Begynnelsen är slutet

Havan, Feáth och Ve´loren är ord
som dyker upp för mig
i egentligen en expanderande värld
som var, skall och är uråldrig

sommar, vinter vår och höst
det är bara ögonblick
dina år kan känna, som ett
i ett, jaget och nuet

Som ett eko från urtiden
när människan var sann
ur vilket vi kröp ner i mörker
kom ut men förlorade

det är namnen på de årstider
som vara då
tider av våra urkrafters blomster
och då gudar verkligen fanns

otaliga var vi
färdades i tiden mer än rum
fast som en ur träden sprungen
var vår helhet just i dessa dagar

så är våra nu, våra då och ska
som ett eko av ett fönsterbräde
som ser en evig sommar stråla
vår himmel minns dock, alltid

mystisk, sagolik och allvetande
är ditt hårsvall över vår jordakropp
skiftande i färg jag ej kan ge ett namn
för ett sannare öga har du ej en konstant

sommar, vinter vår och höst
sannerligen känner jag er inte
min är evigheten som skapade universum
väktare av det vi kallar vara

evig har vi hållit denna som gåva
men det är endast intet
av skör kristall skapade du som du tar
strålande är vi genom denna i föränderlighet

evigt
och sedan ger allmoder och allfader
Havan och Feath
sin son evigheten ett namn
Ve'loren

tiden existerar inte
endast existensen i ögonblicken
för utan evighetens sanna namn
blir skönheten till eld och aska

Men gryningen för oss var mörk
utan eld och endast aska
vi sträckte oss från marken
där vi fann ljuset

Länge var vi blad av träden
som med perfekt grace
färdades på evighetens vind
sunnanvinden viskar

jag ser det skymma

löven skingras inte
de gulnar
jag vänder mitt ansikte bort
hösten har mött dem

maskiner
kall olevnad
jag vände rmitt ansikte bort
en annan dag, i min
skymning
ser jag tillbaka och blickar på er

det är då i skymningen
jag, evigheten
ser på er med mina sanna ögon
mina ögon skänkta

allfader, du hör mig...hör mig
allmoder, dina händer lyfter mig
ni båda tar mig i eran famn
håll mig, i vad mitt namn anbefaller

med mig tar jag er
mina barn
då ni är heliga i vad mitt namn anbefaller
till min fader och moder

tillsammans mina gulnade löv
sover vi
vi väntar på våren
tillsammans är vi hoppet

Tungt. Måste reflektera över det innan jag lämnar betyg. En hel del flum, onekligen, men läser man mellan raderna kan man urskilja var du blev "influerad" och var ditt medvetande tog överhand och ville påverka.

Extra creds för att någon bär upp min gamla avatar.

Substans?

Fyfan va flummig text, är du trippad just nu eller är detta en del av din upplevelse? Låter sjukt!

Det var LSD jag intog, det var igår. Just nu sitter jag och begrundar upplevelsen i ett tungt och behövligt rus av cb. Det jag skrev i min första post var en reflektion över det jag upplevde under trippen. Jag hade upplevelserna själv igår på kvällen, det passar mig bäst att vara själv och redo för begrundan de få gånger jag vill avnjuta ett högre medvetande.

Jag var en åskådare som rörde sig obehindrat av tid eller rumt, vilket sedan övergick i att jag var evigheten och universum i en abstrakt närvaro...jag vet inte om det var en bild av hur jag egentligen upplever existensen och den närvaro av ett högre väsen. Det var hela tiden vackert men mycket skrämmande, fast ändå lockande och tryggt. Jag har svårt att förmedla den känsla jag hade men det var som att evigheten och att inget viktigare än en astral existens fanns, allt annat var skapat för kärlek.

Det är mycket av frukten från dessa upplevelser som nu strömmar genom mitt huvud, och jag blir nästan lite tårögd av hur trippen fick mig att känna, jag var rädd för det jag såg, mycket rädd, men samtidigt välkomnade jag det som jag såg som det bästa som kunde hända mig.

Jag var ett tag omsluten av det jag namngav, jag upplevde en känsla av att jag var tillbaka, i väntan på att födas igen.

Under trippen var jag fullt närvarande i vad jag upplevde, men också fullt medveten om min "riktiga" värld, vilket jag i efterhand har svårt att tolka. Jag upplevde två världar samtidigt.

Jag minns att jag vaknade i morse och har gått hela dagen och funderat, för att sedan sätta mig ner och fundera djupare som jag gör nu.