Spela/sjunga "med känsla"

Fy f*n vad jag hatar det uttrycket.
Alla säger det, kollegor, elever, medmusiker.
Det är enligt mig världens mest ospecifika beskrivning eller uppmaning angående någons musicerande.
En musiklärare/instrumentlärare som inte kan ge en mer specifik instruktion än så borde skola om sig och bli bagare eller nåt annat trevligt.

Är lite småupprörd såhär på söndagsmorgonen, men...

Vad tänker ni om, eller vad lägger ni för värdering, i uttrycket "spela/sjunga med känsla"?

Jag kan förstå hur du tänker och vissa låtar går verkligen inte att köra med känsla (dem är askassa och saknar känsla från början). Men låtar och texter som är skrivna med känsla går säkert att genomföra med ännu mer känsla, tänk dig in i texten och sjung känslorna som orden försöker beskriva, istället för en upplevelse där man hör känslorna i orden, får man en dubbel upplevelse där man även hör känslan i hur du sjunger orden.

2>1

Det var precis det här jag menade.
Vad menar du när du säger att vissa låtar inte går att köra med "känsla"?

För mig är det ett så övergripande samlingsbegrepp att det bara blir löjligt.
Det säger egentligen ingenting.
Det är ett uttryck som används av kritiska personer som inte orkar verbalisera sig säger när de hör en musiker de inte gillar av en eller annan anledning.

"Jaaa, visst fan är han duktig, men han har liksom inte känslan om du förstår vad jag menar".
"Nej, jag förstår inte vad du menar, förklara..."
"Jamen, vafan, du fattar väl vad jag menar, känslan liksom"

Vad jag menar med "spela med känsla" är att man inte nödvändigtvis behöver spela saker helt 100% rätt eller exakt såsom det görs orginalet. Ett exempel på detta var när jag jobbade som ljudtekniker och höll på mycket med lokalbandspelningar. Jag tror jag hörde runt 10 olika covers på metallicas "one" men alla spelade och lät exakt likadant. Hade varit mycket roligare om någon hade vågat testa den i en annan tonart eller att byta ut några toner mot något snarlikt. Det hade då inte varit frågan om en cover, utan snarare om en tolkning vilket hade varit mer personligt.

Ett annat exempel på folk som spelar för perfekt är neoklassiska musiker, såsom exempelvis Malmsteen. Det han kan göra är sinnesjukt coolt men efter ett tag blir det tråkigt att lyssna på eftersom att det är lite för perfekt. Allt följer musikaliska regler och är i perfekt synk med omgivningen. Det här ger att det låter helt perfekt men samtidigt fattas det där lite släpiga som ibland kan uppstå om man vid några få punkter i låten inte är i perfekt synk. Dessutom låter det alldeles för rent vilket kanske inte heller är jättekul eftersom att mycket av det personliga försvinner då.

Jag vet inte om du förstår vad jag menar men jag kan väl försöka sammanfatta det i "våga experimentera och våga spela fel på rätt sätt". Det blir inte automatiskt jättebra om man gör allt helt rätt och det tappar mycket av sin personlighet då, musik ska uttrycka något vilket jag inte tycker att man gör på samma sätt om man ligger helt rätt hela tiden. Ett exempel på band som har skapat ett helt sound på att vara lite otighta är ju "the rolling stones", trots att de ibland är lite väl bortkomna i sin musik är det ändå oerhört skön musik att glida med i och man känner att de verkligen försöker uttrycka något.

Att sjunga/spela med känsla ÄR ju faktiskt väldigt abstrakt och svårt att beskriva på ett konkret sätt.
Det går liksom inte att mäta eller skriva ner som mycket annat. Det ligger mer i själen.

Det är något man bara måste förstå, det har inget med teorin att göra, därför blir det luddigt.
Det har väldigt mycket att göra med att man ska mena det man sjunger/spelar, det ska vara ärligt helt enkelt och komma från hjärtat.

eradico beskrev det rätt bra tycker jag. Det är ju inte ärligt eller äkta någonstans om man går på scen och kopierar en låt.
Du måste mena det du gör, från hjärtat.

