Den i framtiden enorma tråden om Éric Rohmer

Det finns oförtjänt lite skrivet om Éric Rohmer här på Flashback. Det får det bli ändring på!

Själv är jag i färd med att se hans Comédies et proverbes-serie om sex filmer, och jag har hittills sett alla utom L'Ami de mon amie. Jag har också sett Contes des quatres saisons, hans fyra filmer om årstiderna.

Min favoritfilm av de jag har sett är utan tvivel Le Rayon vert. De andra filmerna har nästan alltid någon eller ett par scener som känns lite långa eller inte lika intressanta som de övriga, men i Le Rayon vert sitter verkligen allting. Jag älskar speciellt scenen där Delphine sitter vid bordet vid stranden med svenskan och de två killarna, och känner sig allmänt utanför och less över situationen. Intressant att höra också att den filmen spelades in helt utan skrivet manus.

Jag har också tyckt speciellt mycket om La Femme de l'aviateur och Conte d'été. Inte lika mycket för att de skulle ha speciellt spännande eller intressanta handlingar som att rollfigurerna känns så där mänskligt absurda, eller absurt mänskliga, eller vad man ska säga. Lite larviga, rent av.

Den enda film jag inte har tyckt om av de jag sett är nog Le beau mariage. Den känns lite unken i sin syn på äktenskapet som något slags ändamål i sig, med kärleken bara som ett medel. En syn som visserligen slipper igenom här och där i flera filmer, men den här handlar enbart om det. Jag köper det inte. Sen somnade jag framför Conte d'automne också, men det berodde nog inte enbart på filmen.

Nåväl. Diskutera!

PS. Jag har sett Comédies et proverbes och Contes des quatres saisons i godtycklig ordning, och det tycker jag har fungerat. När jag ska ge mig på Six contes moraux, spelar det någon roll om jag tar dem i kronologisk ordning eller hipp som happ?

Det spelar ingen större roll i vilken ordning man ser dem, tycker jag.

Rohmer är en fantastisk regissör, även om jag hittills bara har sett hans sex moralkakor samt episodfilmen Rendeuzvous in Paris och hans debutfilm I lejonets tecken (som är en väldigt otypisk Rohmer-film, men mycket bra ändå). Han är definitivt en mästare på välskrivna karaktärer och välskriven dialog samtidigt som han alltid är förbannat underhållande och ställer intressanta frågor om relationer och kärlek. Det är dessutom fint hur han sällan tar någons parti, istället så utforskar han sin fråga om kärlek/relation och så låter han tittaren skapa sina egna tankar och uppfattning utan några direkta pekpinnar. Det tycker jag är fett!

Favoriten just nu är Min natt hos Maud, som är snudd på briljant, men det var ett bra tag sedan jag såg den (till skillnad ifrån resten av filmerna i filmsviten). Den jag ser fram emot mest är Le Rayon vert (som du nämner), den verkar fantastisk. Så det ska bli spännande att gräva vidare i hans filmografi, för det finns någonting väldigt intressant och attraktivt i hans dialogtunga och lågmälda kärleksskildringar.

Precis! Jag gillar att kvinnorna i hans filmer ofta är väldigt principfasta och står på sig. De velar ofta mellan olika män, men de låter sig inte köras med. Det känns modernt, nästan lite feministiskt. I Le Rayon vert finns till exempel en scen där huvudpersonen försvarar sin vegetarianism till bords med en skara oförstående köttätare. Och tydligast är det nog i Conte d'été av de jag har sett, där alla de tre tjejerna går hårt mot den mesiga manliga huvudpersonen när han försöker slingra sig mellan förhållanden.

Samtidigt återkommer hans, eller åtminstone rollfigurernas, väldigt traditionella syn på äktenskapet, så det är lite dubbelt.

Jag ser mycket fram emot Min natt med Maud! Överhuvudtaget ska det bli intressant att se om hans tidigare filmer skiljer sig från de senare. Ikväll blir det L'Ami de mon amie, så har jag bockat av två av hans tre filmserier.

Det är dåligt drag i den här tråden. Rohmer är på tok för underskattad och förbisedd!

Hur som helst så såg jag Le Rayon Vert (1986) häromdagen och dra åt helvete vilken fin film! Rohmer träffar verkligen helt rätt i sin skildring av Delphines mänskliga velighet och hur hon inte kan bestämma sig för hur hon vill ha det. Det är en sjuhelvete skildring av såväl relationer som utanförskap, ensamhet och längtan efter något som man inte vet är vad. Som vanligt så är det väldigt, väldigt lågmält och vackert och det är beundransvärt hur naturliga prestationer han kan klämma ut ur sina amatörskådespelare. En av Rohmers bästa filmer, helt klart!

Visst är den! Härligt att du såg den. Jag skulle kunna rabbla favoritscen efter favoritscen utan ände. Jag älskar som jag skrev i första inlägget scenerna vid stranden i Biarritz, när hon träffar svenskan. Det är nog den scenen som tydligast visar Delphines velighet, när hon tvingas förklara hur de två inte fungerar likadant socialt, och så därpå när man får se det i praktiken till bords med killarna. Det kan vara att jag gillar den scenen så mycket också för att jag känner igen mig så.

