2011-07-29, 01:36
#1
Substans: Ketamin/cb
Dos: Okänd
Kön: Man
Introduktion
Where Is My Mind? Låten ekar fortfarande i huvudet. En låt av Pixies, som gjorts om och är nu med som soundtrack i filmen Sucker Punch. En film som jag såg säkert tre gånger under loppet av en vecka innan denna kvällen. En väldigt bra film som är svår att tolka, vilken är anledningen till att jag sett den flera gånger. Ni som har sett den förstår vad jag menar.
Jag har mycket svår tidsuppfattning under detta dygn plus att det var så länge sen som det hände.
Det är nu ca två veckor sedan som händelsen skedde. Det var en grymt fin dag då jag och mina tre polare stack till en liten sjö en bit utanför samhället. Badade, rökte gräs, badade igen, spelade gitarr och käkade gott. Värmen låg på så in i helvete, men klockan tickade och vi åkte hem. Några dagar tidigare hade jag hört att min kran som även är en god vän till mig hade fått in ketamin, och jag visste lite om det. Det blev att vi träffade denna fjärde vän plus en till för att röka tillsammans, och då sa han att han även hade lite "kraft" med sig. Det är något fult som vi brukar säga, att vi intar kraft, haha. Han var sugen på att bjuda och vi tackade inte nej. Vi var nu sammanlagt fem personer, av vilka 2 hade testat det tidigare. Jag var inte inkluderad.
Vi tog bilen hem till en av dem som var ensam hemma, och jag körde (min kompis mammas bil). Vi gick ner i källaren där han bor och rullade två feta. Min kran, låt oss kalla honom Markus, tog också fram en rätt stor påse med ketamin. Det var framförallt vi ( jag + de tre som var med och badade) som skulle ha, men även Markus tog en lina. Eftersom att jag tidigare hade förstått att denna drog är mycket potent blev jag inte förvånad över de små linorna. Tror att de var ganska stora för att vara ketamin (ca 150mg). Dum som jag är gör jag detta även fast jag ska jobba kl 10 nästa morgon. Anledningen till att jag gjorde det var väl att det kanske var enda gången jag fick chansen att testa denna drog.
4 personer av 5 snortade alltså varsin lina med hjälp av en röding. Vi lutade oss tillbaka i soffan för att lyssna på musik och invänta effekt. Jag var ganska nervös, men kommer även ihåg att jag älskade känslan. Efter ett tag gick vi ut för att röka de färdigrullade spliffarna. Redan här börjar minnet att svika. Jag hade varit hemma hos den här killen en gång tidigare. Vi satt ute på hans altan och snackade medan vi rökte. Började känna mig lite svajig men samtidigt varm och go, typ som på tjacket. Vi fyllde två st 1.5 liters colaflaskor med vatten och satte oss i soffan igen. Tog varsin till lina.
När jag tänker på de kommande timmarna nu blir jag tårögd och ryser i hela kroppen. Jag vet inte varför. Om det är bra eller dåligt. Allt är bara ett stort svart hål.
Runt kl 23.00
Kroppen börjar domna av. Känseln försvinner, både fysiskt och psykiskt. Det känns som att "Where Is My Mind?" spelas på repeat. Är den ens på? Är det musik på överhuvudtaget? Den är på. Jag förstår helt plötsligt filmen. Allt är relativt. Jag förstår hur huvudpersonen tänker och jag blir ett med henne. Jag tittar på Markus och han ser på mig att jag läser hans tankar. Jag tror att jag kan det iallafall.
Jag och Markus sitter och tittar på varann i säkert 10 minuter utan att säga någonting. Efter ett tag börjar vi nypa varann. Det känns ingenting. Slår mig själv på benet. Finns jag? Varför känns det inget? Jag har tagit ketamin. Får det mig att känna såhär?