Tyvärr ser man allt för många musiker som spelar helt utan känsla, kanske för att de fokuserar mer på själva imagen och att "det ska vara coolt" istället för att göra något som kommer inifrån.
Det blir bara oärligt och tråkigt att lyssna på.

Jag spelade in en låt förut och skickade den till en vän, och när han hade lyssnat så återberättade han exakt vad låten handlade om och vad jag kände när jag skrev och spelade in låten. Kan säga att jag blev rätt ställd då.
Då har jag lyckats medla en känsla med hjälp av känsla och själ i det jag gör.

@Bartman777:
Otroligt kul för dig. Det ju exakt det man vill komma åt.

Känslor förmedlas ju alltid i musik, det är inte det som är problemet.
Musik SKA förmedla känslor. Det är snarare hur innebörden av ordet "känsla" när det kommer till musik som irriterar mig.
Tyvärr låter det ofta (tycker iaf jag) som att "att spela med känsla" nästan används som en ursäkt eller någon form av bortförklaring.
Missförstå mig inte nu, jag är absolut ingen absolut perfektionist när det kommer till musik, jag säger mer än gärna fritt fram för personliga tolkningar och "lite skit i hörnen", men när "spela med känsla" snarare låter som "spelar inte så jävla bra egentligen men försöker så gott h*n kan" så blir jag trött.

I de flesta fall är ju klassiska musiker "tekniska" och spelar exakt likadant (sanning med modifikation) kväll till kväll och spelar väldigt virtuost i största allmänhet.
Ändå kan dessa musiker förmedla "känsla" och har till och med angivningar i noterna angående vilken "känsla" som ska förmedlas.
Samma noterade melodi kommer spelas väldigt olika beroende på om det står furioso eller amoroso över.
Är det då att "spela med känsla" när man följer en noterad instruktion?

Jag känner absolut en förmedlad känsla om jag lyssnar på "Songs without words" av Mendelssohn, men får lika mycket utlopp för känslor (kanske mest undertryckt aggression ) i mosh-piten på en Agnostic Front-konsert.

"Känsla" är ofta synonymt med vad den som använder ordet anser bra.

är väl bara en ursäkt som vi applicerar på musiker som vi tycker är bra, men som inte är så bra egentligen Trots det tycker vi om dem ändå. Appliceras även vice versa

Jag kan bara tala för mig själv, men när jag spelar piano och improviserar blir det olika bra beroende på hur jag känner mig just då. Vissa gånger, när jag kanske är trött och spelar mest för att jag inte har något bättre för mig, låter det helt ok. Andra gånger, som härom dagen när jag hade sänkt ett par glas vin och satt och lirade nån slags blues/mollskalor över lite sköna ackord, kan jag verkligen känna varje ton jag spelar. Jag satt och var lite deppig och tänkte på döden och vad jag skulle spela på en begravning för någon jag tyckte om. Det lät fantastiskt när jag lyssnade på det efteråt.

Nu spelar jag nästan aldrig efter noter eftersom jag tycker det går för långsamt (=jag är dålig på det) men när det väl händer tycker jag mig aldrig kunna spela med känsla. Det blir för fyrkantigt. För mig är att spela med känsla när musiken strömmar ut inifrån, när händerna bara är ett redskap för att förmedla vad man känner i sin själ. Det låter fullständigt abstrakt och det är det också.

Ungefär som att laga mat med "kärlek"?

Att spela med "känsla" är något man förstår efter ett tag, och konstigt nog inget man kan förklara för andra hur man lär sig.
Men, när man väl lär sig att "spela med känsla" och kombinerar det med tekniska spelsätt är det en oslagbar kombination.

Ett exempel, om man är trummis:
http://www.youtube.com/watch?v=KOatIrazULw

jag hävdar att detta framförs med känsla: http://www.youtube.com/watch?v=0eFQYwqO-4g
hoppas du förstår vad jag menar