Flashbacks offentliga undersökningar om usla och kassa statliga tjänster

En som har ringt SOS Alarm utan att ha fått hjälp är Jonas Sandström i Nacka. Han berättar hur han 2007 blev vittne till en svår trafikolycka från sitt fönster.

– Jag såg hur en bil körde på en stolpe och klövs på mitten och hur flera personer kastades ur den och blev liggande på vägen, berättar han. Det var ungefär 300 meter från mitt hus och jag ringde SOS direkt. Men de frågade bara efter den exakta adressen och jag kunde inte ge den, däremot kunde jag beskriva vilken väg det var och vilka byggnader som fanns omkring. Bland annat Nacka kyrka. Men det räckte inte. Till slut bad de mig att ringa polisen så det gjorde jag.
Annons:

Jonas Sandström berättar också hur han och några kamrater varit i Ektorps centrum när de såg en gammal dam ligga på marken och skrika.

– Också den gången ringde vi SOS men de tyckte inte att det var värt att skicka en ambulans eftersom de menade att damen nog inte var psykisk frisk. Men vad spelade det för roll? Hon behövde ju hjälp. Till slut sprang vi till Nacka sjukhus och fick tag på en rullstol så att vi kunde rulla henne dit.

En annan läsare, som vill vara anonym, berättar om hur han hittat en blödande man och ringt efter ambulans:

”När jag var ute en dag och åkte inlines påträffar jag och en kompis en man som har ramlat och slagit i huvudet så att det blöder ymnigt. Hjälper honom att lägga sig mjukt och stoppar blodflödet. Är dock osäker på traumat mot huvudet och vilka konsekvenser det har fått då patienten är berusad. Ringer SOS för att begära ambulanstransport upp till akutmottagningen. Då frågar SOS-personalen om det är en sådan som brukar sitta där nere på stan och dricka sprit (underförstått då skickar vi ingen ambulans). De låter också mig få reda på att det är väldigt dyrt att skicka en ambulans och att personen lika gärna kan ta en taxi till sjukhuset. Trots att jag förklarade att ingen taxi kommer att vilja köra en nedblodad patient nekas patienten ambulans. Till slut kommer en polisbil som får ta över eftersom ingen ambulans kommer till platsen. Polisen fick sedan köra upp patienten till sjukhuset. Att nekande av ambulans skulle vara en engångsföreteelse ställer jag mig mycket frågande till.”

En läsare, som kallar sig ”Anders”, beskriver en händelse som inträffade 2009. Han ringde då såväl sjukvårdsrådgivningen som SOS Alarm:

”Det började med att jag fick hög puls och snabbt sämre allmäntillstånd. Jag ringde sjukvårdsupplysningen där man lyssnade, ställde frågor. Slutsatsen var att jag måste snarast ta mig till akutmottagning på sjukhus. Jag förbjöds att ta egna bilen och anmodades ringa SOS Alarm föra att få ambulansfärd till akuten.

Ringde så till SOS Alarm och en kvinna ställde en massa frågor för att utröna om jag behövde ambulans. Efter ett par minuter var hon klar och ansåg att jag kanske behövde en ambulans samt skickade mig vidare en ambulansjukskötare. Där vidtog en gång till samma utfrågning – ja, man har väl ett standardiserat frågebatteri. För tredje gången på en kort stund måste jag – och nu helt utmattad av ansträngningarna – redogöra för min situation. Det var inte utan att en viss desperation spred sig i min kropp och i det tal som jag trots allt lyckades åstadkomma. Nå till slut blev beslutet ”Vi skickar en ambulans, men den kan dröja". Någon timme senare kom den. Då var jag så matt att jag vid ankomsten till Danderyd inte själv kunde förflytta mig mellan två britsar som stod i jämnhöjd.” ... (för lång)

Många läsare fortsätter att skriva in sina upplevelser om hur de har bemötts och fått hjälp genom SOS Alarm och ambulanspersonal.

Signaturen ”Per-Erik” berättar om hur han till slut var tvungen att skrika och vråla för att få SOS Alarm att skicka en ambulans till hans svårt sjuka son.

