Explicit diskussion: Hur föds en terrorist?

Breivik nämner åtminstone implicit hur feministiskt förakt för maskulina egenskaper påverkat honom negativt, och en negativ påverkan kan alltid leda till fysiska uttryck hos en tystad individ. När en begåvad individ fått höra för många "håll käften" och "du passar inte in här" i sitt liv, är nog en psykisk motreaktion som försvarsmekanism högst sannolik.
Denna reaktion kan antingen vara explicit våldsam eller ta sig uttryck i sk "contained anger," som ändock måste finna sitt utlopp i en ventil förr eller senare.

Kan tillägga:

Detta ser jag som en av många tänkbara faktorer.
Ett specialfall av lidande, kanske ibland av mobbing som ger en form av psykiskt lidande.
Några mobbade kan lämna ett ett socialt nätverk och uppfattas som enstöringar, ibland uteslutas.
OBS man kan bli enstöring av massor av orsaker och nästan alla enstöringar kanske är hyggliga människor.
De flesta kan hantera problemen, välja nya vänner, söka sig till likasinnade t.ex. på internet.

En extrem potentiell terrorist har det säkert svårt att hitta likasinnade vänner, i ett hyggligt land. Men i krigsländer med mycket lidande, frustration och hat, så blommar urfascism.

Men om det blir en enfaldig intellektuell miljö, så finns risk för intellektuella missfoster.


Jag har nämnt några faktorer tidigare som kan ha stort generellt förklaringsvärde, t.ex:

Nån form av lidande som skapar hat. (Ekonomi, orättvisa, mobbing mm).
Hat.
Enfaldig intellektuell miljö. (Svårt att begripa andra kulturer mm).
Ett normsystem och syn på världen som ligger nära urfascismen.
(Urfascism hör ihop med "målet helgar medlen", handlingskraftiga krigar-hjältar, svagt sanningsideal mm)
(OBS: Jag använder begreppet Urfascism som analysbegrepp inte som skällsord här. Urfascism ligger i annan dimension än vänster-höger.)

Författaren Umberto Eco om urfascism:
http://www.themodernword.com/eco/eco_blackshirt.html
På svenska med kommentarer: http://hem.passagen.se/cnyland/hfasc/urfascism.html


Christer

En gång läste jag en text av Bauman där han skriver ungefär att "förr beundrade vi de rika för de prestationer som gjort dem rika, nu beundrar vi rikedomen i sig och alla medel är tillåtna för att bli rik". På liknande sätt känns det som att vi förr beundrade kända människor för deras prestationer men att vi nu beundrar människor för deras kändisskap i sig och att alla medel är tillåtna för att bli känd. Breivik beskriver terrordåden som en PR-kampanj för sitt manifest, men kanske är det snarare en PR-kampanj för sig själv.

Min erfarenhet av den högerextrema rörelsen är att det finns många som aspirerar på att bli normskapande ledergestaler. (Bland annat därför det uppstår så många små högersekter.) Breivik uppfattar sig själv som en högintellektuell kulturnationalistisk strateg som bara behöver en plattform för sina åsikter för att bli normbildande för hela västeuropas nationalism.

I just Breiviks fall verkar tidigare nämda narcisism ha samverkat med subkulturella strömningar inom nationaliskretsar varpå han utnyttjade mediaklimatet till sin fördel för att få den uppmärksamhet han ansåg sig förtjäna. Just hans massmediala strategi är ju den punkt där det tydligast märks att han är intelligent. (Stora delar av hans manifest däremot skulle kunna vara skrivet av en högstadie-elev med lite för vild fantasi och dåliga surf-vanor.)

Vad av allt detta som sedan är orsak och vad som bara är nödvändiga förutsättningar känns svårt att bena ut.

Vi börjar närma oss riktigt ärliga och sannolika förklaringsmodeller i den här tråden, och den som vågar vara ärlig når som bekant alltid sanningen tidigare än den som ägnar sig åt eufemismer och sk "socíala konstruktioner".
Den sk "Urfascisten" du nämner utifrån U. Ecos skrifter finns inom oss alla, och jag skulle vilja tillägga "Urdarwinisten" som en bakomliggande drivrutin eller drivande faktor i det manliga psyket.

I det ljuset ska man inte vara alltför snabb att avfärda den manliga motreaktionen till den förvekligade och feminiserade politik som varit normerande i minst 40 års tid (sedan 68:vänsterns dagar).

Ja, det är väl något som går jävligt snett i huvudet om man nu känner att man med bomber och gevär tar 100 människors liv.

Så, nu har vi fått det avklarat. Det var väl inte så jävla svårt?

Detta håller jag med om. Det finns åtminstone lite hos många. (Ibland en del i extremvänstern och ofta i ultrahögern.)

Min syn är att väldigt många är mer eller mindre nära urfascismen, men sällsynt med riktiga fullblods-urfascister.
Yngre verkar ibland vara nära delar av urfascismen, då de tänker på handlingskraftiga "modiga" krigarhjältar som offrar sig för högre mål. (Jmf sagor och krigar-dator-spel, som "WOW").
Då jag var 15-16 år, var jag kanske lite urfascist, men det mesta försvann vid 18-20-år, då jag förstod det onödiga Vietnamkriget.
En hel del urfascism verkar blomma i början av krig.
"Sanningen är krigets första offer" (Britt. Journalist). "Målet helgar medlen". Rädsla och hat stimulerar att handlingskraftigt och kraftfullt göra slut på fienden.

