Varför tänker jag så jävla mycket?!

Det började så att en nära vän till mig och jag började umgås lite mer än som bara vänner, men det, ifrån hennes sida, rann ut i sanden vilket förkrossade mig mycket mer än vad jag tror hon hade trott.

Eftersom vi jobbar ihop och även umgås lite privat så har jag haft väldigt svårt att glömma henne, trots att det nästan gått ett år(!).
Så för några månader sedan uppdagades det att hon och en av våra bra gemensamma (nya) vänner hade börjat umgås som mer än vänner vilket (trots att jag inte riktigt hade starka känslor för henne längre) gjorde enormt ont och allt kom rusande tillbaka.
Den nya vännen ville då inte fortsätta i respekt för mig (jag försäkrade han dock om att jag inte ville komma emellan något) vilket fick mig att bli lite delad, å ena sida var jag inte lika svartsjuk och hjärtekrossad längre men å andra sida blev ju då tjejen förkrossad (vilket ju fick mig att må dåligt igen).

Nu kommer själva överanalys/tänkade delen, jag var redan så innan, speciellt när hon och jag umgicks och nu kommer skiten tillbaka.
Det kan räcka med några ord, som idag t.ex, när jag och den nya vännen var påväg hem så kommer vi in på och han nämner att han pratat med den där tjejen nyligen (om en oväsentlig sak), trots att hon är på semester långt borta, alltså genom internet eller telefon.
Bara en sån litet grej kan få min hjärna att fucka ur - varför pratade dom två? Har dom börjat träffas igen? osv. osv.

Det har som sagt gått ungefär ett år sedan vi var "på g" och i vanliga fall så kan jag umgås med henne helt utan problem, inga starka känslor kommer upp osv, även om hon fortfarande betyder mer för mig än bara som än vän, men när dom här jävla tankarna sätts igång så kommer skiten fram.

Vad fan ska jag göra?! Jag har redan börjat träna, försökt umgås med dom så lite som möjligt utanför jobbet. Jag har för fan tom börjat meditera men inget verkar fungera när dom här tankarna väl sätts igång.

Hjälp!!

Har du försökt träffa någon annan under den här tiden ens? Låter på dig som att hon är den enda kvinnan i världen, troligtvis behöver du utforska nya hallongrottor.

Jag känner med dig, broder!

Har dessvärre ingen lösning. Eller ja, lägg din energi på nån annan så kommer du över det. Så har jag gjort många gånger. Det löser väl egentligen inte själva problemet, men det kommer kännas bättre för dig om du får uppmärksamhet från nån annan. Iaf tillfälligt....

brukar ha liknande problem dock så har jag ingen annan lösning än att bryta kontakten så mycket det går och sen försöka träffa någon ny som fyller upp tomrummet.

Om ett år har gått, utan att ni ens var ett par, och du fortfarande analyserar på detta sätt bör du fundera på din situation, tycker jag. (Har varit i samma situation, ett flertal gånger.)

Du säger att ni är vänner, fast du fortfarande vill mer. Om du ska vara hennes vän måste du kunna umgås med henne även om hon skaffar pojkvän, och kunna umgås med båda samtidigt. Skulle det kännas OK att hänga med dessa två för att sedan gå hem själv medan dom går hem och ligger med varandra?

Varför tror du att tankarna kommer upp? Är det så konstigt att hon pratar med någon annan än dig? Ligger det något annat bakom i historien som du kanske inte hanterat?

Vad är det för typ av jobb? Kan du byta avdelning? Minimera kontakten med dessa två så mycket du kan, och framför allt; acceptera att det aldrig kommer bli ni. På riktigt!

Har väl smått försökt mig på något nytt, lite internetdejting men det går väl sådär och kommer/kommit nära tjejer väldigt sällan i mina (unga) dar.

Tack, jag är väl medveten om att det inte kommer bli vi, men nej, skulle hon träffa någon under tiden jag fortfarande känner såhär så skulle jag gå under jorden (igen).
Självklart vet jag att det lättaste är att bryta all kontakt, vilket jag också gjorde en månad då jag drog utomlands och träffade en jätte trevlig tjej som jag kom nära (dock bara som vänner) och redan efter ett par veckor var tjejen ute ur mitt huvud, men så ort jag kom tillbaka och in i samma rutiner så kom skiten tillbaka.

Saken är ju den att både hon och jag gillar varann ganska mycket som vänner och jag vill inte inte ha henne i mitt liv även om det just nu är jobbigt.
Skulle jag hitta någon annan så tror jag inte jag skulle bry mig, i alla fall lika mycket, om hon umgås med nån eller inte.

Jag har en bra lösning.
Klipp kontakten helt med bruden(kanske lite svårt för dig då ni jobbar tilsammans), åtminstånde utanför jobbet.
På helgerna låter du alkoholen flöda. Tvådagars är inget val, bara häv i dig.
Och under vardagarna tränar du för att slippa tänka. Gymma någon/några timme/timmar efter jobbet + ut och spring på kvällen.
Detta funkar iaf för mig

Lycka till!

Gör som sagt något liknande, men det fungerar inte direkt, speciellt inte när dom här jävla tankarna sätts igång.
Ingen som har några andra tips än klippa alla band, träna och skaffa annan tjej eller är det det enda som funkar?

Men inser du inte att dessa två påståenden är motsägelsefulla. Det är bara självdestruktivt eftersom dessa två saker leder till att du kommer må dåligt, garanterat.

Jag tror du övervärderar henne som vän, på grund av din förälskelse. Visst är det svårt att se skillnad, men du kommer över att förlora en bra vän också... Du får se till din totala humörnivå, eftersom du nu är såpass desperat att du skriver på flashback och ber om råd så är knappast den totala nivån från den relationen på plus. Du hade kanske haft ett lättare liv utan dessa problem, även om du skulle vara utan de positiva sakerna från relationen med henne.



Det enda som funkar lär det inte vara. Det är väl ganska personligt, men du kan ju testa gå i terapi, kurator eller liknande. Annars är det ju enklast som sagt att distansera dig så mycket du kan. T.o.m. byta jobb kanske skulle vara värt, om du blev genuint glad och lycklig någon annanstans?

Förlåt om jag låter tjatande och motstridig men jag håller inte riktigt med om att dom är motpoler.
Jag vet att hon inte gillar mig på det sättet men skulle självklart bli svartsjuk om hon träffade någon annan i dagsläget. Men det är ju bara just nu, när jag kommit över henne (tex genom att hitta någon annan) så tror jag inte det skulle vara ett lika stort problem.
Och du har säkert rätt i att en del av min goda vänskapsrelation till henne har att göra med mina känslor (även om vi var ganska bra vänner redan innan allt det här) men jag vill helst av allt inte gå miste om henne för det och som sagt inget jag riktigt kan heller, iom jobbet (som jag fö trivs bra med annars).
Någon som har egna erfarenheter av att vara vän med någon samtidigt som ni gått vidare känslomässigt?

Det finns inget du kan göra. Din hjärna är konstruerad för att överanalysera och det finns ingen avstängningsknapp. Du får lära dig att acceptera att den håller på så.

"You can't stop the waves, but you can learn how to surf"