Adopterar ni vuxna hundar?

Hur manga av er pa forumet adopterar vuxna hundar som overgivits eller blivit missbehandlade av sin gamla familj? Valde ni medvetet att adoptera en overgiven hund istallet for en ny valp eller var det bara ren slump? Jag ar nu pa min tredje adopterade dvargschnauzer.

Charlie (2007?-11). Vit dvargschnauzer som vi adopterade nar han var tva ar gammal. Plockades up av djurpolisen som hade hittat honom springades pa stadens gator. Han var overvuxen med pals och hade en sele som var alltfor liten for sin kroppshydda. Kunde inte leka, ga i trappor, eller hoppa upp pa sangar eller soffor nar vi fick honom. Totalt ouppfostrad men var jattesnall och en riktig gossegris.

Ivan (2005?-. Silverfargad dvargschnauzer som vi adopterade nar han var fem ar gammal. Plockades up av djurpolisen som hade hittat honom springades pa stadens gator och agaren kom aldrig for att plocka upp honom.

Lucy (2009?-) Svart dvargschnauzer som vi ar fosterforaldrar till for narvarande men kommer att adoptera officiellt om nagon manad. Forra agarna flyttade och ville inte ta henne med sig till det nya stallet sa dom dumpade henne vid det hundhem dar jag arbetar som frivillig ibland. Dom fick raka av henne all pals eftersom palsen var helt overvuxen och full med hundbajs (hon hade tillbringat de senaste manaderna ensam i backgarden dygnet runt och inte fatt komma in i huset).

min familj adopterade en 8 år gammal hund när jag var barn. han var en så fin hund och vi gillade honom. jag och min bror skulle snart flytta hemifrån och vi ville ha hunden mest, så vi ville inte ha en liten valp som våra föräldrar skulle bli tvugna och passa sen

Båda våra hundar är adopterade.
Den ena fick vi för att förra ägaren blev allergisk,då var hon 4 år är 8 nu.
Den andra fick vi också när han var 4 år för att förra ägaren inte hade tid att ta hand om honom.
Båda hundarna är hur gulliga som helst.
Det är Schäfer och en chihuhua så det ser lite roligt ut när jag o tjejen är ute och går med dem.

Min sista är en omplacering, hon va runt 2år när jag tog över henne. Funderar på att ta över
en polares bekants vovve också och den är snart 7år.

mvh

Har gjort det, av lam snällhet och i ungdomlig förhoppning att alla djur går att rehabilitera. Vilket inte funkar hur gärna man vill se sig som en gud. Vissa djur lider minst då de får somna in. Sen så är det så sällan en hund som passar mig finns till salu eller bortskänkes, men skulle tillfället uppstå så kanske att jag skulle tänka på det. Alla är inte bara ute efter ett djur i slutet av kopplet.

I vissa länder har ett nytt problem uppstått, barmhärtiga adoptivdjurägare som hux flux fyllt sina hus med omhändertagna hundar och bristen på tid att vårda alla (ja de är rena o får mat) mentalt förbättrar inte djurens tillstånd nämnvärt. Det är inte bara att ta emot djuret och vips är allt bra.

Vi har två vuxna adopterade hundar.
Detta var dock inga 'problemhundar' utan kenneln kontaktade oss och trodde att de här två skulle passa oss. Vi letade efter en (iofs) lugn, sansad och mycket snäll hund och vi fick två med lite tid emellan.

Tidigare har jag haft omplaceringshund som kom från ett dåligt hem. Också en jättehärlig hund, men inte en hund jag skulle haft om jag haft barn vid tidpunkten.

Kommer fortsätta adoptera vuxna hundar, tycker att de behöver en chans och vi har haft väldigt tur hittills.
Nu är det dock djurstopp ett tag har min stränga sambo bestämt. (vaddå? 2 hästar, 2 hundar, kanin och råtta är väl inte mycket djur för två arbetande vuxna och två barn? )

Jag har en adopterad vuxen hund 3 år när jag fick henne, skulle bara passa henne i 2 månader för att ägaren skulle sitta inne men han hörde aldrig av sig sen när han kom ut. Det är en hund som blivit illa behandlad, lämnad ensam flera dagar i sträck utan mat och rastning och som blivit misshandlad när hon inte gjort som förra ägarna ville, kanske inte så konstigt då när man inte har uppfostrat hunden och lämnat den ensam hemma 8-10 timmar per dag som valp.