Varför finns jag? När jag tänker tillbaka på hur jag egentligen kände när jag tänkte sådär. Det går inte att förstå. Det går knappt att minnas. Men detta var det sjukaste jag någonsin gjort. Under tidens gång tar vi säkert 2-3 linor till och jag hamnade i k-hole. Jag tänkte inte på det då, men nu i efterhand vet jag att jag var det. Jag kommer ihåg få frekvenser av trippen. En gång låg jag och en till kille i en säng och krälade. Jag trodde att jag var musiken och att den rörde sig som jag. Jag minns att jag hela tiden kände en konstig form av stress. Inte att jag var stressad, men att alla andra var det och att de måste lugna sig. Sansa sig. I verkliga fallet var det bara jag som skrek "Tysta nu för fan och lugna er!" medan de andra satt och pratade med varandra i soffan. Denna stress kände jag i stort sett under hela ruset.
Plötsligt blir jag helt skräckslagen. Jag har ingen aning om var jag är eller vilka jag är med. Jag kommer ihåg att man inte gick. Man smög. Med lite krökt rygg, som om man gömde sig för något som fanns någonstans. Tittade sig om. Alla rum var annorlunda och rörde sig. Fötterna kändes som gummi, och jag var underjord. Jag tänkte att jag måste upp. Jag gick upp för trappan och ut på altanen. Det var inte samma altan som sist. Jag förstår ingenting. Jag är skiträdd och vet inte vart jag ska ta vägen. Var jag hörde hemma. Gick in för att hämta cigg och när jag kommer ut igen är det en ny altan igen, och det fanns en till denna gången. Med en hammock.
Det var samma altan och hammocken hade varit där hela tiden. De andra kom också ut, det är svårt att minnas men jag vet att de andra var redigt tagna de med. Ändå tänkte jag bara att ingen känner som jag. Det är bara jag i hela universum som känner såhär och jag kan inte förklara för någon hur jag känner. Ingen förstår. Det fanns bara jag, men ändå inte. Kanske finns inget alls. Det kändes lite som att ha mycket hög feber, kommer jag ihåg. Fast att man inte är illamående.
Den 13 Juli 2011 00.44 hade jag smsat till min bästa kompis, som även var en av de närvarande: Jag heter ******. Han hade svarat samma sak till mig fast med sitt eget namn. Jag har inget minne av detta. När jag såg det nästa dag kom jag att tänka på att det var en åtgärd för att försäkra mig själv och mina vänner om att jag var jag. Minnesluckor.
Jag hade tagit alldeles för mycket. Eller ja, iallafall tillräckligt mycket för att tro att jag inte fanns. Tidigt in på nästa morgon blev vi tvungna att gå därifrån, och vi bestämde oss för att sova hos en av dem andra som var där. Att ta bilen var helt uteslutet. Denna väg som vi gick för att komma till "Niklas" var en färd jag aldrig glömmer. Vi gick på led ut på gatan. Alla småsmög utan att ens tänka på det. Det var kolsvart ute och jag hörde saker och ting. Musik (som egentligen inte spelades), vinden, mina vänner som småpratade om hur sjukt allt kändes, våra steg mot marken osv. Alla ljud blandades ihop. Det kändes som att vi gick i timmar och jag var helt vettskrämd när vi gick på en liten stig genom en skog. När vi tillslut kom fram gick jag och la mig direkt för jag kom på att jag ska upp för att jobba om några få timmar. När jag la mig i sängen var det nybäddat med fräscha lakan och eftersom fönstret stått öppet var de kalla också. Det var skönt att lägga sig. Vid det här laget trodde jag att allt var över och jag var lättad. Men det visade sig vara en felaktig bedömning.
De andra satt ute i vardagsrummet och pratade. Jag hörde deras röster men inte vad de sa. Rösterna ekade och jag hörde andra ljud. Börjar vrida mig mer och mer i sängen och börjar bli lite kallsvettig. När jag blundar ser jag märkliga mönster som försvinner när jag öppnar ögonen. Trippen påminde lite av en rejäl fylla fast ändå inte. Det går kanske en halvtimma vilket känns som 2-3 timmar för mig. När det bara är två kvar (han som bor där + en kille som somnade i soffan) och alla lampor hade släckts märkte jag att det var tyst och mörkt. Med försiktiga steg smög jag ut för att gå på toaletten. Väl inne på toaletten börjar jag känna hat i luften. Ingen eller inget vill ha mig där. Korgen med smutskläder avskyr mig. Jag flyr ut och jag vet inte var jag är nu heller. Berättar högt och upprepande för mig själv var jag är någonstans. Går in och tvingar mig till sömns.
