Citat:
Ursprungligen postat av
Neotrix88
Okej tack så mycke för svar. Men ska vara försiktig. Känner ingenting av andningen. Altsså menar att den är normal. Men ska tänka på allt du sagt. Har länge gått och varit deprimerad, Men på något vis släpper all ångest utav opiater. Men vill ju verkligen inte fastna i det, Men det är nog väldigt lätt skulle jag tro.
Så lite så!
Det är bara "kul" att kunna hjälpa till!
Jag förstår precis vad du menar! Till punkt och pricka! Jag har själv ett diskbråck som man stelopererat, men som inte vill bli bra, ur ett smärtlindrande perspektiv, men jag har också en odiagnosticerad, om än "accounted for" av husläkare, depression!
Jag känner, precis som du, att alla negativa tankar och känslor försvinner, helt puts väck, när jag äter opiater/opioider, i mitt fall Oxycontin likaså!
Jag har nu ätit det, på daglig basis, i drygt 4-5 år, med flertalet faser av abstinens på alltifrån någon dag till flera veckor. När jag haft mina längre abstinenser, så har jag många gånger funderat på om jag ska strunta i att "hoppa på tåget" igen, men så fort receptet poppar upp bland mina aktuella recept, så försvinner alla sådana tankar, och det enda jag kan tänka på är hur fort jag kan ta mig till närmsta apotek!
Jag hade en husläkare förrut som var otroligt förstående, och som verkligen gick above and beyond, men tyvärr gick han i pension, och den enda läkaren på min vårdcentral som över huvudtaget vill skriva ut Oxycontin, han är övermänskligt nitisk, på gott och ont förstås beroende på vart man själv står, men han tar ingen hänsyn till toleransutveckling, vill inte ens diskutera opioid-rotation (man byter mellan olika opiater/opioider i perioder, för att just undvika toleransutveckling) etc!
I mörka perioder så funderar jag mycket på självmord. Inte så att jag planerar eller så, utan bara tänker i banorna i hur min familj/mina barn skulle må om de slapp bli "utsatta" för min negativism. Jag känner mig, än så länge, tämligen övertygad om att min familj hellre tar min negativism än min absoluta bortgång, förstås, men det är ändå jättejobbigt att ha sådana här tankar på daglig basis!
Det är ungefär som ett jobbigt skavsår. I sig självt och i korta sessioner, inte speciellt "allvarligt", eller smärtsamt, men dygnet runt i 4 månader, då blir det oerhört plågsamt!
Förlåt för denna kortare novell!
Mvh