Ett första tips: Studera hur terminologin utvecklats när/där dialektala ord refereras av SAOB-redax mellan A och TY, dvs från 1898 till 2005. Där finns en del indirekt kunskap.
Under långa tider motverkades dialekter av Kyrka och Stat i »skön« förening. De blivande lärarna förmanades att hjälpa skolbarnen arbeta bort dialektala ljud, som sades vara skadliga för talorganet. Talhygien var ett av staten formulerat mål, om ordet mål tillåts här i sammanhanget. Bygdemål var förkastligt.
Därmed har dialektforskning stått lågt i kurs i hundra år och mer. När frenologin och rashygienen stod på sin höjdpunkt betraktades talhygien också som ett delproblem. Det var främst inom jordbruk, skogsbruk, fiske och hantverk som dialektala uttryck överlevde – helt enkelt därför att inte präster och lärare befattade sig med de olika momenten i skörd och delarna på redskapen, eller husdjurens sjukdomar. Bönderna fick gärna säga »dröppja« för »idissla« så länge prästen fick den färdiga osten som tionde.
En liten detalj i repris: När Tage Erlanders dagböcker gavs ut så funderade språkprofessorer på varför meningsmotståndare kallades för koftor. Han betecknade personer som koftiga. De Lärde i form av språkprofessorer åstadkom någon politiskt korrekt förklaring. Sanningen är att Erlander hade en dialektal ordskatt från Värmland. Ordet kofta var förstås en sammandragning av en folklig benämning på den bovina vaginan. Men när De Lärde fick veta det hade de redan målat in sig i ett hörn och där sitter de ännu så vitt jag vet.
På mikronivå har väl Rietz en del:
http://runeberg.org/dialektl/
Ur personligt perspektiv firade jag med en extra öl när svenska språket härom året fick tillbaka bokstaven W. I diverse inlägg har jag vittnat om hur w-ljudet överlevde i Halland åtminstone fram till ca 1970. Jag talar om det w-ljud som finns i engelska "what". När den halländske snickaren var nästan klar med dörren till vedboden, så förfärdigades en warvel, en vridbar träkloss som fungerar som ett enkelt lås.
Ordbok över Nösslingemålet
