Är skattehöjningar långsiktigt bra för ekonomin?

Ditt argument rör alltså inte längre att Laffer-kurvan inte duger, utan att hela ekonomin som vetenskap är kass? Det blir svårare och svårare att ta dig på allvar.

Mitt argument? Vilken tes är det jag argumenterar för?

Hela diskussionen, som nu ligger ganska långt ifrån trådstarten, började med att den andra fånen skrev att lafferkurvan var en "ekonomisk lag".

Märkligt nog så tror jag att jag kommer sova gott trotts att du inte tar mig på allvar. ^_____________^

Vilken (beskattningsbar) ersättning brukar du kräva vid dessa tillfällen?

Modellen säger inte att folk inte skulle arbeta vid 100% beskattning. Den säger att du under 100% beskattning inte har några som helst incitament att begära (vit) ersättning för ditt arbete, vilket sannolikt innebär att du antingen arbetar svart eller utför arbete utan att begära ersättning för det. För din egen del är det ju sak samma om du får betalt eller ej då du ändå inte får behålla ett öre. En tredje variant är en hybrid där du fixar grannens bil mot att han målar ditt hus. Samtliga dessa tre varianter innebär att staten inte får ett öre i intäkt.

Alltså; vid en skattenivå på 100% finns inga ekonomiska incitament att arbeta vitt och då finns heller inga incitament att kräva ersättning för utfört arbete. Därav antagandet om att statens intäkter vid 100% beskattning är 0 eller åtminstone väldigt nära 0. Det krävs ingen större fantasi för att föreställa sig att statens intäkter förmodligen är avsevärt högre om beskattningen skulle vara ex 1% än 100%.

Ekonomi som vetenskap har samma brister som i princip all annan samhällsvetenskap. Nationalekonomi handlar i grund och botten om att förutse människors ekonomiska beteende - och eftersom människor har en egen vilja och egna personligheter (samt att framtida omvärldsfaktorer inte är kända) är det inte möjligt att förutse de exakta ekonomiska konsekvenserna av alla politiska beslut (eller andra händelser för den delen).

Nationalekonomi är inte som matematik där 1+1 oundvikligen blir 2. På så vis har du rätt i att den är "bristfällig" som vetenskap då den inte kan förklara eller förutspå 100,00% av exempelvis effekterna av förändrade skattesatser. Det innebär inte att nationalekonomin är värdelös som vetenskap.

Om vi exempelvis förkastar Lafferkurvan så innebär det i princip att vi accepterar tanken att statens skatteintäkter växer linjärt med skattesatsen. Det är knappast troligt, vilket du också håller med om enligt dina tidigare inlägg. Lafferkurvan säger som sagt inte var den "optimala" nivån ligger. Den säger att du inte kan ta för givet att en höjning av skattesatsen med 10% ger motsvarande höjning av skatteintäkterna - du kan inte ens ta för givet att den kommer att generera högre skatteintäkter överhuvudtaget. Och på motsvarande vis är det inte givet att en skattesänkning kommer att generera lägre skattintäkter.

Av denna anledning är modellen givetvis mer användbar i debattsammanhang för den som önskar argumentera för lägre skattesatser (även om modellen inte alls säger någonting om att detta är det troligaste utfallet), medan den som önskar argumentera för högre skattesatser snarare hindras i sin argumentation av faktumet att det finns en möjlighet att statens intäkter inte alls ökar när skattesatserna ökar. Därför blir modellen kontroversiell, trots att 99% av befolkningen förmodligen förstår och håller med om dess grundprincip.

Notera att du i stället för att ge dig på att motbevisa argumenten för att lafferkurvan skulle vara giltig väljer att kalla motdebbatören för en fåne. Det är ett ganska bra sätt att förlora en diskussion på.

Det finns säkerligen några som hade arbetat för att dra in pengar till staten. Ska vi prata om en mer allmängiltig modell, så kan vi inte bortse ifrån att det kan finnas en stat där många hade arbetat just för att samhället ska fungera.
Precis som att många idag skattar trotts att de enkelt hade kunnat smita.

Jag skrev inte värdelös utan bristfällig. Problemet är att många verkar se ekonomiska modeller som någon slags naturlag. De har läst något trams i en bok och vägrar reflektera över att det kanske inte alltid stämmer.

Nej, för att man ser brister i en modell betyder det inte att man behöver hugga tag i någon annan slumpvis utvald modell. Om allt lafferkurvan säger är att man inte vet så behöver jag ärligt talat ingen kurva som säger det till mig.

Om modellen säger att man inte vet vad som kommer att hända om man höjer eller sänker skatten, är den ett ganska intetsägande argument.

Jag efterfrågade för många inlägg sedan ett exempel på en situation där lafferkurvan inte skulle gälla.