Men ja, det är verkligen otroligt vilka prestationer alla gör. Det var den första filmen jag såg med Marie Rivière (Delphine) och i alla filmer jag har sett med henne sen dess har jag behövt intala mig själv att hon som person faktiskt inte är Delphine, så självklar känns hon i Le Rayon vert.

Den är också en av få av hans filmer med extradiegetisk musik. Jag tycker det fungerar väldigt effektivt på de få ställen det är med.

Jag har sen mitt förra inlägg sett L'Ami de mon amie och Le Genou de Claire. L'Ami var sevärd, om än inte en av hans bästa. Men jag tror den skulle tjäna lite på att ses om. Le Genou de Claire kändes lite tragglig. Den största behållningen var att den manliga huvudpersonen är härligt osympatisk. På så sätt liknade den Conte d'éte, även om huvudpersonen där snarare är larvig än direkt frånstötande.

Nu har jag sett hela Six contes moraux, och därmed alla filmer ur hans tre filmsviter. Sexton filmer allt som allt, det är nog det största antal jag har sett av någon enskild regissör.

Moralsviten känns som den skiljer sig mest, medan Comédies et proverbes och Contes des quatre saisons är likartade. Mest uppenbart är väl att de förra har män i huvudrollerna, där Comédies och årstidsfilmerna (med undantag för Conte d'été) alla fokuserar på en kvinna. Men en mer fundamental skillnad är att den huvudsakliga konflikten i moralfilmerna är en ojämlik relation mellan en man och en kvinna, medan vad som bekymrar huvudpersonerna i de två andra filmsviterna i första hand är deras eget vankelmod och tvivel. Undantaget är möjligen Ma nuit chez Maud, där den manliga huvudpersonens fixering vid katolska värderingar hindrar honom från att fatta några beslut.

Ma nuit chez Maud är nog också den bästa filmen i serien, kanske just därför. Maud tillåts vara den starka kvinna hon är utan att hunsas av någon man, och utan att själv hunsa någon. Trots att hon egentligen har ungefär samma funktion som kvinnorna i Conte d'été, en sorts vägledare åt den manliga huvudpersonen, känns hon som ett subjekt i sig själv och inte som någon som bara har ett värde i relation till mannen.

Le Genou de Claire var den första filmen jag såg av de sex, och den ointressantaste. Den sista jag såg var La Collectionneuse, och jag kan inte säga att jag tyckte den var så vidare bra den heller, men i förhållande till de övriga filmerna blir den sevärd. Den är som en korsning mellan Genou och La Carrière de Suzanne: samma gubbsjuk-man-gör-närmanden-mot-tonårig-tjej som i den förra, men med två män och en tjej, som i den senare. Där Carrière är en relativt oskyldig historia är La Collectionneuse det verkligen inte. Jargongen är hård, och i scenerna med den engelska konstsamlaren blir det nästan hallickvarning på den manliga huvudpersonen.

På sätt och vis är kanske La Collectionneuse den bästa filmen ur sviten, i att den stack ut tydligast och gav en hel del funderingar. Till viss del kanske för att jag inte fick textningen att fungera, så jag gick miste om några replikskiften och berättarröstpartier som möjligen hade rett ut saker bättre, men jag får inte riktigt grepp om Haydée, kvinnan i filmen. Å ena sidan låter hon sig köras med av båda männen på ett sätt som ibland känns direkt kvinnoförnedrande, å andra sidan är hon inte någon mes som inte vågar säga ifrån när det behövs. Kanske är jag bara för fjättrad av mina egna värderingar, och hon ska ses som den "manssamlerska" hon beskrivs som av männen i filmen. Jag får hur som helst lite samma vibbar som av Bertrand Bliers Combien tu m'aimes ?; jag vet inte om jag gillar den eller inte, och om jag gillar den beror det enbart på min fascination för det för mig så främmande och omänskliga sättet den beskriver kärleken, eller lusten.

Om rätt ska vara rätt ska jag nog förresten inte vara så snabb med att kalla någon av filmerna för den bästa, för ytterligare en kandidat till titeln är den sista i moralsviten, L'amour l'après-midi. Chloé är en ganska udda rollfigur för att vara Rohmer. Hon är i grunden osäker på sig själv på ett sätt som inte ens den oerhört tvehågsna Delphine i Le Rayon vert kommer i närheten av. Trots det starka inflytandet hon har på den manliga huvudpersonen framstår det snarast som en försvarsmekanism för att dölja den svaghet hon upprepat visar, som tydligast när hon gråter ut på hans axel. Slutet på filmen är ett av Rohmers starkaste, från påminnelsen om hans familj i Chloés badrumsspegel till att han möter sin fru och någonting uppenbart har förändrats.

Nu återstår att beta av hans fristående filmer och se hur de förhåller sig till de jag har sett.

Rohmers bästa film enligt mig är Conte d'été (1996). Ungdom, ambivalens, mycket känslor och en fransk, maritim sommar som expanderar utanför bildrutan med solbad, salta vindar och lukten av tång.

Det bästa i min Rohmer-box (Six moral tales) är kortfilmen "The Curve". Som han inte ens regisserat. Jag ville tycka om filmerna i boxen men berördes inte nämnvärt ska jag erkänna.