En man som lyfter fram att han har det minst lika svårt som kvinnor har det, eftersom han har mycket svårare för att få ligga än vad kvinnor har, och att detta är ett minst lika stort handikapp i hans liv som det är ett handikapp för en kvinna att ha svårare än män för att komma in i styrelser och att få lika lön för lika arbete - en man som säger något sådant blir hånad för sin oförmåga att få kvinnor i säng, istället för lyssnad på. Varför?
Om feministerna själva bemöts på samma hånfulla sätt när de klagar över sina lägre löner och utestängning från makten, om de får höra att de kanske inte förtjänar fina styrelseplatser och lika höga löner som män eftersom de kanske inte är lika högpresterande som männen, då blir de rasande.
Många kvinnor som kräver "lika lön för lika arbete" har noll empati med och noll respekt för den man som inte lyckas få "lika lön för lika arbete" på ett visst område - raggning - men de förväntar sig själva inte sällan både empati och respekt från samme man när de själva inte lyckas få lika lön för lika arbete på ett annat område: förvärvsarbete.
Att denna orättvisa och detta hyckleri från feministernas sida förbigår feministerna (om den verkligen gör det) beror kanske på att de har en orättvis fördel i debatten: löner och positioner i samhällets formella hierarkier är lättare att mäta värdet av än vad framgång i raggning är. Att jämföra mäns och kvinnors löner med varandra är lättare än att jämföra mäns och kvinnors lätthet/svårighet att få sitt sexliv som de vill ha det. Hur mäter man vem som är mest framgångsrik i sitt sexliv: en kvinna som gifter sig med sitt livs första ligg och därefter har sex varje dag men alltid bara med den mannen och aldrig med någon annan, eller en man som bara får ligga en gång om året men varje gång med en ny kvinna? Den sistnämnde mannen ligger med fler kvinnor under sitt liv än den förstnämnda kvinnan gör, hur kan man då påstå att han har svårare för att ragga? För att hon fick tag på någon hon blev lycklig med, men inte han? För att kunna hävda det måste man underförstått kunna mäta lycka, och det är ju kontroversiellt. Pengar är mycket lättare att mäta på ett sätt alla är med på. Men detta faktum, att det feministerna vill ha mer av (pengar) är lättare att mäta än vad de män som har svårt för att få kvinnor i säng vill ha mer av (sex, närhet, kärlek, ömhet, fortplantningstillfällen, spridning av sina gener), varför ska det göra att endast feministerna ska få mer av det de vill ha mer av?
Jämför med om en kvinna skulle bli bestulen på en femma, medan en man skulle bli grovt torterad i ca ett dygn, med början vid ovisst klockslag. Det förstnämnda är lättare att mäta än det sistnämnda, men innebär det att det berättigar till större skadestånd? Nej. Så varför då låta mätsvårigheter betyda att mäns frustration över att inte få kvinnor i säng inte ska väga lika tungt som kvinnors frustration över att t.ex. tjäna mindre pengar än vad män gör?
Visserligen vore det orimligt att tvinga kvinnor att följa med män hem fastän de inte vill, men varför inte "kvitta" den ena orättvisan mot den andra, och säga: visst, kvinnor får lägre löner än vad män får, men i gengäld har män svårare för att få kvinnor i säng än vice versa, så det jämnar ut sig! Eller om det inte jämnar ut sig exakt, varför utgå från att det väger över åt just det håll feministerna underförstår/påstår, varför inte lika gärna anta att det väger över åt andra hållet? Kanske är det männen som har det sämst, sammantaget, och inte kvinnorna? Kanske är differensen mellan mäns frustration över att inte få ligga och kvinnors dito större än differensen mellan kvinnors frustration över sina låga löner och mäns dito? Kanske är män något mindre lyckliga än kvinnor, sammantaget, när alla faktorer vägts in (men så pass lite mindre lyckliga att skillnaden hittills inte gått att statistiskt säkerställa med lyckoforskning)? Då pengar inte är något värda om de inte kan omsättas i lycka, är det lycka snarare än pengar som är det viktiga att jämföra könens innehav av. Då lyckoforskning inte funnit någon väsentlig skillnad i lyckonivå mellan män och kvinnor i genomsnitt, finns det ingen generell orättvisa som behöver avskaffas - vare sig på arbetsmarknaden eller på krogen eller någon annanstans. Det som kan tyckas som orättvisor på de separata områdena tar ut varandra när de olika områdenas "orättvisor" åt bägge håll vägs samman. Däremot finns det enskilda män och enskilda kvinnor som på olika sätt har det sämre än andra män och kvinnor, men det är inte ett könsojämlikhetsproblem utan att individuellt problem.
Det är alltså fullt rimligt att, som man, strunta i att hjälpa till att försöka få upp kvinnors löner till mäns nivåer i genomsnitt, och motivera det med att kvinnorna struntar i att hjälpa till att försöka få upp mäns raggningsframgångar till kvinnors nivåer, och hävda att det ena tar ut det andra, så att det på det hela taget råder jämlikhet mellan könen!
