Jag säkert skaffade boken för 5-6 år sedan och har fortfarande inte läst ett enda blad. För någon vecka tog mig en funderare att påbörja läsningen men mina studier försvårar.
Jag håller med den som säger att det är nog en bok du måste läsa själv, inte riktigt som ett verk av t.ex. Hermann Hesse.
Jag har däremot kollat inte lite på wiki.
Tydligen är mordet på fadern ramen för romanen, romanen kretsar kring tre bröder med olika karaktärsegenskaper, perspektiv på livet och kanske även med olika människosyn, moral. Mitt råd läs boken men fokusera in på mordet och brödernas skillnader (före och efter). Analysera och gör jämförelser psykologiskt, kanske även med tanke på det samhälle Dostojevskilj levde i.
Romanen är givetvis så detaljrik (storleken talar sitt), för att uppfatta någon sorts helhet och kunna få ut svar på sina egna frågor kring handlingen, måste nog alla läsa boken. Det finns nog inga givna svar men beror på ens egna frågor, funderingar.
Mitt råd är att innan läsningen, tänka på vad du vill få ut av romanen, vad du förväntar dig (ställ dig själv några frågor som du sedan försöker besvara eller utgå ifrån). Krävs nog sådan vägledning för inte "tappa tråden" bland alla mustiga detaljer.
Blev färdig med boken igår och det har minst sagt varit två intensiva veckor med läsning.
Som någon sa så suger den verkligen musten ur läsaren men man blir rikligt belönad.
Ett mästerverk utan dess like och det är med en otrolig lycka jag känner att jag har fått bekanta mig med en hel hop karaktärer som förmodligen aldrig lämnar mig.
Läste Brott och straff tidigare i våras och dom har många likheter. Jag älskar hur Dostojevskij, vilket han är bäst i klassen på, beskriver själva förhören. Alltså åklagare-misstänkt relationen och hur allt blir en katt&råtta grej.
Jag har suttit och skrivit för att sen radera nu i 20 minuter. Jag har inte smält boken och är fortfarande utmattad.
http://www.youtube.com/watch?v=LuQTWWFuS-4
Har missat att den fanns i serieformat, har inte sett den än för att inte förstöra själva smältningsprocessen men det kanske finns någon här med synpunkter?
Jag föredrar denna över "Brott och Straff". Visst är det en riktigt bra skildring av ett brott och hur en person psyke påverkas av detta, men jag värderar Émile Zola skildring i "Thérèse Raquin" högre.
Väldigt svårt att sammanfatta mina känslor av en sådan tegelsten, men den är mycket bra hursomhelst.
Detta är definitivt den bok av Dostojevskij jag värderar högst. Det är väl lite mer än två år sedan jag läste den och den lever fortfarande intensivt i mig.
Såg dramatiseringen av den på Stockholms stadsteater med en perfekt skådespelarinsats av Rolf Lassgård som Dimitrij. Bästa pjäsen jag sett.
Helt klart ett av världslitteraturens främsta verk. Flera år sedan jag läste den (jag läser långsamt egentligen men den här gick ovanligt fort) och minns inte så mycket av handlingen, bara att jag var trollbunden efter några sidor.
Jag lägger allt i en spoiler. Det finns många andra som har så mycket bättre saker att säga om Dostojevskij än jag egentligen, men här kommer några tankar i alla fall.
Läste ut Bröderna Karamazov igår. Onekligen en mäktig pjäs, där Dostojevskij visar upp alla de talanger han är känd för och som gör honom till den författare han är: berättarlustan, med en handling ibland så rapp och fängslande att den slår de flesta popcornrullar på käften, tillsammans med de karaktärsporträtt som så levande framträder för läsarens inre blick, och så slutligen förmågan och viljan att låta de ryska marker karaktärerna vandrar på bli ett slagfält för ideologiska stridigheter, där de tecknade gestalterna delvis blir spelpjäser för den stora ideologiska striden mellan å ena sidan den av den positivistiska vetenskapen understödda nihilismen (som Ivan företräder, "är Gud död är allting tillåtet!") och å den andra sidan den på tron på objektiva värden utmanade kristna världsåskådningen (som Aljosja företräder). Vilken ideologi som i romanen vinner, om man kan uttrycka det så, är för mig ganska självklart: Ivans världsåskådning faller till slut, dess grundvalar förmår inte längre understödja honom, när han själv slås av de samvetskval som har sin grund i den objektiva moralen.