När jag vaknade nästa morgon hade jag självklart försovit mig till jobbet. Med huvudvärk reser jag mig och tar på mig. När jag skall gå in på toaletten märker jag att balanssinnet är fortfarande satt ur spel. Blir tvungen att hålla fast i dörren för att inte ramla, och jag får en känsla av att den toaletten är ingen bra plats för mig. Väcker min polare och säger att jag försovit mig och vi måste hämta bilen. Vi börjar gå vinglandes och på vägen får jag kväljningar hela tiden. Mår för jävla dåligt vid denna tidpunkt men kör hem bilen till min polare ändå. Skyndar därifrån för att åka till jobbet. När jag satt mig på bussen börjar jag att tänka på går-kvällen. Jag är rädd för bara tanken. Rädd för mig själv och hur jag var då.
Jag har aldrig tidigare känt mig så ensam som jag gjorde denna dag efter. Mådde piss på jobbet och det regnade ute. Ville bara hem. Sa efter lite mer än halva dagen att jag hade feber och sjukskrev mig för nästa dag. Satte mig på bussen igen och satte på musik. Efter ett tag började "Where Is My Mind?" spelas från min telefon. Jag stängde av musiken direkt för att jag blev rädd. Åkte hem för att lugna mig med en holk och somnade därefter. Min kropp var helt slut.
Kunde bara tänka att jag aldrig mer skulle röra ketamin igen. Ville aldrig mer uppleva det. Men nu, några veckor senare, vill jag hellre göra det för att uppleva känslan igen. Låten har gått på repeat sedan jag började skriva detta. Jag vill uppleva det igen. Intet. Rädslan.
Dos: Okänd
Kön: Man
Introduktion
Where Is My Mind? Låten ekar fortfarande i huvudet. En låt av Pixies, som gjorts om och är nu med som soundtrack i filmen Sucker Punch. En film som jag såg säkert tre gånger under loppet av en vecka innan denna kvällen. En väldigt bra film som är svår att tolka, vilken är anledningen till att jag sett den flera gånger. Ni som har sett den förstår vad jag menar.
Jag har mycket svår tidsuppfattning under detta dygn plus att det var så länge sen som det hände.
Tisdag den 12 Juli
Det är nu ca två veckor sedan som händelsen skedde. Det var en grymt fin dag då jag och mina tre polare stack till en liten sjö en bit utanför samhället. Badade, rökte gräs, badade igen, spelade gitarr och käkade gott. Värmen låg på så in i helvete, men klockan tickade och vi åkte hem. Några dagar tidigare hade jag hört att min kran som även är en god vän till mig hade fått in ketamin, och jag visste lite om det. Det blev att vi träffade denna fjärde vän plus en till för att röka tillsammans, och då sa han att han även hade lite "kraft" med sig. Det är något fult som vi brukar säga, att vi intar kraft, haha. Han var sugen på att bjuda och vi tackade inte nej. Vi var nu sammanlagt fem personer, av vilka 2 hade testat det tidigare. Jag var inte inkluderad.
Vi tog bilen hem till en av dem som var ensam hemma, och jag körde (min kompis mammas bil). Vi gick ner i källaren där han bor och rullade två feta. Min kran, låt oss kalla honom Markus, tog också fram en rätt stor påse med ketamin. Det var framförallt vi ( jag + de tre som var med och badade) som skulle ha, men även Markus tog en lina. Eftersom att jag tidigare hade förstått att denna drog är mycket potent blev jag inte förvånad över de små linorna. Tror att de var ganska stora för att vara ketamin (ca 150mg). Dum som jag är gör jag detta även fast jag ska jobba kl 10 nästa morgon. Anledningen till att jag gjorde det var väl att det kanske var enda gången jag fick chansen att testa denna drog.
