2011-08-17, 15:56
#1
Jag sätter min fot innanför Komvux grindar och jag ser allt annat än det jag förväntat mig. Till och börja med ser 90% ut som det kommit till det här landet på en överbefolkad flotte. Vad det gäller lärarna som jag för övrigt hört så mycket gott om är 70% kvinnor, eller tja tanter för att korrigera mig.
Jag sätter mig ned för att vänta på min introduktionskurs när ett downs syndrom barn av högsta kalibern passerar förbi vaggandes som en anka och med käften fylld med fradga som droppar på golvet blir det för mycket för mig och denna slutgiltiga fjäder bräcker kamelens rygg.
Trotts att jag intalat mig själv, svurit eder, lovat mina vänner åt höger och vänster att denna gångens skall jag inte fucka upp, inte knarka på vardagarna och framför allt inte på skoltid!
Frestelsen blir dock för mycket för mig, mina fem piller Zopiklon bränner i bakfickan. Skuttandes och nynnande på "Tower of Babylon" hoppar jag in på toaletten för att sänka 15mg Zopiklon med hjälp av en klunk chokladmjölk, 15 min senare börjar jag känna elektriska impulser av eufori strömma genom min annars så oroliga kropp. Men som nu börjar mjukna upp och blir för varje minut mer och mer mellow.
Tio minuter innan min introduktionskurs börjar har folk börjat anlända och väntar nu på att få bli insläppta. Jag sveper med min blick, folket parerar med undvikande miner och jag konstaterar att jag med hästlängder är den mest intressanta karaktären. Jag märker även att ett brett leende börjar sprida sig över mina läppar vilket dels inte alls är likt mig och dels är ett väldigt osvenskt beteende då man sitter själv. Ovanpå detta kan jag inte sluta ge ifrån mig kvävda nysningar var tionde sekund.
Tillslut släpper Bodil in oss, en väldigt trevlig dam men som verkar lite disträ och lätt lobotomerad vid vissa tillfällen. Vid tidpunkten Bodil tycker det är dags att ropa upp tycker jag det är dags att poppa en jävel till.
"Emilio?"
"Yes", ropar jag med överdriven entusiasm och med munnen full av Zopiklonsörja då jag låter pillret lösas upp under tungan och spottar nästan ut sörjan då jag märker att lady japonese rullar in en barnvagn med en skrikande bebis. Vad i helvete är detta? Tänker jag för mig själv samtidigt som jag förstår att jag är långt ifrån gymnasiets sociala arena, här råder inte alls samma villkor.
När klassen slutat poppar jag mitt sista piller Z varpå jag nu har poppat 25mg på under timmen. Genast får jag en rasande lust att boosta mitt rus genom att konsumera alkohol i superlativa kvantiteter. Men hindrar mig på grund av att då skulle hela dagen bli till en minneslucka. Nog för att hälften av nöjet med benzo är att pussla ihop sitt liv dagen efter, leka detektiv och samla ledtrådar, men någonting säger mig att börja läsåret med en minneslucka kanske inte är det bästa sättet.
En sak till som cirkulerar i min skalle: "Jag får inte somna!"
Just i detta tillfället känner jag mig bara väldigt mellow min kropps substans skulle kunna liknas lera och mitt huvud är bara pepp som fan på livet.
Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att gå ut och ta en cigg. Jag drar in röken och kan verkligen känna smaken från jorden plantan växte i, mannen som antagligen var neger när han skördade och torkade tobaken. Kort sagt, en av de bästa cigaretterna jag rökt i hela mitt liv.
Jag går in igen i väntan på att Z verkligen skall slå in. Men jag har redan nått rusets apex och några tecken på sömn är bortom horisonten.
Jag skulle kunna beskriva resten av ruset men vad jag har hört så skall man sluta när man är på toppen. Så vi avrundar här.
Jag sätter mig ned för att vänta på min introduktionskurs när ett downs syndrom barn av högsta kalibern passerar förbi vaggandes som en anka och med käften fylld med fradga som droppar på golvet blir det för mycket för mig och denna slutgiltiga fjäder bräcker kamelens rygg.
Trotts att jag intalat mig själv, svurit eder, lovat mina vänner åt höger och vänster att denna gångens skall jag inte fucka upp, inte knarka på vardagarna och framför allt inte på skoltid!
Frestelsen blir dock för mycket för mig, mina fem piller Zopiklon bränner i bakfickan. Skuttandes och nynnande på "Tower of Babylon" hoppar jag in på toaletten för att sänka 15mg Zopiklon med hjälp av en klunk chokladmjölk, 15 min senare börjar jag känna elektriska impulser av eufori strömma genom min annars så oroliga kropp. Men som nu börjar mjukna upp och blir för varje minut mer och mer mellow.
Tio minuter innan min introduktionskurs börjar har folk börjat anlända och väntar nu på att få bli insläppta. Jag sveper med min blick, folket parerar med undvikande miner och jag konstaterar att jag med hästlängder är den mest intressanta karaktären. Jag märker även att ett brett leende börjar sprida sig över mina läppar vilket dels inte alls är likt mig och dels är ett väldigt osvenskt beteende då man sitter själv. Ovanpå detta kan jag inte sluta ge ifrån mig kvävda nysningar var tionde sekund.
Tillslut släpper Bodil in oss, en väldigt trevlig dam men som verkar lite disträ och lätt lobotomerad vid vissa tillfällen. Vid tidpunkten Bodil tycker det är dags att ropa upp tycker jag det är dags att poppa en jävel till.
"Emilio?"
"Yes", ropar jag med överdriven entusiasm och med munnen full av Zopiklonsörja då jag låter pillret lösas upp under tungan och spottar nästan ut sörjan då jag märker att lady japonese rullar in en barnvagn med en skrikande bebis. Vad i helvete är detta? Tänker jag för mig själv samtidigt som jag förstår att jag är långt ifrån gymnasiets sociala arena, här råder inte alls samma villkor.
När klassen slutat poppar jag mitt sista piller Z varpå jag nu har poppat 25mg på under timmen. Genast får jag en rasande lust att boosta mitt rus genom att konsumera alkohol i superlativa kvantiteter. Men hindrar mig på grund av att då skulle hela dagen bli till en minneslucka. Nog för att hälften av nöjet med benzo är att pussla ihop sitt liv dagen efter, leka detektiv och samla ledtrådar, men någonting säger mig att börja läsåret med en minneslucka kanske inte är det bästa sättet.
En sak till som cirkulerar i min skalle: "Jag får inte somna!"
Just i detta tillfället känner jag mig bara väldigt mellow min kropps substans skulle kunna liknas lera och mitt huvud är bara pepp som fan på livet.
Efter mycket om och men bestämmer jag mig för att gå ut och ta en cigg. Jag drar in röken och kan verkligen känna smaken från jorden plantan växte i, mannen som antagligen var neger när han skördade och torkade tobaken. Kort sagt, en av de bästa cigaretterna jag rökt i hela mitt liv.
Jag går in igen i väntan på att Z verkligen skall slå in. Men jag har redan nått rusets apex och några tecken på sömn är bortom horisonten.
Jag skulle kunna beskriva resten av ruset men vad jag har hört så skall man sluta när man är på toppen. Så vi avrundar här.