Om man ligger över eller under maximipunkten kan ju undersökas empiriskt. Vi såg t.ex. att vissa av alliansens skattesänkningar ledde till ökade skatteintäkter. Det borde vara en god anledning att vara försiktig innan man höjer skatterna igen, eftersom det mycket väl kan leda till de tidigare lägre skatteintäkterna igen. Utan förståelse för principen som lafferkurvan beskriver så gör många misstaget att de tror att man kan lösa budgetunderskott genom att höja skatten.

Det enda lafferkurvan verkar säga är att det blir ett lokalt minimum vid 100%. Jag fantiserade fram ett exempel på när så inte är fallet.


Eller så ska man höja skatten lite till om den första höjningen gjorde så man fick in mindre skatt. Så man kommer förbi en lokal min-punkt på kurvan.
Man vet ju inte ett smack om hur kurvan ser ut mellan 0 och 100%. Och den lokala min-punkten vid 100% är ju också rent påhitt.

Kan du beskriva den fantasin?

De som jobbar när det är 95% skatt har andra incitament än att tjäna pengar till sig själva. Exempelvis vill de dra in pengar till staten. Samma människor som jobbar när det är 95% skatt kommer då jobba om du höjer skatten upp till 100%. Istället för ett lokalt minimum vid 100% kommer man få ett lokalt max vid 100%.

Här kan jag hålla med att det är en väldigt speciell sorts människor som arbetar när staten tar ut 100% skatt. Och att de då inte drivs av egoistiska motiv, utan offrar sig själva för kollektivet. Om de uteslutande drivs av självuppoffring eller något i den stilen så är det nog likgiltigt för dem om de betalar 95% eller 100% i skatt. Precis som hur vanliga människor, som fungerar så som vi observerar att den övervägande majoriteten människor fungerar i praktiken, inte skulle jobba en enda timme om de betalade såväl 100% som 95% skatt. Lafferkurvans utformning i de allra högsta procentsatserna bestäms då nästan uteslutande av dessa altruistiska självuppoffrande superkommunister. Och då är det tänkbart att kurvan sluttar marginellt uppåt mot ett lokalt (men definitivt inte globalt) maximum när den går från 95% till 100%, och hela kurvan får en liten krok längst till höger. Till dess att alla ofrånkomligen svälter vill säga, men eftersom det är en statisk modell så är tid t+1 oväsentlig. Det är tänkbart, om än osannolikt eftersom jag inte tror att det finns några sådana människor, eller åtminstone ytterst få.

Jag säger inte att det inte kan finnas ett flertal lokala minimi- och maximipunkter, men det skulle vara intressant att höra hur du föreställer dig att en sådan situation skulle se ut.

Ekonomin är som bekant endast en samling individer, så det är rimligt att titta på vad som motiverar den enskilda individen. Att säga att det finns flera minimi- och maximipunkter på en lafferkurva för t.ex. inkomstskatt skulle kunna förklaras av att om en skattesats höjs från 40-50% så arbetar en individ mindre, eftersom belöningen för arbete är lägre, men när den höjs från 50-60% så arbetar samma individ mer i stället. Fallet inkomstskatt är lite speciellt eftersom beslutet att arbeta är en avvägning mellan lön och fritid. Och de flesta ekonomer brukar mena att folk lönearbetare i regel har en bakåtböjd utbudskurva, på så vis att arbetstimmarna stiger när lönen stiger, upp till en viss gräns över vilken höginkomsttagare väljer att gå ner i timmar när lönen stiger, eftersom inkomsteffekten dominerar över substitutionseffekten. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte föreställa mig hur det skulle kunna ge upphov till lokala maximi- och minimipunkter. Jag kan tänka mig att någon väldigt speciell uppsättning av medborgare i olika inkomstgrupper och med olika preferenser för arbete och fritid skulle på något sätt kunna skapa lokala extrempunkter. Men hjälp mig gärna här och kom med exempel.

När det kommer till andra typer av skatter, såsom t.ex. moms, blir det ännu svårare att föreställa sig lokala extrempunkter, eftersom alla varor och tjänster har neråtlutande efterfrågekurvor.

När skatten är 60% istället för 50 behöver de inte arbeta mer. Det räcker att de inte går ner i arbetstid så mycket att inkomsten för staten minskar. Säg att de minskar i arbetstid när skatten höjs från 40 till 50 men jobbar lika mycket när den sedan höjs till 60 för att de lever på marginalen och måste betala räkningarna.
Om man nu vill envisas med att folk kommer gå ner i arbetstid då skattenhöjs.
Men jag måste säga att det är en märklig modell, om dess riktighet är avhängig huruvida jag kan hitta på en liten saga om hur de som jobbar beter sig så den inte stämmer.

Sedan kanske man kan fundera på något mer intressant. Och som har mer med trådstarten att göra. Vem ska "ekonomin" vara bra för. Syftet med att omfördela och offentligt finansiera vissa utgifter kanske går att uppfylla lika bra med 30% skatt som med 60%.
Att staten har höga inkomster är ju inget syfte i sig.