4-ho-met-debuten

Ålder: 19
Kön: Kvinna
Tidigare erfarenheter: Alkohol, amfetamin, cannabis, ecstasy, LSD

Tid: Cirka 6 timmar

Intro
Jag har alltid fascinerats av hallucinogena droger och hur de får den mänskliga hjärnan att trolla med ens medvetande. När jag testade LSD första gången var mina förväntningar skyhöga. Jag ville se hallucinationer, ville vara med om det enorma mindfucket som jag läst om i alla tripprapporter här på FB – jag ville bli förtrollad av min hjärna! Men jag blev ganska besviken. Kanske var det dåliga lappar, eller hade jag haft för höga förväntningar, för jag tyckte inte det var något särskilt. Visst – alla färger runtomkring mig blev vackrare och sättet jag tänkte på var lite skumt. Men det var inte ens i närheten av vad jag ville ha.

Jag har inte så många kontakter inom drogvärlden, så jag kunde inte få tag på mer. Jag kunde inte heller få tag på svamp som jag så gärna ville pröva. Sedan torskade jag för ringa narkotikabrott och med rädsla för att bli av med körkortet slutade jag röka cannabis så att jag inte skulle pissa positivt. Jag vet inte hur det är med er, men när jag haft uppehåll från cannabis ett tag så blir jag så otroligt rastlös. Jag vill bara bli onykter hela tiden, bli av med tomheten man känner som man innan fyllde med en joint. Allting är så himla tråkigt och o-stimulerande (om det nu är ett ord). Så hörde jag talas om 4-ho-met vars rus sades vara identiskt med svamp som jag så gärna ville pröva. Det hade dessutom inte klassats än. Det kändes som ödet, jag måste ha det! Jag slängde in en beställning från Prismatic Research och fyra dagar senare fann jag ett vadderat kuvert i brevlådan. Jag kände mig som ett barn på julafton, nu jäklar!

Jag ringde min polare, vi kan kalla honom Kurt, som även han varit intresserad av att testa svamp men inte kunnat få tag på något. Han nappade direkt. Kurt hade aldrig prövat något hallucinogent innan, han hade bara rökt cannabis så det fanns ingen gräns för hans entusiasm. Vi bestämde oss för att trippa hemma hos mig eftersom mitt hus var fritt från föräldrar och dylikt. En annan polare, som vi kan kalla Frans, fick vara barnvakt åt oss.

Intag och take-off
Klockan var runt 22.00 när vi intog ca 30 mg 4-ho-met var i ett glas vatten. Det smakade metalliskt och allmänt äckligt, men det var bara att svälja. Det var inte värre än en vodka-shot. Jag hade läst att det skulle ta ca 20-30 minuter för det att kicka in så det var bara att vänta. Det bara bubblade i mig, äntligen skulle jag trippa igen, jag kunde inte riktigt sitta still. Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra tills det kickade in, så vi slog oss ner vid datorn och lyssnade lite på musik och kollade youtube.

Efter ca en halvtimme blev jag lite orolig.
”Tänk om det bara är skit vi fått tag på, vi kanske inte kommer känna något alls!” sa jag oroligt till Kurt.
”Det slår säkert snart, vänta bara”, svarade Kurt.
Och bara kort efter han sa det började jag känna mig lite skum. Det kändes konstigt i mina händer, de var varma och kalla på något sätt och de kändes inte riktigt som om händerna tillhörde mig. En väldigt intensiv känsla lade sig över mig, som om jag var mer i nuet än jag var tidigare. En kort tid efter mig sa Kurt;
”Fan, vad jag är varm. Nej jag är fan kall. Jag är varm och kall. Jag måste ha en filt!”
Vi gick och hämtade en filt i ett annat rum, och nu kände jag att drogen äntligen började kicka in. Det var mitt hus vi gick i, mitt hus jag bott i hela mitt liv, men det var inte riktigt samma. Någonting var helt klart annorlunda, men det var svårt att förklara hur. Det var inte hallucinationer eller något – det var själva känslan av huset som var annorlunda. Jag la mer märke till grejer, deras former och deras färger. Det var som att mitt fokus var nytt, som att det hade uppgraderats från en gammal modell.