”Vår son i 20-års åldern hade legat inne för en magoperation där man under en nära sex timmar lång operation flyttat en del blodkärl med mera i magen. Han kom hem tre dagar efter operationen. Samma kväll fick han väldigt ont i magen och blev liggande på badrumsgolvet med kraftiga magsmärtor, var vit i ansiktet och svettades ymnigt. Det gick inte att flytta honom på grund av smärtorna.”
Annons:

”Vi ringde 112 och jag beskrev symtomen. SOS förklarade omständligt och pedagogiskt att det var ont om ambulanser och att man bedömde att det inte behövdes en ambulans i detta fall utan att det räckte med en bårutrustad taxibil från SAMRES. Vi lyckades inte övertyga SOS om att det behövdes ambulans och kunde inte själva flytta på vår son och köra in honom till akuten i en vanlig bil på grund av hans smärtor.”

”Efter en timme och femton minuter kom en taxi från SAMRES som dock ej var bårutrustad. Det var bara att börja om från början och nu informerades vi att det snart verkligen skulle komma en bårutrustad taxi. Vi väntade ytterligare en och en halv timme utan att någon transport kom varefter vi ringde 112 och skrek och vrålade och de till sist gav med sig och skickade en ambulans. Ambulansen kom nu ganska omgående och tog vår son till sjukhus. Vi talade med ambulanspersonalen och sa att vi förstod att dom hade haft mycket att göra under kvällen varvid dom svarade att ´i kväll har det varit väldigt lugnt´.”

”Man vill att den som ringer till 112 ska försöka vara lugn och saklig och beskriva vad som hänt vilket jag verkligen försökte. Det misstaget gör jag inte nästa gång det behövs. Jag kommer att vråla och skrika och bete mig hysteriskt för att försöka få SOS personal att reagera.”

Sven skriver och berättar om sin korta men intensiva kontakt med SOS Alarm.

”Jag kan nog bjuda på den kortaste SOS-kommunikationen någonsin. Jag åker bakom en lastbil på Essingeleden som ryker extremt mycket, så jag ringer 112 och säger 'Hej, jag åker bakom en lastbil på Essingeleden och han börjar brinna när som helst, går det att få fram en polisbil?' SOS svarar: 'Det här är ingen jävla växel!' klick. 500 meter senare börjar lastbilen att brinna. Tokigt, sörru.”

Börje Nenner från Röbäck berättar i ett mejl hur han blev bemött sedan han skadat sig allvarligt.

”I mitten av oktober 2010 hade jag fallit hemma och slagit mig mot en vägg och blivit liggande på rygg. Hade lyckats få tag på en telefon och ringt 112. Önskade då en ambulans då jag inte kunde komma upp. Den som jag pratade med undrade flera gånger om jag inte kunde resa mig upp . Senare har jag funnit att innan jag fått hjälp så tog det närmare en timme. Sitter sedan det datumet i rullstol.... (för lång)

Flera exempel på senare tid har aktualiserat frågan om möjligheter och gränser för myndigheters opinionsbildning och samhällspåverkan. I mars i år skickade Arbetsförmedlingen i Nyköping (som är en del av myndigheten Arbetsmarknadsverket), tillsammans med en representant för Byggnadsfackets avdelning 41, ett brev som uppmanade arbetslösa byggnadsarbetare att delta i en demonstration för kollektivavtalet om de fortsättningsvis ville ha ersättning från A-kassan. Skatteverket och biståndsmyndigheten SIDA har bekostat annonskampanjer som tydligt bildat opinion för höga skatter respektive ökat bistånd. Folkhälsoinstitutet anses av många de senaste åren ha tagit en markant ideologisk riktning, och ägnar åtskilliga resurser till opinionsbildning. Glesbygdsverket har fått samma kritik, liksom Ungdomsstyrelsen, Konsumentverket och flera av de statliga ombudsmännen.

Överlag tycks också allt fler myndigheter uppfatta opinionsbildning och samhällspåverkan som legitima uppdrag. I en studie av Bo Rothstein konstaterades bl a att den yrkeskategori som mest frekvent publicerade artiklar på Dagens Nyheters debattsida under 2003 var just generaldirektörer och verkschefer.

• Det statliga lärarutbildningskonventet, en sammanslutning av samtliga lärosäten som bedriver lärarutbildning i landet, annonserade i våras för 200 000 kronor av skattebetalarnas pengar efter att debatt förts om lärarutbildningen på DN Debatt.

