Era historier om jobbiga bandmedlemmar

Ni andra som också lirar eller har lirat i band, har ni varit med om bandmedlemmar som varit omöjliga att samarbeta med?
Vad har ni för berättelser?

Själv så sjöng jag i ett band för ett antal år sedan. Den ena av gitarristerna såg sig själv som nån slags jämlike med Yngwie Malmsteen fast han i själva verket var en väldigt medioker musiker. Fast då vi andra inte var ute efter att erövra världen utan lirade mest för att vi tyckte det var roligt så lät vi han hållas i början. Detta band blev kortvarigt då vi andra ganska snart tröttnade på hans ambitioner att vara banddiktator och arrogans (hade varit lite mer försvarbart om han bara hade varit en bra musiker eller varit ett barn, men han var över 20) och krävde att vi enbart skulle lira hans låtar (väldigt klichéaktiga sådana) blev sur och arg när någon påpekade när han spelade fel (själv gjorde han det hela tiden med oss andra).
Jag var den förste som hoppade av varpå de andra har berättat att han skrek i replokalen "Han slutade inte, han fick sparken". Någon dag senare slutade den andra gitarristen och sedan även basisten, trummisen och keyboardisten i rask takt.

Hahaha, låter som en helt vanlig gitarrist.


Det värsta jag har varit med om var väl när bandets "ledare", A, sparkade en av medlemmarna utan att säga något. Och då menar jag alltså utan att säga något. Den här medlemmen, vi kan kalla honom B, hade misskött sig en längre tid, så en dag råkade jag fråga A vad vi skulle göra åt saken. Då får jag veta att B ska visst sparkas.
Okej.
Tiden går.
Jag frågar A vad som händer med B. Jaha, han är tydligen sparkad nu. A har dessutom redan hittat en ersättare. Jag frågar vidare och får veta att A faktiskt inte har berättat för B att han är sparkad. Jag undrar vad han håller på med, men A tycker att B minsann själv får höra av sig och säga "hejsan, är det inte möjligen så att du kan ha råkat sparka mig i min frånvaro?".
Eh.
Vår ersättare ska komma och provspela om några dagar, får jag veta.
Jag väljer att höra av mig till B på eget initiativ och tala om att han tydligen är sparkad, förlåt så mycket.
Någon dag senare träffar jag de andra bandmedlemmarna, som säger saker i stil med: "när kommer B hem så att vi kan repa?". Jag sitter tyst och stirrar rakt fram.
Sen har vi provspelning med vår ersättare. Inför denna behagade vår bandledare i alla fall informera resterande bandmedlemmar om att han har sparkat B för längesen.
Bravo.


Några bandmedlemmar som har "varit omöjliga att samarbeta med" har jag dock aldrig haft. Alla människor har mänskliga brister, men mina bandmedlemmar har trots sina fel alltid varit underbara (inte minst A).

En trummis som spelar otroligt bra men som är totalt tom utöver det.

Jag: "Okej vi kör från första versen"
Han: "Hur var det nu igen?? :S" eller "vilken var det nu igen?"
Jag: "Dú vet... Du ka du drrr kadududud katraaakakakaka"
Han: "Ahhaaa okej"

Annat läge med samma person

*lyssnar på nån låt*

Han: men det där är ju skitlätt att spela!
Jag: spela ungefär det då
Han: *spelar men misslyckas och justerar sin ena baskagge som om det är den det vore fel på*

Situation A kan jag bekräfta att baskaggen mådde bra för detta hände vartenda rep.

Situation B ska det vara.

Men i allmänhet brukar det väl oftast vara någon i bandet som drar ner resten på ett eller annat sätt. Personkemi är riktigt svårt då det är flera saker man "behöver vara överens om". Har flera gånger vart med om kassa trumkomp från bra trummisar eller väldigt fjantiga gitarr-komp som dom tycker är skithäftigt. Att alla skulle tänka i samma bana och komma överens jämt är vad jag tror sällsynt men en dröm för alla band :P