Värsta språkfelen/stilfelen?

Hehe, snygg en där minsann. Min far slängde ur sig "Mata inte vid rapbordet!" när jag och brorsan satt och pös efter maten. Det slutade med att han skrattade så hårt att han var tvungen att springa på toa.

Syftningsfel är också irriterande! "Hon tog hennes väska och gick." Vems väska tog hon?

Väldigt osäker på min sak när det gäller språket faktiskt men är inte det här en förbristning?: (Vet inte om det ska vara kolon eller frågetecken. Belys mig gärna =P)

"inbegripandes två ting"
"han var sittandes".

Nu är det för övrigt helt möjligt att dessa två synnerligen simpla språkliga konstruktioner är helt uppåt väggarna, men "s":en ska väl inte vara där? Får man någonsin skriva till ett "s" sådär på slutet och i sådana fall, när?

Väldigt tacksam för svar faktiskt

Det smakar lite ålderdomligt, men det är korrekta konstruktioner i gränslandet mellan verb och adjektiv. Det finns ett par trådar som diskuterar -s-former.

https://www.flashback.org/showthread.php?t=825729
https://www.flashback.org/showthread.php?t=684379
https://www.flashback.org/showthread.php?t=424814

Andas, brottas och avundas gör man med fördel med -s, i alla fall andas. Det kallas deponens, skenbara passivformer.

Det brukar komma av slarvig översättning "She took her bag and went".
Vanligen antas att hon tog sin väska och gick.

https://www.flashback.org/showthread.php?t=916818
https://www.flashback.org/showthread.php?t=702331
https://www.flashback.org/showthread.php?t=351702

Jag tycker det låter märkligt med s på slutet, kan inte riktigt förklara varför dock.

Ja! Jag tycker också det. Jag tror jag har fått rätt information när jag säger att vi pratar om "presens particip" här men rätta mig gärna. Det står på "wiktionary"(tillförlitligt?) att presens particip kan utskrivas e.g "väntande/väntandes" och då försvinner kanske språkfelsteorin.

Däremot, är det ett stilbrott? Och i sådana fall - När?

Fan, jag är ute på djupt vatten nu ^^

Formellt ska det inte vara något "s" eftersom verbet är att vänta. Det går dock i lite vardagligare sammanhang att acceptera ett tillagt "s".

Verbet "att färdas" slutar på "s" i sin grundform. Då måste det bli:

Han var färdandes längs vägen....

Eller snarare "kom färdandes"? Att "vara färdandes" låter mest som svengelska och ger 0 google-träffar för alla former av "vara" (iaf innan denna tråd hunnit indexeras).

Helt sant, jag snodde ihop det lite väl snabbt.

Fraserna »kom farandes« och »kom farandes som ett jehu« förekommer med -s. En något vag språkkänsla säger mig att »farandes« är adjektiv medan »farande« är presens particip med rollen adjektiv eller substantiv. Farandet är den resandes ensak, varvid -s är den resandes genitivändelse. Vi behöver inte alls adoptera utrikiska plural-s för att röra till det.

Varför det heter ett jehu är lite oklart, eftersom det mig veterligt bara har funnits en Jehu.

I en viss dialekt uttalades »farande« med omljud som {färande} så avståndet mellan farandes och färdandes är inte så långt. På en färd far man med omljud.

Formerna med -s verkar bara förekomma som predikativt attribut, av typen "Han kom farandes". Formerna utan -s kan användas som predikativt attribut "han kom farande", adjektivattribut "en farande man" och som substantiverade particip "en farande". Jag vet inte om det innebär någon betydelseskillnad att säga "farandes" eller "farande" som predikativt attribut, men formen med -s är definitivt vanligare i åtminstone mitt tal.

Känns onekligen som att jag saknar rätt mycket grunder i den teoretiska delen av språk/-et. Får ge mig i kast med att Googla fram alla uttryck som kommit fram och kanske, när tiden är mogen, ge svar på vad ni skrivit till mig!

Om inte annat, ett stort tack