Är en riksdag med två kammare mer demokratisk?

I riksdagens enda kammare klubbas besluten i allt snabbare takt. I Sverige blir en lag till i pricip endast genom en enkel votering i kammaren följt av talmannens klubbslag. Visserligen finns det förhalningsregler även i enkammarriksdagen, men dessa regler är ganska tandlösa. Många gånger har lagar klubbats igenom så fort att man sedan måste ändra lagarna eftersom lagarnas ordalydelse inte var tillräckligt genomtänkt - och därmed inte kunde tillämpas av domstolarna. Tack vare enkammarriksdagen är det dock förhållandevis enkelt att ändra lagarna.

Men hur demokratiskt är detta? I länder med tvåkammarsystem brukar det ofta hävdas att det visserligen går lite långsammare med flera kammarberedningar, men att man möjligen får bättre lagar. I Storbritannien brukar överhuset gå in och ändra på lagar som man inte anser språkligt stilistiska.

I Nordisk familjebok från 1889 står följande om den då nya svenska riksdagen:


Systemet med två kammare i riksdagen varade under åren 1866 till 1971 då man införde nuvarande enkammar-riksdagen. Det sägs ofta att Palme ansåg att tvåkammarriksdagen var ett hinder mot det socialdemorkatiska samhällsbygget. Samtidigt bör dock betonas att tvåkammarriksdagen faktiskt gjorde det möjligt för partiet att regera på egen hand under så många år. Ett viktigt skäl till att sossarnas maktmonopol försvann berodde alltså på dagens enkammarriksdag.

Så vad sägs? Är en tvåkammarriksdag mer demokratisk än en enkammarriksdag? Och i så fall: bör Sverige återinföra tvåkammarriksdagen?

Hmm kan du eller någon annan förklara på ett enkelt sätt var skillnaden är mellan ett land som har enkammar riksdag och tvåkammar riksdag... Antar att man då har ungefär två riksdagar vilket jag tycker låter oerhört krångligt och allt för byråkratiskt för att det ska vara effektivt...däremot vore ju direktval vara att föredra i vissa större frågor

Det innebär en maktdelning som ökar väljarnas makt över de valda. Jag vet faktiskt inte hur det svenska tvåkammarsystemet fungerade, men poängen med flera kammare är ju att de väljs på olika sätt. I USA är kongressen federalt vald medan senaten har delstatsrepresentanter. Poängen är att en lag behöver både en majoritet av de federala väljarna OCH en majoritet av delstaterna för att godkännas.

Före 1866 hade vi i Sverige vad som kan kallas för en fyrakammarriksdag där olika stånd valde var sin kammare. Korporativister som Mussolini har väl på något liknande sätt haft nåt slags skumt ideal om att ledarna för olika kollektiva organisationer som facken, militären, markägarna, prästerna m.fl. ska sammanträda för att styra staten.

Demokrati betyder för mig ingenting annat än att majoriteten bestämmer. Därför kan jag inte påstå att flera kammare är mer demokratiskt. Det ger däremot mer maktdelning, mindre totalitarism. Sveriges Riksdag idag är en totalitär demokrati. Den utser statsministern som utser regering. Den stiftar lag. Dess partier utser domstolarnas nämndemän. Ingen domstol har rätt att pröva huruvida Riksdagen bryter mot grundlagen. Riksdagen har helt enkelt övertagit Gustav III:s diktatoriska makt, och när 1866 och 1971 stegvis format en enda kammare så totalitarismen bara ökat. Statens ökade makt över kommunerna är också ett steg i samma totalitaristiska riktning. I Sverige skulle Hitler inte behövt någon undantagslag. Hans Riksdag skulle besluta att inga fler val ska hållas på 1000 år, och sen själv döma att föregående beslut är grundlagsenligt.

Behöver inte vara så krångligt, men visst får regeringen lite svårare att baxa igenom sina förslag.

Följande karta visar att flerkammarsystem är ungefär lika vanligt som enkammarsystem:

http://commons.wikimedia.org/wiki/Fi...ameral_Map.svg

Möjligen är enkammarsystem mer vanligt i länder med låg nivå av demokrati, exempelvis Kina och Saudi-Arabien.

I Sverige var Andra kammaren direktvalt som dagens riksdag, medan Första kammaren bestod av delegater från landstingen. Därigenom uppstod en lite oönskad (?) förskjutning i makten, så att även om borgarna vann över sossarna i riksdagsvalet så behöll sossarna regeringsmakten tack vare att sossarns behöll övetaget i Första kammaren. Det känns nog inte så demokratiskt, och detta var ett starkt skäl till att borgarna också ville ha bort tvåkammarsystemet.

I USA har man val vartannat år till underhuset - och till Senaten sker val vartannat år till en tredjedel av platserna. Då uppstår också en sorts förskjutning i makten. Som gör att ett enskilt valresultat inte genast avspeglas i den parlamentariska församlingen.