4 personer av 5 snortade alltså varsin lina med hjälp av en röding. Vi lutade oss tillbaka i soffan för att lyssna på musik och invänta effekt. Jag var ganska nervös, men kommer även ihåg att jag älskade känslan. Efter ett tag gick vi ut för att röka de färdigrullade spliffarna. Redan här börjar minnet att svika. Jag hade varit hemma hos den här killen en gång tidigare. Vi satt ute på hans altan och snackade medan vi rökte. Började känna mig lite svajig men samtidigt varm och go, typ som på tjacket. Vi fyllde två st 1.5 liters colaflaskor med vatten och satte oss i soffan igen. Tog varsin till lina.
När jag tänker på de kommande timmarna nu blir jag tårögd och ryser i hela kroppen. Jag vet inte varför. Om det är bra eller dåligt. Allt är bara ett stort svart hål.
Runt kl 23.00
Kroppen börjar domna av. Känseln försvinner, både fysiskt och psykiskt. Det känns som att "Where Is My Mind?" spelas på repeat. Är den ens på? Är det musik på överhuvudtaget? Den är på. Jag förstår helt plötsligt filmen. Allt är relativt. Jag förstår hur huvudpersonen tänker och jag blir ett med henne. Jag tittar på Markus och han ser på mig att jag läser hans tankar. Jag tror att jag kan det iallafall.
Jag och Markus sitter och tittar på varann i säkert 10 minuter utan att säga någonting. Efter ett tag börjar vi nypa varann. Det känns ingenting. Slår mig själv på benet. Finns jag? Varför känns det inget? Jag har tagit ketamin. Får det mig att känna såhär?
Varför finns jag? När jag tänker tillbaka på hur jag egentligen kände när jag tänkte sådär. Det går inte att förstå. Det går knappt att minnas. Men detta var det sjukaste jag någonsin gjort. Under tidens gång tar vi säkert 2-3 linor till och jag hamnade i k-hole. Jag tänkte inte på det då, men nu i efterhand vet jag att jag var det. Jag kommer ihåg få frekvenser av trippen. En gång låg jag och en till kille i en säng och krälade. Jag trodde att jag var musiken och att den rörde sig som jag. Jag minns att jag hela tiden kände en konstig form av stress. Inte att jag var stressad, men att alla andra var det och att de måste lugna sig. Sansa sig. I verkliga fallet var det bara jag som skrek "Tysta nu för fan och lugna er!" medan de andra satt och pratade med varandra i soffan. Denna stress kände jag i stort sett under hela ruset.
Plötsligt blir jag helt skräckslagen. Jag har ingen aning om var jag är eller vilka jag är med. Jag kommer ihåg att man inte gick. Man smög. Med lite krökt rygg, som om man gömde sig för något som fanns någonstans. Tittade sig om. Alla rum var annorlunda och rörde sig. Fötterna kändes som gummi, och jag var underjord. Jag tänkte att jag måste upp. Jag gick upp för trappan och ut på altanen. Det var inte samma altan som sist. Jag förstår ingenting. Jag är skiträdd och vet inte vart jag ska ta vägen. Var jag hörde hemma. Gick in för att hämta cigg och när jag kommer ut igen är det en ny altan igen, och det fanns en till denna gången. Med en hammock.
Det var samma altan och hammocken hade varit där hela tiden. De andra kom också ut, det är svårt att minnas men jag vet att de andra var redigt tagna de med. Ändå tänkte jag bara att ingen känner som jag. Det är bara jag i hela universum som känner såhär och jag kan inte förklara för någon hur jag känner. Ingen förstår. Det fanns bara jag, men ändå inte. Kanske finns inget alls. Det kändes lite som att ha mycket hög feber, kommer jag ihåg. Fast att man inte är illamående.
