Har sett dokumentären om terrordåden ikväll och hoppas många andra också tog
tillfället i akt att se den.
Drygt två veckor har passerat och fortfarande känns det lika overkligt.
Hur är det bara möjligt att detta kunde inträffa? En enda vilsegången, sjuk och hatisk
människa släpper lös sin ondska och åstadkommer så mycket sorg och elände att det inte
är klokt. Alla dessa tillspillogivna liv, merparten helt unga. För vad? För en meningslös sak,
för en fix idé hos en djupt förvirrad hjärna.
Den gripande dokumentären innehöll ett avsnitt med filmat material från timmarna innan
katastrofen slog ner på ön. Där var liv och rörelse, glädje och skratt hos deltagarna på
lägret och så visades när Gro Harlem Brundtland gjorde sitt besök - hon, den före detta
statsministern som var ett tänkt mål för massmördaren.
Det regnade ganska rejält vid den här tiden på dygnet. Solen var långt borta.
Och sedan ett par timmar senare - kaos och död. Skräck och dödsångest och kulkärvar som
slet sönder idyllen. Den smattrande döden tog Utöya i besittning och här fanns ingen
nåd och eftertanke att vänta. Bara det fanatiska, skrattande hatet som åstundade andra
människors död och förödelse.
Ondskan triumferar ännu en gång. Den oreflekterade besattheten.
Men som Jens Stoltenberg några dagar senare yttrade i stark förvissning om sina ords styrka:
"Ondskan kan döda en människa, men den kan inte besegra ett helt folk."
Och som en överlevande flicka så insiktsfullt och tänkvärt formulerade det strax efter massakern:
"Om en människa kan visa så mycket hat - hur mycket kärlek kan då inte alla vi andra
sprida".
Men sånt biter väl inte på "tuffa" grabbar på Flashback och där ute i verkligheten.
Det ska vara hårda tag annars duger det inte. De trivs ju bäst i en atmosfär av hat och
åter hat.