• En Sifo-undersökning som Karl-Petter Thorwaldsson, regeringens särskilda utredare av föräldraförsäkringen, låtit göra visar att motståndet mot kvoterad föräldraförsäkring och lagstiftning på området är kompakt. Eftersom utredningen kommer att föreslå en mer individualiserad föräldraförsäkring var det dåliga nyheter för Thorwaldsson att folk i allmänhet inte vill ha det så. För att rätta till folkopinionen har Thorwaldsson föreslagit att 300 miljoner kronor ska satsas på en kampanj för att få mammor att vilja lämna ifrån sig mer av föräldraledigheten till papporna. För 300 miljoner skattekronor ska folket fås att tycka på samma sätt som en offentlig utredning, ledd av en fackligt anställd socialdemokrat.

• Som man frågar får man svar. Barnombudsmannen Lena Nyberg gjorde i slutet av juni (2005-06-27) ett utspel på DN debatt om att den psykiska ohälsan bland barn ökar. Uppgifterna i artikeln grundade sig inte på vetenskapliga fakta, utan var helt baserade på en enkätundersökning som barnombudsmannen låtit göra på mottagningar inom BUP, barn- och ungdomspsykiatrin. Artikeln avslutas föga förvånande med krav på mer resurser Inget annat alternativ diskuteras. Budskapet från barn- och ungdomspsykiatrin är entydigt. Det är minskade resurser till skolhälsovård, socialtjänst och primärvård som har lett till att den psykiska ohälsan fortsatt att öka. Problem som inte fångas upp på ett tidigt stadium riskerar att förvärras.

• Glesbygdsverket ägnar mycket kraft åt opinionsbildning och har också ett tydligt uppdrag från regeringen att göra det. Verket ska ”genom påverkan på olika samhällssektorer verka för goda levnadsförhållanden och utvecklingsmöjligheter för glesbygds- och landsbygdsbefolkningen i olika delar av landet”. Under rubriken Om
verket på dess hemsida skriver man att glesbygdsverket är en statlig myndighet som rapporterar om utvecklingen i glesbygds-, landsbygds- och skärgårdsområden. Senast krävde man att Sveriges Television ska flytta Rapports eller Aktuellts redaktion från Stockholm.

En av myndigheterna som ägnar sig åt opinionsbildning är Skatteverket. Timbro har tittat närmare på hur de använder våra skattepengar och hur en opinionsbildningskampanj för en myndighet kan gå till. Skatteverket vill nå unga människor med sin opinionsbildning och deltog bland annat vid årets Hultsfredsfestival.

Årets festival lockade fler besökare än någonsin tidigare, totalt 30 000. De som ville ta en paus från konserterna och gratis surfa eller maila litet kunde besöka ett Internetcafé, strax till höger om ingången. I en trailer fanns tio datorer med bredbandsuppkoppling. Att det var gratis gick inte att ta miste på, tack vare de stora banderollerna med texten ”Gratis Internetcafé”. Budskapet verkade ha gått hem hos festivalbesökarna, för det var kö i princip hela tiden.

Internetcaféet var bemannat med tio anställda från Skatteverkets lokalkontor i Västervik, Vimmerby och Oskarshamn samt huvudkontoret. Helt gratis var det kanske inte, med tanke på att enbart markhyran för den attraktiva platsen var 100 000 kronor. Dessutom delade informatörerna ut hörselproppar, handledsplånböcker och askar med tvålblad i. De senare blev mer uppskattade ju längre festivalen pågick.

– Man måste ju locka med något, som skatteinformatören Ann Karlstedt konstaterade. Samma recept användes av LO, som delade ut gratisbullar och erbjöd laddning av mobilelefoner i sitt tält.

Kritiserades för att vara socialdemokratisk valpropaganda
Närvaron vid Hultsfredsfestivalen var en del av Skatteverkets stora kampanj mot svartjobb bland unga. Den inleddes med en uppmärksammad reklamfilm 2002. Ett gäng grabbar ska spela fotboll, men vägen dit är kantad av bekymmer. Vattnet i duschen är brunt, gatorna är leriga och marken täckt med skräp. När de äntligen kommer fram till fotbollsplanen är den helt igenväxt, och ena målställningen är trasig. Filmen avslutas med budskapet: ”Eller så betalar man skatt”.