Det pirrade i mig, snart skulle jag bli förtrollad av min hjärna, det kändes riktigt bra! Vi gick tillbaka till datorn igen och skrattade mycket och det var allmänt skön stämning, jag och Kurt var på så himla bra humör och det smittade av sig på vår sitter, Frans. Jag frågade Kurt om han kände något.
”Nja, jag är mest varm och kall. Samtidigt.” meddelade han inifrån filten han virat in sig i och ville sätta på ett avsnitt av Blue Mountain State.

Och just efter detta har jag inte så stor koll på i vilken ordning allting hände, eller vad klockan var, samt att jag säkert har glömt bort en hel del som inträffade.

Men jag har för mig att det var när jag skulle leta upp det där avsnittet av BMS som tangentbordet började fucka sig. Det gick inte att skriva på det, tangenterna var så mjuka att det var som att mina fingrar sjönk in i dem. Jag kunde inte sluta skratta åt det, det här var ju fucked up! Och det var bara början. Fy fan vad detta är kul!


Peaken
Jag kommer inte ihåg om Kurt sa att han också började känna något, det var som att vi plötsligt var sjukt inne i trippen. Jag hade fortfarande den där intensiva känslan av att jag var mer i nuet än tidigare.
”Det här känns konstigt. Alltså du vet… sådär, alltså, typ konstigt”, sa jag till vår sitter som bara skrattade åt mina försök att förklara.
Min röst började låta väldigt konstigt, den lät djupare. Det var svårt att betona ord på rätt sätt, och att sätta ihop meningar var väldigt klurigt. Dessutom hade jag ingen aning om hur högt jag snackade, enligt Frans så ändrade jag ganska ofta tonläget från att halvt skrika till att viska. Jag måste låtit helt efterbliven. Och det var någon gång när jag snackade som jag började tänka väldigt konstigt. Det var som att jag redan hade sagt det jag tänkte säga.
”Jag tänkte säga något men jag har ju redan sagt det. Fan”, upprepade jag med besviken min enligt sittern ett antal gånger.
Den där känslan av att vara mer i nuet var borta, nu hade allting istället redan hänt. Jag hade redan sagt allting jag tänkte säga, det Kurt och Frans sa hade också redan sagts. Jag kan få liknande känslor på alkohol ibland, att det redan har hänt så nu kan jag göra vad som helst – det har ju redan hänt! Fast det var den känslan upphöjt till tio plus en stor nypa förvirring. Hur kan allting redan ha hänt? Finns det inget nu i så fall? Vad är NUET? Kan man säga nu i då-tid? Vad är tid?

Tankarna snurrade runt i min hjärna ett tag. Jag försökte verkligen förstå hur allting passade, det var väldigt förvirrande. Tidsuppfattningen var lika med noll. Vi frågade vår sitter flera gånger hur lång tid det hade gått sedan vi intagit substansen, men när väl svaret kom så fattade man ändå inte. Alla ens tidsreferenser var borta, en sekund kunde vara en timme och en timme kunde vara en sekund.

Någonstans mitt i denna förvirring lyckades jag sätta på en helt otrolig film från youtube. Jag försökte hitta den i historiken nu men det är som att den är spårlöst försvunnen (eller så känner min hjärna inte igen den utan 4-ho-met). Det var någon slags visualizer, otroligt vacker med massa färger och überskön musik. Och när man tittade på den så fanns inte färgerna bara på skärmen utan ljuset i rummet ändrades i samma stil! Jag och Kurt var otroligt fascinerade och kunde bara sitta och gapa. Det var så fruktansvärt vackert.
”Ser du, ser du alla färger, de är överallt!” sade jag upphetsat till Kurt, min förtjusning var utom gränser.
”Ja, jag ser! Och vi sitter i en båt som gungar i takt med musiken”, sa Kurt lika upphetsat.
Jag hade inte haft några tankar på det, men när han sagt det så kändes det exakt så. Vi gungade fram i takt med musiken och allting var så vackert och jag mådde så himla bra, det här är ju helt otroligt! Färgerna dansade omkring oss och vi gungade fram på båten och det var det enda som spelade någon roll.