I Sverige blir riksdagen ett transportkompani så fort som regeringen har egen majoritet i kammaren. Då blir regeringens makt stor - och någon egentlig motkraft till regeringen finns inte. Den debatt som vi sett i riksdagen efter valet 2010 där regeringen inte per automatik fått igenom alla sina förslag är historiskt något ovanligt i vårt land.

Du glömmer bort utskottsbehandlingen, som förvånansvärt ofta ändrar på de propositioner som regeringen lägger.

Mer demokratisk är svårt att avgöra, men om de två kamrarna utses på olika sätt, till exempel som underhuset och överhuset i England, eller representanthuset och senaten i USA, kan systemet med två kammare vara ett skydd mot att en grupp trumfar igenom sina förslag.

Men att regeringen har stöd för sina förslag i parlamentet är väl själva definitionen på parlamentarisk demokrati?

Alla domstolar ner till minsta tingsrätt har rätt att pröva huruvida riksdagen bryter mot grundlagen. Det hade de även före den senaste grundlagsändringen, men mandatet är ännu tydligare nu.

Min demokratiska uppfattning bygger på att det finns ett stort värde i maktdelning. Därför anser jag att ett tvåkammarsystem är att föredra, ty då kan man dels tillgodose olika principer för hur ledamöterna utses, dels bygga in friktioner i politiken som bidrar till att hindra för snabba och vettlösa politiska förändringar.

Min uppfattning är att ett svenskt tvåkammarsystem i korta drag bör se ut så här:

- Den ena kammaren utses i huvudsak som idag, i proportionella val i valkretsar, men med avsevärt färre ledamöter och enbart genom partival.
- Den andra kammaren utses enbart genom personval, kanske med hela Sverige som en valkrets.
- I fråga om lagstiftning röstar kamrarna var för sig och lagförslaget måste antas av båda kamrarna för att bli antaget som lag.
- I fråga om att utse regering och att fastställa statsbudget röstar man som en kammare för att undvika möjligheter till låsning i dessa frågor.

Mer finns att säga, men huvudprinciperna bör vara att kamrarna utses på olika sätt, balanserar varandra och kanske till dels har olika uppgifter.

Jag är inte direkt emot idén med tvåkammarriksdag, däremot är jag emot byråkrati i alla dess former. Risken finns att den redan idag enorma byråkratin byggs ut ytterligare med fler ledamöter, nya utskott och arbetsgrupper i den nya kammaren, tjänstemän som ska arbeta med samordningen mellan kammarna, folk som arbetar fram nya underlag i samma frågor som någon annan redan utrett etc. Argumentet att riksdagsarbetet borde gå långsammare för att skapa bättre lagar känns jämförbart med argumentet att alla bilar borde köra max 30 km/h för att minska antalet olyckor.

Rent principiellt skulle jag gärna se till exempel Strix:s förlag bli verklighet, med förbehållet att det sammanlagda antalet ledamöter blir mindre än det är idag, till exempel 49 stycken i första kammaren och 199 stycken i andra kammaren. Mer om detta i den här tråden:

https://www.flashback.org/t1406703

Verkligen?
Har du någon källa på det? Jag är genuint nyfiken. Jag har läst "debattörer" som påstår att ingen domstol är behörig att pröva grundlagsbrott, och trott på dem. Väcks det åtal för grundlagsbrott i tingsrätten eller i länsrätten? Vilka påföljder finns det?

Regeringen är ju på inget sätt tänkt att vara nån form av motkraft till Riksdagen. Rikdagsmajoriteten utnämner ju statsminister, som sen själv utnämner sina ministrar. Regeringen bara representerar Riksdagen och verkställer dess lagar på dess uppdrag.

I t.ex. USA eller Frankrike väljs presidenten oberoende av parlamentet och då får man ju en maktdelning mellan det lagstiftande och den verkställande eftersom presidenten inte nödvändigtvis är parlementsmajoritens favorit. I dagarna har detta tvingat fram åtminstone småskaliga besparingar i USA när presidenten inte fick igenom sin ohämmade skuldökningsförslag rakt av. Under Bill Clintons tid med republikans majoritet, var det tydligt hur detta hämmade statens makt, och statsskulden t.o.m. föll under några år då.

Det gamla valsystemet till riksdagens första kammare var väldigt opraktiskt. Först röstar svenskarna i landstings- och stadsfullmäktigeval (kom ihåg att vi hade tre olika sorters kommuner förr, inte bara en) på sitt parti. Sedan blir alla de valda landstings- och stadsfullmäktigeledamöterna elektorer som sedan röstar fram en ledamot till första kammaren som sitter på ett nioårsmandat.

Under valen på 1950-talet fick t ex de borgerliga majoritet i andra kammaren men den socialdemokratiska dominansen i landstingsvalen samt stadsfullmäktigevalen ledde till att första kammaren från 1930-talet till dess avskaffande hade en grov socialdemokratisk överrepresentation.

Ska man införa två kammare igen borde valsystemet vara personval istället för indirekta val, likt Strix m/94 säger.

Ett mycket väl genomtänkt förslag. Vad tror du om att ha olika valdagar för de olika kamrarna, eller att ha rullande val där hälften av ledamöterna utses vartannat år?