I oktober 2004 skickades en svart låda ut till samhällskunskapslärare på alla gymnasieskolor i Sverige. När läraren packade upp lådan fanns bland annat en svartkrullig peruk, guldringar och en avklippt hoodtröja. Dessutom fanns en 30 minuter lång film, och en manual för hur allt skulle användas. I ett brev kunde man läsa:

Som lärare kan det kanske vara en otacksam uppgift att berätta om skattesystemet och diskutera konsekvenserna av svartjobb. Därför har vi tagit fram ”Svarta lådan”.

Brevet var undertecknat:
Med vänliga hälsningar
SKATTEVERKET
Huvudkontoret

När eleverna sett på filmen, var tanken att läraren skulle låtsas vara programledare i TV. Några av eleverna skulle spela paneldeltagare, med hjälp av de medskickade attributen. En karaktär var Bookie, som är medlem i Attac och tycker att ”det är en förmån att betala skatt”. En annan var Nico, som har hoppat av gymnasiet och jobbar svart på ett bygge. En annan tjej med invandrarbakgrund är Claudia, som jobbar svart som servitris på en restaurang. Den fjärde karaktären är Sebastian, som aldrig skulle ta risken att jobba svart eftersom han ill bli polis. I filmen fanns också Stephanie, en ”fin” flicka från ett välbärgat hem som är lat, bekväm och tycker att skatterna i Sverige är för höga. När det behövs lånar hon pengar av pappa.

Enligt Skatteverket kostade kampanjen cirka 10 miljoner årligen under 2002 och 2003, och 8 miljoner kronor under 2004.

– Det här är en lågbudgetkampanj. Det måste man ha med i beräkningen, säger Björn Thärnström, enhetschef på Skatteverket och en av de ansvariga för kampanjen.

Kritik för dålig missbruksvård

Länsstyrelsen i Sörmland riktar allvarlig kritik mot Eskilstuna kommuns missbrukarvård. Bland annat är kommunen för dålig på att söka upp missbrukare som kommunen vet är utsatta för livsfara på grund av sitt missbruk, menar Länstyrelsen.

Kerstin Eriksson som är områdeschef på arbetsmarknads- och familjeförvaltningen i Eskilstuna tycker att kritiken är berättigad. Vid en granskning tidigare i år hittade länsstyrelsens väsentliga brister i Eskilstuna kommuns sätt att följa upp vården av missbrukare.

I ett ärende som länsstyrelsen lyfter fram, nöjde sig kommunen med att söka en person via brev och telefon, trots att man konstaterat att risken för en ny överdos var överhängande om missbrukaren i fråga inte fick professionell hjälp. Kommunen lyckades inte få till något möte innan personen dog.

Länstyrelsen menar att det är allvarligt att kommunen fortsätter att arbeta så här trots att kommunen tidigare fått kritik av länsstyrelsen för att vara passiv.

Områdeschef Kerstin Eriksson menar att det redan har gjorts förändringar för att förhindra att sådant här upprepas.

Kritik mot missbruksvård

I stället för dyra behandlingshem erbjuds allt fler missbrukare olika öppna insatser. Men där används metoder utan vetenskapligt stöd, av personal utan rätt utbildning. Ingen vet heller hur det går för missbrukarna. Öppenvården får skarp kritik av Socialstyrelsen i en första rikstäckande kartläggning.

Den första svårigheten för Socialstyrelsens utredare Ulf Malmström var att få reda på hur många olika öppenvårdsenheter det över huvud taget finns. Det andra problemet var att förstå vad de ägnade sig åt.

Han lyckades identifiera drygt 630 verksamheter i landet som fokuserar på beroende och missbruk. Ungefär 70 procent av dem svarade på den enkät han skickade ut. Men beskrivningarna av vad de arbetade med var svårtolkad.

– Man kan bli rätt förvirrad. Alla sade i princip att de erbjöd allt. Det framstår som en orimlighet, säger Ulf Malmström.

Öppenvård kan beskrivas som allt som inte är så kallad sluten vård på institutioner och behandlingshem. Det kan handla om läkemedelsassisterad behandling (metadon och andra medel) och psykoterapier men också renodlade sociala insatser som hjälp med bostad, arbetsträning och uppehälle.