Någon gång under filmen drog jag bort blicken från skärmen med alla färger och såg på Frans, som inte hade en susning av vad vi snackade om. Jag tyckte lite synd om honom, att han inte fick uppleva detta, det var underbart.
”Hur ser detta ut för en sådan som dig?” frågade jag honom.
”Vaddå, en sådan som mig?” frågade Frans.
”Ja, du vet. Du är ju i den andra verkligheten. Nykterheten”, sa jag.
”Jag ser bara en skärm med massa färgglada mönster och skum musik”, svarade Frans.
Och då började Frans ansikte förändras. Hans näsa bredde ut sig och blev jättestor, sedan växte den inåt och det kom ut två horn från hans panna, hornen försvann och halva hans ansikte blev en mörk skugga, skuggan försvann och hans panna växte och han var bara en enda stor panna.
”Kurt, kolla på Frans! Han är en panna!” sa jag till Kurt som vände blicken åt Frans och vi båda började skratta hysteriskt. Frans såg verkligen rolig ut, och hans ansikte ändrades hela tiden i takt med musiken. Nu när jag tänker på det efteråt måste det vara en ganska skum upplevelse för Frans, att ha två trippande vänner som sa saker som;
”Du är en panna! Nej du är… en man? Du blev precis rynkig och gammal!”
”Kan du sluta vara bokhyllan bakom dig?”
”Ja du ser ut som en bokhylla, men du är ändå en hel människa”.
Och efter varje påstående skrattade vi som galningar. Det var underhållning på hög nivå. Efter ett tag tyckte Kurt att Frans började se läskig ut och gömde sig under filten han fortfarande var invirad i. Situationen kändes helt sjuk, Frans ansikte som skiftade form konstant och Kurt som gömde sig under en filt och jag som skrattade hysteriskt.

Efter ett tag tog klippet på youtube slut och det enda som hördes var surret från datorn och Kurt fick lite lätt panik.
”Sätt på musiken igen! Det är myggor överallt och Frans är läskig”, sa han inifrån filten.
Jag letade upp min tripplista som jag gjort i spotify och precis när jag klickat upp rutan sa Kurt;
”Vafan, jag åker in i raderna.”
Han förklarade att det kändes som om han åkte in i de där ljusgråa och mörkgråa raderna på spotify där låtnamn och albumnamn och sådant står. Att han själv var en rad bland raderna.
Själv kände jag inget liknande, jag tyckte raderna såg ut att böja sig och flyta runt. Låtnamnen och artistnamnens bokstäver blev större för att sedan bli mindre igen. Med stora ansträngningar satte jag på en låt, Breathing Place – Vibrasphere. Atmosfären inne i rummet blev helt annorlunda, det var som att alla molekyler runt omkring oss anpassade sig efter musiken – allt var ett. Jag tänkte av någon skum anledning på supersträngteorin som vi läst om i fysiken. (För er som inte vet vad det är så är det en teori om att det allra minsta som finns i universum är så kallade supersträngar, alltså mindre än atomer, mindre än kvarkar – helt enkelt det absolut minsta). Nu var det som att allting omkring mig var supersträngar som spelade på samma våglängd, teorin kändes verkligen tilltalande.

”Allting är på samma våglängd”, sa jag.
”Det är som att du säger det jag tänker på!” kommenterade Kurt. ”Och klicka bort spotify, jag vill inte vara en rad”.
Just denna låt gav mig en känsla av att jag svävade. Jag satt fortfarande kvar i soffan, eller gjorde jag? Det var lite som man svävade runt bland alla våglängder. Jag kunde inte låta bli att ställa mig upp och se om det var samma känsla då. Då fick jag en väldigt skum insikt. Jag satt kvar i soffan, men jag stod också upp, samtidigt som jag svävade runt i hela rummet. Jag försökte sätta mig ner igen, men jag satt ju redan där, hur skulle det gå till? Jag gick runt i rummet med hackiga steg och försökte hitta något ställe där jag inte redan var.
”Vad gör du?” frågade Frans.
”Jag är överallt”, svarade jag.
Jag fortsatte att gå runt men hittade inget ställe där jag inte var. Utomhus kanske, jag var väl inte där? Jag öppnade dörren och kikade ut, och jovisst, där var jag också. Känslan var inte obehaglig men väldigt förbryllande. Det var väldigt fuktigt ute och plötsligt kändes det som att jag överallt och överallt jag var blev det väldigt vått. Jag gick tillbaka till de andra och meddelade detta.
”Jag är överallt och det är vått.”
En sådan grej är inte riktigt okej för en tjej att säga så de andra två bröt ihop i skrattanfall. Jag gick och satte på en ny låt, en dubstep remix av Numb med Linkin Park. (http://www.youtube.com/watch?v=3Rum_dpo8gE).
”Det känns som att vi är under vatten!” sa Kurt och jag kunde inget annat än att hålla med.
”Ja, det är vått här!”, sa jag.
Vi satt under hela låten och var så inne i det, vi upprepade flera gånger under kvällen när vi lyssnade på låtar att ”Vi är inne i musiken”. Och denna låten fick oss att känna som att vi var under vatten, det var en fantastisk känsla.

