Spela/sjunga "med känsla"

Det är väl tyvärr så uttrycket används idag. Håller med dig.


Håller med fullt ut. Joe Cocker är grym. Det är vackert, nära, en sprödhet i rösten och en uppriktighet i blick och ansikte (trots hans epilepsianfall )


Jag har absolut inga problem att förstå hur man spelar/sjunger känslosamt och laddar/kryddar musik med element som berör folk.
Det jag inte förstår är folk (eller ännu värre, pedagoger) som använder ett övergripande samlingsord för att rättfärdiga någonting när de helt enkelt inte orkar, eller kan, förklara ordentligt.

Jag tror ju att man måste känne till vad det är man gör när man förmedlar en känsla.
"Ok, ett långsamt vibrato med en liten bend på slutet innan en drop-out låter på det viset och ger mig den känslan. Då vet jag hur jag ska förmedla just den känslan till andra."
Det exemplet är väl helt ok, att man tekniskt förklarar något abstrakt (något man måste kunna inom all konst) för att sedan kunna använda sig av det vid fler tillfällen.
Att man bara öppnar käften och det kommer ut några halvkvävda läten utan att vara i närheten av samma tonart som musikerna spelar i är inte att sjunga med känsla, det är helt enkelt en dålig sångare/sångerska och här kommer ursäkten som vainpain pratade om in.

Ja, det är ett oerhört störande uttryck som kan betyda vad som helst. Det är ofta gitarrister som använder sig av det. Det är så trångsynt i och med att de antar att samma sorts musik ger samma känsla åt alla. Allting går dock att konkretisera. Mer staccato/legato, mer/mindre vibrato, lägre/högre tempo et.c.