Ord och uttryck som du stör dig på [Sammanfogad tråd]

Bonusbarn måste vara den mest lögnaktiga eufemismen som skapats inom det svenska språkområdet. Det finns inte en enda svensk man eller kvinna som tycker att den avkomma som den nya partnern för med sig in i boet är bonus. Snarare betraktas ungarna som något som fastnat under sambons sko och nu drar in i huset.

Svenskar blev inte konformister som röstade för uppenbar idioti när Greta blev känd. Att importera kriminellt avskräde från andra länder har man t ex gjort i mer än ett halvt sekel.

Vet inte om det varit uppe, men "Vars" som i vars gör du. Det tenderar att krypa in i skrift också...

”Fortsättning följer” - Eh? Ja??! Det ligger liksom i fortsättningens natur att FÖLJA efter något! Annars hade det inte varit en fortsättning utan ett slut?

Någon »Greta« hade aldrig fått komma fram i ett samhälle som hållit den ungdomliga »idealismen« på behörigt avstånd.

---

Jag stör mig på är när yngre förmågor pratar om ett materials »hållbarhet«. Det heter hållfasthet. Likaså stör jag mig på att som påstår att de säljer olika »varumärken«. De säljer olika märken. Ett varumärke är en image eller ett rykte som ett företag har.

Oavsett hur man definierar ”orätt” är det svårt att tänka sig att ett ”samhälle” utan rättsordning, dvs där vilt skjutande klaner bestämmer på ett sätt som gynnar dem, skulle vara en mer fruktbar plats att leva på. Väldigt mycket tid skulle spillas på att försvara sitt eget liv och de resurser man lyckats sno från någon ännu mer försvarslös än en själv. Schopenhauer hade kanske rätt i sin beskrivning av människans eländighet, men demokratin var ändå ett någorlunda funktionellt försök att övervinna människans benägenhet att vara sin egen varg.

Men nu är ju detta ett språkforum, så jag avrundar diskussionen här.

Väldigt intressant och givande diskussion om politik och gerontofobi här, men kan vi återgå till ämnet "Ord och uttryck som du stör dig på"?

/Mod

Dör för dig.
Töntigt som fan.

Tappat det.

Trodde det var en klantig översättning första gången jag såg uttrycket, men det är vanligt förekommande i texter skrivna på svenska. Låter jättetöntigt.

Sportkommentatorer som bara måste peta in "tillfällig" eller "för tillfället" i samband med att de kommenterar ett lopp av något slag. Kan låta så här:

Kommentator: "Å efter första varvet har vi britten i tillfällig ledning."

Eller:

Kommentator: "För tillfället ligger svensken på åttonde och sista plats."

Eller ännu värre:

Kommentator: "Med halva loppet kört leder Hamilton."
Bisittare (med mästrande ton): "För tillfället ja".
Kommentator (lätt besvärad över att ha blivit korrigerad): "Ja just det, för tillfället."
Bisittare (antagligen tyst för sig själv): "Puh! Där räddade jag en jävla groda. En expertkommentator måste verkligen vara på tårna, jag borde begära en löneökning."

Det gör mig galen! Vi fattar att alla placeringar under ett pågående lopp är tillfälliga! Tillfälliga tills dess att mållinjen har passerats! Det är dynamiskt, det kan ändras, och ingen vet riktigt om/hur/när - det är själva tjusningen med tävlingar! Vi slår inte av efter ett varv om ni glömmer att säga "för tillfället" i tron att ledningen (eller vad det nu är) är permanent. Gah!

Jag vet inte om det bara är jag, men jag stör mig på hur urvattnat och devalverat ordet "historisk" är, inte minst i kvällstidningsjournalistiken. Det känns som att det enda kriteriet för att få använda ordet är att något händer för första gången.

Som att Tove Alexandersson är historisk för att hon är den första som tagit fem guld i ett och samma orienterings-VM. Självklart en berömvärd bedrift, men är det befogat att kalla Tove historisk? Vi pratar ändå om en idrott som under mer än 99% av mänsklighetens historia inte haft något världsmästerskap.

Ett annat exempel från Aftonbladet: Den fällande domen mot Derek Chauvin i fallet med George Floyd beskrivs i en rubrik också som historisk. Men historisk på vilket sätt? Det är knappast första gången en polis fälls för ett brott. Det är inte första gången en vit person fälls för ett brott mot en svart man. Det är första gången just denna polisman fälls för ett brott, men kvalificerar det verkligen för att kalla domen för historisk?

Eller när Joel Lundqvist blir "historisk" genom att mot Färjestad sätta poängrekord för flesta gjorda poäng i Frölunda Hockey. Really?

Jag har väl egentligen två tankar kring begreppet historisk. Dels att det känns som ett onödigt ord. I min värld är "historiskt" något som inträffat någon gång i historien, vilket ju omfattar allt som någonsin inträffat. Starten av den här tråden är historisk. Men också att begreppet bör reserveras för något som i framtiden kommer att läras ut på historielektioner för högstadieelever i större delen av världen. Något som verkligen fått stor långsiktig betydelse för en stor grupp människor.

Så vad tycker ni, håller ni med?

Om jag lyfter din principiella fråga om "språkets urvattning" så är det här något som bekant sker löpande. Kvällspress men också ungdomsgenerationen står för både nya ordkonstruktioner och ger etablerade ord nya betydelser. Kanske kan man också lägga till sportens refererat, som också använder sig av detta tillvägagångssätt.

Gissar att det hänger ihop med att för dessa grupper är dels det hetsiga berättartempot, dels den relativt sett låga utbildningsgraden, som gör att den språklig precisionen vare sig är nödvändig eller ens önskvärd. Man använder inte språket för att vara exakt utan för att förstärka känslor.

Jag skulle välja att se ordet "historisk" i ditt exempel på samma sätt som känsloförstärkande ord som t.ex. "jättemycket", "super-duper-häftigt" eller kanske till och med "ballt" och "coolt". Deras livslängd är kort, kanske inte mer än just när artikeln läst färdig eller inslaget sänts i radio och på nätet. Det här är inte eftertänksamma texter, så ordet behöver inte används på ett korrekt sätt, för om tio minuter så är det ingen som minns det.

Kanske är ordet "historisk" den högsta analytiska kvalitet som följer på frågan "hur känns det"?