Det har stundtals vart riktigt jobbigt då hon lider av separationsångest som dock blivit mycket bättre, var tvungen att koppelträna henne istort sett från grunden och sedan har hon svårt för hundmöten pga sin osäkerhet. Detsamma när det är mycket liv och stoj t.ex när man är på stan eller när det är mycket folk hon inte känner omkring då kryper hon ihop och går med svansen mellan benen tätt intill mig. Men det är en hund med sån enorm personlighet som jag älskar och som är trogen och riktigt lojal så all tid på henne har varit värt det! Även fast hon möjligen aldrig blir helt 100% "bra" så har hon blivit sjukt mycket bättre!

Tycker det är underbart att det finns många människor som adopterar hundar med eller utan problem.
Om inte en hund har fysiska problem eller (en mental sjukdom vilket jag tror är otroligt sällan), så kan alla hundar rehabiliteras. Får en hund en trygg, lugn och självsäker ägare som kan hundar, så är jag övertygad om detta!

Min familj tog hand om en misshandlad blandras. Hur go som helst. Han var 3 år då han kom till oss med mentala ärr. Han hade blivit instängd i ett stenhus där han aldrig fick se solljus, sedan hade de kastat ner honom för trappor som valp och smällt honom i dörrar.
Men han visade aldrig att människor hade gjort detta mot honom, han var verkligen en underbar hund. Den enda gången man märkte av att han hade haft det tufft var då man blev arg på honom och han kände sig trängd, då blev han rädd.
Nu är han borta då vi fick ta bort honom av ålderdom för några år sedan. Idag har vi två hundar, jag äger en welsh corgi cardigan och mamma äger en hovawart tik. Dessa har inte blivit misshandlade utan hamnade hos oss sedan valp.

Jag adopterade en hund från Spanien tidigare i år. Jag kunde inte fått en snällare, smartare och mer kärleksfull hund. Ska antagligen träna lydnad med henne i framtiden.

Jag vill adoptera en hund (kinesisk nakenhund) från en risig gård vars ägare är ganska sjuk i huvudet. Hon är aldrig hemma och håller djuren, cirka tio stycken, på en terass med en lucka ut, och de är väl förhållandevis glada - alla utom en. Det är en äldre tik som bara ser risigare och risigare ut varje gång jag ser henne, men problemet är att de hundarna är vana vid att kissa och bajsa inomhus. Har väldigt svårt att tro att det går att lära av, och hos mig hade ett sånt beteende bara inte fungerat.

Idéer?
Funderar på att anmäla henne för djurplågeri, men då är frågan vad som händer med hundarna. De är trevliga och snälla men usch så ouppfostrade, ingen av dem kan ens gå i koppel.

Har du mycket tid hemma? För absolut tycker jag att hunden förtjänar bättre än vad du berättar. Det gör alla hundar så jag hade nog anmält för att i alla fall ha gjort vad jag kan för hundarna.

Kan ju gå att träna upp rumsrenheten, du får kanske träna som med en valp. Och massor med beröm när hon gör rätt, kruxet är väl att du behöver vara hemma väldigt mycket, alt kunna ta med dig hunden eller ha en pålitlig hundvakt.

Samma med koppel, bara att träna på med positiva metoder. Med godbitar kan man nå oväntade resultat för att sen kunna fasa ut godiset ju mer beteendet sitter. Eller vad nu hunden har som kan motivera, vissa kan ju få kampa/busa eller dylikt som belöning istället. Man lär ju känna hunden och märker vad som fungerar.
Och även om det skulle gå åt skogen så har du i alla fall gett henne en bra sista tid.