De cirka 24 000 missbrukare som fanns inom öppenvården förra våren behandlades enligt mer än tjugotalet olika modeller. Från den etablerade Minnesotamodellen med tolvstegsbehandling till ”psykodynamisk insiktsterapi”, ”socialpedagogisk ansvarsmodell”, ”biofeedback” och ”transaktionsanalys”.

– Få av metoderna har en vetenskaplig förankring. Dessutom är det allvarligt att en påfallande liten del av personalen är utbildad för den metod man använder, menar Ulf Malmström.

Det går inte heller att veta hur det går för dem som ska hjälpas, Uppföljning och utvärdering görs nästan inte alls.
– Av anständighetsskäl borde man vara extra nog med att följa upp metoder som saknar vetenskapligt stöd. Självklart finns det verksamheter som är väldigt bra. Men jag tror det finns andra som inte på något sätt bidrar till en rehabilitering och förbättring för klienterna.

Tendensen har länge varit att kommunerna dragit ned på inköpen av de dyra platserna på behandlingshem för att i stället erbjuda hjälpen på hemmaplan. Men Socialstyrelsen ifrågasätter om det blir en besparing. Kostnaderna för den öppna missbruksvården har ökat med 35 procent på bara fyra år.

Socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson (m) känner igen bilden som tecknas i rapporten.

– Vi bedriver väldigt omfattande verksamhet med goda syften men med väldigt vaga kunskaper om den gör nytta eller inte. Öppenvårdens fokus måste vara att lägga möda på tidiga insatser med syftet att bromsa utvecklingen i tid, säger han.

Han nämner två satsningar i Stockholm. Preventionscentrum, som ska utveckla socialtjänsten under ledning av Björn Fries, tidigare narkotikapolitisk rådgivare åt regeringen, och Hemlöshetskliniken, där den akuta somatiska vården, psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten ska samarbeta.

I samma område på Söder där de hemlösas vårdcentral Hållpunkt Maria ligger, finns också sedan en tid Stadsmissionsgården, en dagverksamhet för hemlösa. Personalen där kan berätta om missbrukare som är i så dåligt skick att läkare bedömt att de bör läggas in på behandlingshem, men socialtjänsten har ändå fortsatt att bara bevilja dem öppenvård.

I dörren träffar vi Kjell Thollander på väg in för att äta lunch. Han har äntligen börjat komma på fötter igen, tycker han. Räddningen blev Stockholms mobila hemlöshetsteam som sökte upp honom förra sommaren när han drack kopiösa mängder alkohol och sov i tunnelbanan eller lite varstans.

–Nu har jag fått ett andrahandskontrakt genom enheten för hemlösa och håller mig nykter. Jag har bara haft några återfall, senast häromdagen, men i alla fall. Jag har ju hållit på sedan jag var 16.

Han ger inte så värst mycket för behandlingshem som han varit på sju, åtta gånger. Några speciella behandlingsmetoder känner han inte till, han vet bara att han alltid trillat dit igen efter en nykter period.

Missbruksvård får svidande kritik
Missbruksvården i Piteå får svidande kritik av Lars Nygren, specialist i psykiatri och beroendemedicin. Nu har Nygren tröttnat på bristerna och lämnat sin tjänst på vuxenpsykiatrin i Piteå.
• Det är frustrerande. Ingenting händer.
Lars Nygrens kritik riktar sig mot det faktum att det sedan 2001 saknas specifika vårdplatser för abstinensbehandling av missbrukare i Piteå. I dag får missbrukarna konkurrera om de 16 vårdplatser som finns för psykiskt sjuka.
- Missbruket ökar i samhället, men landstinget har inte matchat den utvecklingen med hänvisning till att det saknas lokaler och pengar. Den här utsatta patientgruppen får inte den vård de skulle behöva och i slutänden innebär det att de dör.
Inget händer
Enligt Lars Nygren har socialstyrelsen riktat skarp kritik mot den dåliga tillgången på vårdplatser för abstinensbehandling för missbrukare, men trots detta händer ingenting.
- Det utreds och utreds, men leder inte till något konkret. Det är tjänstemän som utformar vården, men de som är specialister tillfrågas inte. "Du är en nyckelperson" säger de, men de vill inte lyssna på mina synpunkter, säger Nygren som i protest slutade sin tjänst för en vecka sedan.
Vad är det du saknar?