Tillbaka till verkligheten (nykterheten)
Jag har ingen aning om hur länge vi var i peaken, men jag antar att det var runt 1-2 timmar. Precis i slutet meddelade Frans att han var tvungen att gå hem. Denna nyhet blev en chock för mig och Kurt.
”Just det, tid existerar ju för dig”, sa Kurt vist.
Själva hade vi totalt tappat tidsuppfattningen, man blev helt snurrig i huvudet när man tänkte på tid eftersom man inte fattade vad det var. Jag och Kurt hade diskuterat tid tills vi nästan blev knäppa. Vi visste att när vi är nyktra så betyder tid nästan allting, våra liv och vår mänskliga värld är så beroende av tid. Det sägs ju att den fjärde dimensionen är tid – och ingen vet vad den femte dimensionen är – och kanske kan vi bara ta reda på den femte först när vi inte är så beroende av tid. Och om tid inte existerar för oss i vårt trippade tillstånd, var vi kanske inne i en annan dimension? Vi kom aldrig fram till någonting, men vi kände oss otroligt djupa och intelligenta på det där speciella viset man bara kan göra när man trippar.

När Frans hade gett sig av så kände vi hur nykterheten långsamt kom smygande. Färgerna var fortfarande kvar men det var inte samma känsla som innan. Vi började greppa tiden igen och man var inte lika inne i musiken längre. Jag kände mig trött i hjärnan, som om att den hade haft värsta work-outen. Frans kände sig inte trött i hjärnan men var tydligen väldigt trött i ögonen.

Vi plockade fram lite chips (det var otroligt gott!) och bestämde oss för att nästa gång måste vi testa att käka när vi peakar – det måste ju vara en upplevelse. Vi slog på en film, Paul the Movie, och man kunde riktigt känna att man blev allt nyktrare och nyktrare för att sedan runt 3-4-tiden vara helt nykter med en smula huvudvärk. Kurt stack hem efter filmen och jag gick och la mig. Jag trodde jag skulle däcka direkt så trött jag var i hjärnan, men det gick inte att sova. Jag tänkte för mycket, det gick inte att sova!

Men efter många vridningar måste jag till slut somnat. Dagen efter vaknade jag runt tre-tiden och var otroligt seg. Jag orkade inte göra någonting, men det var det värt. Jag kommer definitivt att trippa på detta igen, antagligen en större dos för att se vad som händer.

Jag rekommenderar varmt 4-ho-met till er alla. Jag kände aldrig något obehag under trippen, de mest intensiva bitarna var mest förbryllande. Se bara till att ha rätt set & setting så går det säkert bra för dig.

Oj jäklar vad långt det blev, jag hoppas någon orkade läsa allting! Det är min första tripprapport någonsin, så kom gärna med kritik och förslag på vad som kan bli bättre.

Helt underbar rapport! Välskrivet och intressanta beskrivningar av ruset. Du får utan tvekan full pott för denna. 5/5

Välskriven. Dock lite långtråkig. Du får 3/5 av mig

Helt klart en välskriven och godkänd rapport som fått mig att längta ännu mer tills morgondagen då mitt paket SKALL komma

3/5 och en tummen up!

Edit: Grammatiken.

5/5 riktigt bra rapport! Hoppas på flera!

Välskriven men inte med den där "glöden" i skrivet som får en att verkligen fastna.

3.5/5 från mig iaf : )