Den 13 Juli 2011 00.44 hade jag smsat till min bästa kompis, som även var en av de närvarande: Jag heter ******. Han hade svarat samma sak till mig fast med sitt eget namn. Jag har inget minne av detta. När jag såg det nästa dag kom jag att tänka på att det var en åtgärd för att försäkra mig själv och mina vänner om att jag var jag. Minnesluckor.
Jag hade tagit alldeles för mycket. Eller ja, iallafall tillräckligt mycket för att tro att jag inte fanns. Tidigt in på nästa morgon blev vi tvungna att gå därifrån, och vi bestämde oss för att sova hos en av dem andra som var där. Att ta bilen var helt uteslutet. Denna väg som vi gick för att komma till "Niklas" var en färd jag aldrig glömmer. Vi gick på led ut på gatan. Alla småsmög utan att ens tänka på det. Det var kolsvart ute och jag hörde saker och ting. Musik (som egentligen inte spelades), vinden, mina vänner som småpratade om hur sjukt allt kändes, våra steg mot marken osv. Alla ljud blandades ihop. Det kändes som att vi gick i timmar och jag var helt vettskrämd när vi gick på en liten stig genom en skog. När vi tillslut kom fram gick jag och la mig direkt för jag kom på att jag ska upp för att jobba om några få timmar. När jag la mig i sängen var det nybäddat med fräscha lakan och eftersom fönstret stått öppet var de kalla också. Det var skönt att lägga sig. Vid det här laget trodde jag att allt var över och jag var lättad. Men det visade sig vara en felaktig bedömning.
De andra satt ute i vardagsrummet och pratade. Jag hörde deras röster men inte vad de sa. Rösterna ekade och jag hörde andra ljud. Börjar vrida mig mer och mer i sängen och börjar bli lite kallsvettig. När jag blundar ser jag märkliga mönster som försvinner när jag öppnar ögonen. Trippen påminde lite av en rejäl fylla fast ändå inte. Det går kanske en halvtimma vilket känns som 2-3 timmar för mig. När det bara är två kvar (han som bor där + en kille som somnade i soffan) och alla lampor hade släckts märkte jag att det var tyst och mörkt. Med försiktiga steg smög jag ut för att gå på toaletten. Väl inne på toaletten börjar jag känna hat i luften. Ingen eller inget vill ha mig där. Korgen med smutskläder avskyr mig. Jag flyr ut och jag vet inte var jag är nu heller. Berättar högt och upprepande för mig själv var jag är någonstans. Går in och tvingar mig till sömns.
När jag vaknade nästa morgon hade jag självklart försovit mig till jobbet. Med huvudvärk reser jag mig och tar på mig. När jag skall gå in på toaletten märker jag att balanssinnet är fortfarande satt ur spel. Blir tvungen att hålla fast i dörren för att inte ramla, och jag får en känsla av att den toaletten är ingen bra plats för mig. Väcker min polare och säger att jag försovit mig och vi måste hämta bilen. Vi börjar gå vinglandes och på vägen får jag kväljningar hela tiden. Mår för jävla dåligt vid denna tidpunkt men kör hem bilen till min polare ändå. Skyndar därifrån för att åka till jobbet. När jag satt mig på bussen börjar jag att tänka på går-kvällen. Jag är rädd för bara tanken. Rädd för mig själv och hur jag var då.
Jag har aldrig tidigare känt mig så ensam som jag gjorde denna dag efter. Mådde piss på jobbet och det regnade ute. Ville bara hem. Sa efter lite mer än halva dagen att jag hade feber och sjukskrev mig för nästa dag. Satte mig på bussen igen och satte på musik. Efter ett tag började "Where Is My Mind?" spelas från min telefon. Jag stängde av musiken direkt för att jag blev rädd. Åkte hem för att lugna mig med en holk och somnade därefter. Min kropp var helt slut.
Kunde bara tänka att jag aldrig mer skulle röra ketamin igen. Ville aldrig mer uppleva det. Men nu, några veckor senare, vill jag hellre göra det för att uppleva känslan igen. Låten har gått på repeat sedan jag började skriva detta. Jag vill uppleva det igen. Intet. Rädslan.
