukdomar, undernäring, köld och annat trevligt.

Så, kortfattat skulle man kunna säga:

- Större företag, såsom en arméförflyttning, skedde till fots med hjälp av hästdragna vagnar och så vidare.

- Mindre grupper rörde sig snabbare, om man var rikare med häst och vagn, men pysslade ofta med en hel del annat på vägen ned och man sysslade faktiskt en hel del med "turism", vilket var att besöka berömda platser och så vidare. Socialt spektakel "krävdes" och försinkade resan.

- Fartyg var såklart det snabbaste, men inte helt ovanskligt. Klippblock var lika hårda då som nu, och stormar svåra att förutse alla gånger.

Transporter var ett vågspel. Peter Englund skriver utförligt om detta i Ofredsår, och tar exempel på fartyg som ger sig ut på rutinseglatser men möter stormvindar och driver runt i två veckor varpå man är tillbaka vid utgångspunkten. Detta i det tämligen skyddade Östersjön ...

Ville Karl XII ta sig snabbt från A till B använde man häst - och bytte hästar så ofta som möjligt. Till ruinerande kostnad, utnötta hästar och utmattade människor kunde man röra sig hyfsat snabbt, men det var förbehållet mycket rika personer i specialfall.

Stenbelagda vägar var bra för marscherande fotsoldater och vagnar, inte galloperande hästar. Deras ben mår bäst av sviktande underlag.

En sak som ännu inte tagits upp är insjöar, floder och kanaler. Bulktransport skedde nästan alltid på vatten - Mälaren var länge transportleden för järnmalmsexporten (som sedan lastades om till större fartyg i Stockholm). Militärer höll sig gärna nära vattendrag, eftersom en hästdragen pråm kunde bära alla förnödenheter en mindre armé behövde långt snabbare och effektivare än hundratals vagnar.

Häst och oxe, gå, sprang, båt. Ingen expert men kan gissa hur det gick till

Att bara hålla alla hästar i en stor förflyttning med foder var ett jätteuppdrag! Det är tusentals hästar som alla ska ett par kilo mat dagligen. Lösa det vintertid var ingen lek och det gick åt mycket folk bara till det.

.