Citat:
Ursprungligen postat av Superkuf
Med "militär tradition" avsåg jag både kompetensen hos den tyska generalstaben som soldaterna på fältet. Utan tyskarnas militära effektivitet skulle WW2 slutat tidigt hösten 1940 efter ett utnötningskrig mot Frankrike, Belgien och England.
Att tillskriva tyskarnas vinst mot Frankrike och de allierade 1940 på "militär tradition" och generalstabens kompetens är otydligt, och beroende hur man ser på det möjligen också direkt felaktigt.
Den del av tyska överkommandot som förespråkade sitt traditionella vis ställde sig direkt kritiska till Mansteinplanen, och dem var en majoritet. Halders ursprungliga plan som byggde på stora likheter med första världskrigets att gå in mot Belgien och offra en halv miljon tyskar för ett bättre utgångsläge berättar ju lite om hur viktig den "militära traditionen" var. Majoriteten kritiserade istället koncentrationen av pansartrupper som Guderian och Manstein ivrigt förespråkade med anledning av utsattheten och försörjningsproblemen. Däremot hade man inte mycket till val, tyskarna var i en mycket utsatt position och en snabb seger var nästan den enda möjligheten.
Fortsättningsvis avsåg den tyska traditionen inte i första hand olydighet mot högre ställda, även om bilden hade förändrats avsevärt av den tyska krigsmakten under upprustningen på 1930-talet så var den tämligen aristokratisk och hedersuppbyggd. Beslut skulle visserligen tas på alla nivåer, och värdefull tid skulle inte spillas - i jämförelse med franska och brittiska trupper som utgick från ett centraliserat styre, och ironiskt nog så hade de också extremt mycket sämre kommunikationsmöjligheter än tyskarna som inte var lika beroende av radiokontakten.
Likväl, huvudstöten och inringningen som öppnade upp för en snabb seger utgjordes inte av det traditionella tänkandet av de högre generalerna. Von Kleist order till Guderian att göra halt efter penetrationen genom Ardennerna var väl underbyggd, men läget som uppstod gjorde Guderian upprymd till den graden att han trotsade en order som Rommel spädde på när de nådde engelska kanalen. Där blev det ett stort gap till infanteriet som hade kunnat krossa pansarstyrkorna och haverera hela inringningsförsöket. Lyckligtvis bytte fransmännen Gamelin mot Weygand som sket i och utnyttja läget så att tyskarna kunde föra in fler divisioner i den tunna utbuktningen och fullgöra inringningen efter dåligt koordinerade franska motanfall.
Slagets utgång bygger bara i viss grad på den tyska traditionen och erfarenheterna från första världskriget där i synnerhet infanteriet fick instruktioner och utbildning som gjorde de mer effektiva än jämlikar. Å andra sidan hade den tyska armén nära hälften av manskapet bemannat med soldater som inkallats bara några veckor tidigare inför slaget om Frankrike. Den viktiga motoriserade delen av infanteriet däremot, som skulle komma bli avgörande för slagets utgång, hade inte den högre generalstaben någon större erfarenhet av hur man skulle använda på bästa sätt.
Den kompetenta högre generalstaben hade utan tvekan fog för sina tvivel för Halders modifierade mansteinplan, men de var inte grundstommen till vinsten. Denna utgjordes istället snarare av nytänkande.