Jag ser urfascismen som naturlig och som alltid kommer att vara ett hot, och som här och där visar sig.

Jag kan förstå tankegångarna och hur det ibland logiskt passar ihop.
Men jag avskyr de riktiga urfascisterna, som hyllar vålds-hjältar och "målet helgar medlen".
Urfascismen är ett hot mot freden och högre kultur.

Umberto Eco verkar har rotat fram den djupa kärnan i nazismen och italiensk fascism.
Kanske den kärnan fanns även under Romariket med sin symbol för rätt och straff, (italienska fascistmärket med spöknippet och bilan (Halshuggaryxan)) och de "hjältemodiga" gladiatorspelen.

Men det ser ut som det finns ovanligt mycket urfascism i många politiska massmördare, som islamistiska självmordsbombare, ABB mfl. Men även i stater som skapar onödiga krig. Kanske även en del urfascism hos Stalin, ("Målet helgar medlen", handlingskraftigt nå målet mm.)
Kärnan i urfascismen bubblar upp vid krig.

Urfascismen är intressant som analysbegrepp, det ger mer än andra -ismer, för att förklara politiskt våld.
Men det är svårt att förstå urfascismen. (Jag har grubblat på det i många år).
http://www.themodernword.com/eco/eco_blackshirt.html



Christer

Du får UR-säkta (kunde inte låta bli ) om jag trunkerar ditt citat, för den här tråden är viktig för analytiker och utredare av orssakssambanden till nutida terroraktioner.
Nu är ju det mesta redan klarlagt i tråden, men vi kan utkristallisera några essentiella punkter som urskiljer nutida terrorism i västvärlden från den som pågick under 1900-talet.

• Hög språkförståelse och och dito abstraktionsförmåga.

• Är ofta kommunicerande och interagerar lätt med omgivningen.

• Bromsas någonstans i karriären och petas ner till olämpligt låg nivå.

• Älskar fester och kräver lika sexuella rättigheter som kvinnor i sitt umgänge med just kvinnor.

• Uppfattas som obegåavad av den stora massan och når inte fram till sin rätta plats i samhället.

Resten är som sagt ganska väl definierat (av inte minst dig själv), och ett samhälle får den terrorism det förtjänar; vilket borde vara en väckarklocka för oss alla som vill motverka sådana tendenser.

Detta är ett resonemang jag fastnar för, eftersom jag tror att du har en poäng. Det är väldigt populärt i väst idag att prata om individer och var och ens ansvar för sina egna handlingar. Du antyder att samhällets påverkan av individen är avgörande för vilken typ av terror, och hur omfattande, som drabbar ett samhälle.

Man måste kanske välja angreppssätt; antingen pragmatiskt, som ditt, eller ideologiskt, som bloggarna jag länkade till i trådstarten. Det pragmatiska synsättet kräver inte att man väljer sida eller tar ställning för eller emot, utan handlar snarare om att identifiera orsakssamband, där ju syftet kan skilja sig. Den stora majoriteten tycker att terrorism är obehagligt, och vi får anta att syftet måste vara att motverka framtida attentat. Detta kan endast göras genom ett pragmatiskt synsätt, enligt min uppfattning.

Om samhällets intolerans, som en delorsak, leder till terroristattacker så måste samhällets intolerans ifrågasättas. Detta oavsett om man delar uppfattningen att intoleransen är påtaglig eller ens existerar. Jämför debatten om många kvinnors rädsla för överfall, där statistiken påvisar låg risk men den upplevda risken är politiskt och socialt viktig. Den stora frågan är om personligheter som ABB kan lyckas i det civila samhället, dvs. om samhället ansträngde sig mer för att acceptera avvikande och kontroversiella åsikter. Frågan är svår att svara på - somliga anser att en narcissistisk personlighetsstörning är omöjlig att komma åt, och hävdar att samhället inte kan värja sig mot enskilda galningar. Detta är ett bekvämt sätt att fria sig själv från ansvar och samtidigt söka förklara en företeelse som är mycket obehaglig (där ju vem som helst kan bli offer).

Ironiskt nog är det ofta konservativa högeranhängare som påtalar individens ansvar, medan den mer klassiska vänstern alltid hävdat att det omgivande samhället har mycket stor påverkan av individen. Tråkigast av allt är den svartvita analysen, där vi i Sverige åtminstone tidigare haft en mer pragmatisk syn på samspelet individ/samhälle, som ju ofrånkomligen är beroende av varandra (frågan är hur mycket?).

Det är just den nivån på resonemanget som måste föras i en begåvad utredningsgrupp, och vi har att göra med så många divergenta faktorer och likaledes abstrakta differentiatorer i orsakskedjan, så min bedömning är att sådan polisiär begåvning inte finns i Sverige.
Med rätt stöd från MI6, CIA, FBI och möjligen med assistans från de främsta strategerna i Pentagon, kan den antikommunistiska terrorvågen identifieras och hjälpas rätt i tillvaron. - Breivik var en sådan vilsen antikommunist !