Men detta maffiga ramverk får inte skymma det faktum att personerna läsaren får möta inte är vilka som helst, utan personer vi tycker oss lära känna, liksom vi lär känna en människa efter en viss tids umgänge. Den som framförallt tilldrar sig mitt intresse och min sympati kan inte vara en annan än Mitja, denna till ytterligheterna självförstörande människa, som läsaren från sida ett vet att det skall gå illa för, liksom vi i verkliga livet ofta tydligt kan se att en människa långt innan hennes fall, redan är på väg att ramla. Han är kanske mest sympatisk, eftersom han, trots alla de ogärningar och elaka kommentarer han hinner få ur sig under bokens gång, alltjämt lider sådana samvetskval för sina egna brister och är så medveten om sin skuld. Detta till skillnad från Ivan, som förvisso har ett renare brottsregister, men som så starkt till sitt omedvetna förtränger och förnekar det han har skuld i (dvs viljan till faderns död), även om som sagt samvetet också för honom tids nog ger sig till känna. Mitja är en förtärande eld som ständigt lever på gränsen till sin existens.
Aljosja är berättelsens hjälte eftersom han först och skarpast inser att Mitja inte begick, och inte kunde ha begått, fadersmordet. Här ger sig kampen mellan de två ideologiska systemen eller tolkningslärorna till känna: medan alla stirrar sig blinda på de förment "otvetydiga" bevisen för Mitjas skuld för faderns död, lär Aljosja känna fallet genom Mitja som människa. Han tittar sin bror i ögonen, ansikte mot ansikte, och finner sanningen i denna anblick. Här har vi två olika tolkningsläror som står i skarp motsats mot varandra: 1) den positivistiska vetenskapens föreskrift att sanningen om fallet endast kan nås genom de kalla fakta, och 2) den människocentrerade kristna människosynen som anbefaller att människan och hennes (o)/gärningar kan läras känna genom människan allenast.
Åklagaren finner i sitt anförande mot Mitja det osannolikt att han skulle haft styrka nog att bevara pengarna i amuletten under all frestelse till att slösa bort dem, men det är denna motsägelsefullhet, denna oberäknelighet och förmåga till både fullständig gemenhet och höghet, som gör Mitja till den han är – en skurk, men en ädel skurk. Mitja är ju den som vacklar och slits itu mellan de bägge ideologiska systemen (som upprätthålls av Ivan och Aljosja). Det råder hos Mitja en osämja mellan handling och insikt: han inser egentligen att den kristna moralen är det rätta, men kan inte motstå sattyg och frestelser (ett klassiskt exempel på Rom 7:19-20 med andra ord). Detta till skillnad från sina bröder som bägge handlar följdriktigt inom ramen för den egna åskådningen. Också därför är Mitja en sådan fängslande karaktär, eftersom han i detta sitt vacklande är så lik de flesta av oss. "Vad är vi annat än tvedräkt och dissonans?", som Montaigne skriver vid ett tillfälle. De flesta av oss handlar sällan helt följdriktigt med våra egna åsikter, vi hycklar, vi får ofta förebråelser av vårt samvete eftersom vi handlar fel. Osv.
Mitja är en så otroligt drabbande människa egentligen, i sitt känslosvall, i sin ärlighet, i sin ånger...
Annars tycker jag Dostojevskij är en baddare på alla de mikroporträtt han skisserar fram i boken (och i övriga böcker också): Kolja, den tyske läkaren, klädbeskrivningen av Ivans hjärnspöke osv.
Nu ser jag framemot att läsa hela tråden!
P.S. Striden mellan nihilism och tron på fasta värden är ju ännu inte slut, utan det är en strid som pågår ännu häftigare i vår egen tid.
__________________
Senast redigerad av Caesare 2017-05-10 kl. 22:05.
Började med boken för en vecka sedan, men fy vilken trög och tung start. Försöker läsa på kvällarna och jag blir trött direkt. Otroligt kompakt text och lååånga meningar. Dessutom långa, som det känns, meningslösa utläggningar om ganska ointressanta detaljer och skeenden inledningsvis.
Jag läste Brott och Straff när jag själv var student och minns den fortfarande som en av de bästa böcker jag läst, som förmedlade både handling, känsla och budskap på ett mästerligt sätt.
Tänker dock inte ge upp, den har tagit sig lite på de senaste sidorna, med intressanta diskussioner kring kyrka, stat och 1800-talspolitik...
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Stöd Flashback
Swish: 123 536 99 96Bankgiro: 211-4106
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
