Ständig rädsla

Vet inte vart jag ska börja, och vet inte ens varför jag söker hjälp på ett ganska så känslokallt forum. Har dock inget val. Som sagt vet jag inte hur jag ska börja detta inlägg, mer än att säga att mina rädslor och fobier börjar ta över mitt liv.

Varje vaken stund går åt att tänka hemska tankar och känna ångest. Hemska tankar om att dö. Det är väl inte döden jag är rädd för, mer sättet jag kommer dö på. Smärtfyllt? Ångestfyllt? Tänk om något jävla psykfall bestämmer sig för att välja mig som offer?
Vad gör jag om jag förlorar en del av mig själv, min mamma? Hur går man vidare? Sådana här tankar dras jag med hela tiden, och visst, så här i skrivandes stund låter de väl inte så farliga. Men tro mig, de påverkar mig negativt och jag mår dåligt av det.

Varje kväll innan jag ska somna får jag bilder i huvudet. Bilder av hur någon jag älskar blivit brutalt mördad. Inte av mig, givetvis. Men bilderna försvinner inte. De är som tvångstankar. Ibland överväger jag självmord för att slippa dö. Förstår någon hur jag menar? Jag vill inte ens lämna mitt hus längre, vill inte umgås med någon. Tackar alltid nej. Jag är inte trygg längre, paranoian träder fram. Måste vara på min vakt.
Kan inte söka hjälp, för jag litar inte på någon som skulle kunna hjälpa mig. Rädd att det används emot mig, alla mina sorger, alla mina hemligheter. Någon tittar på mig, iakttar mig. Någon har "information" om mig, som jag inte vill ska komma ut.

Orkar inte skriva mer, vet inte hur jag ska formulera mig. Att skriva eller förklara har aldrig vart min starka sida. Några råd?

Har haft/har samma problem fast lite mindre inte så mycket, eller hur man nu ska säga.
Tänker mer på hur Jordensundergång kommer och allt det där, ska man tro eller ska man inte tro på det...? Aja, jag började visst ta något annat, åter till dig.
Om du frågar mig hur du ska gå till väga så tycker jag du bör skaffa dig ett roligt och intressant frunntimme som du kan umgås med, utforska saker o ting med etc...
Har dock personligen inte hjälp mig själv än, problemet är det att jag vet inte hur jag ska göra för att glömma allt det där med "döden" och allt prat om Jordensundergång. Varje kväll innan jag somnar tänker jag mer eller mindre på jordensundergång, börjar till och med gråta (Pussy, jag vet) men så är det, hur ska jag gå till väga, vad tycker du/ni? Förlåt började med något annat...
Som sagt, tycker du ska försöka hitta någon hobby eller liknande.

Skulle råda dig att besöka en psykiatriker.

Försök leva livet istället för att gå runt och tänka på saker som du inte kan göra någonting åt. Kan säga dig att du slösar på dyrbar tid som du aldrig kommer få tillbaka...

Kan du sätta fingret på just vad som har fått dig att känna den rädslan?

Tack för svaren, och ber om ursäkt för att jag bad om er hjälp men sedan inte svarat på följdfrågorna eller vad man kallar det.


Du kan trösta dig med att om jorden går under, så är inte du den enda som blir rädd eller dör. Du ska inte vara rädd för döden, snarare det hemska sättet du kan dö på!!!
(Förlåt, det är väl det du är rädd för.. Vi kan vara rädda och lida tillsammans, ha-ha)
För att få bort obehagliga tankar innan läggdags brukar jag slå på TV:n, hålla på med mobilen (spel etc), tänka olika scenarion som jag tycker lite mysiga etc.


Jag vill inte, skrev ju det i tråden. Eller det kanske jag inte gjorde, men det gör jag nu: JAG VILL INTE.


Om det ändå vore så enkelt att bara styra tankarna.. Tyvärr


Ingen aning, det började redan när jag var ung tonåring, (12 år, kanske), och sedan dess har det blivit värre. Jag mår dåligt när jag är bland mycket folk jag inte känner, som t ex tittar på mig på ett sätt jag finner obehagligt. Det känns som att det sprids nakenbilder på mig eller något annat som de skrattar och snackar strunt om mig. Och inbillar mig inte, folk glor som idioter och snackar, inte sådär "Kolla in vilken snygging!", utan mer sättet fjortisar sysslar med när dom skvallrar och sprider rykten.

Ibland får jag panikångest för att jag tror att jag glömt webcameran på och någon filmat mig när jag gjort något, uhm, låt oss säga "olämpligt". Förstår ni? Så helvetes jobbigt, och jag vet ju inte ens om det är sant eller inte.

"Bumpar" lite.