Övernaturligt=tro på allt

Varför tror dom som tror på paranormala saker på så mycket?

Det skulle vara som en som är protestant är muslim på samma gång.

Ge mig ett svar!

Välj och vraka:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentationsfel
http://sv.wikipedia.org/wiki/Felslut

För att dom vill ha något att tro på. En saknad kanske eller kanske hjälper det dom i svåra tider. Eller som i Nordlanders fall, en konsumtion utav gräs, särskola och en förtrollande bra sida som flashback.

Haha, det har jag också tänkt på. De som tror på medium tror ofta på precis allting som t.ex. poltergheist, vättar och Loch Ness-monstret.

Allt finns på riktigt och människan har aldrig suttit och ljugit lite framför brasan

Jag är öppen för att världen kanske inte riktigt är vad den verkar vara.

Däremot tror jag inte på tomtar, älvor, troll och så vidare. Jag tror dessa sagor tog liv under folks klardrömmar förr i tiden och har sen dess följt med fram tills idag.

Begreppet "God of the gaps" är inte helt obekant för er antar jag..
Vad som är lustigt är att jag känner flera "lättlurade" individer som tror på det mesta, som aurafoto, tarot, astrologi et.c.
Det roliga är att då man presenterar en vetenskaplig, empririsk och vettig förklaring på någon av de många frågor de har i livet, och som de tillskriver ett övernaturligt fenomen som svar på, blir de oftast arga, irriterade och väljer att fortsätta tro på den förklaringen de hade innan. Stenkorkade..
Om ni känner igen detta, läs på wikipedia om Pseudovetenskap och skratta igenkännande!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pseudovetenskap

Det "paranormala" kanske skulle kunna härstamma ur en gemensam källa sådär rent teoretiskt sätt? Men jag tror inte heller på allt, är i själva verket rätt så skeptisk även om jag så att säga har ett fönster uppe för omstridda fenomen, och är intresserad av att läsa om sådant och finner det fascinerande. Dock förstår jag de hårda skeptikerna och deras argument, så länge det inte blir allmänt att man "måste" tro si och så och att invektiven haglar om man tror på minsta lilla omstridda fenomen. Fast det är ju såklart en tolkningsfråga med...

Far min är en typisk skeptiker, och har själv läst en hel del skeptisk litteratur, så jag har hört och läst alla skeptikers argument jag har läst här, och ärligt sagt förstår jag mig på dem. Men sedan då dumförklaringarna börjar hagla som sagt, så tycker jag det blir en aning omoget. (Å andra sidan, ingen människa är felfri)

Själv anser jag mig ha varit med om sanndrömmar och telepati, fast jag är väl medveten om att jag inte kan bevisa det på något som helst sätt, och det har jag inget som helst behov av heller att bevisa. Men jag kan förstå att folk är skeptiska, och det får de vara. I couldn't care less- så länge det inte går till personangrepp. Vill någon tycka jag är en idiot, som anser mig ha varit med om sanndrömmar så är det fritt fram, men folk kan ta illa upp av invektiv och det förpestar sedan hela diskussionen. Man behöver nödvändigtvis inte alltid säga rakt vad man tycker. Det hör väl till "god sed" så att säga.

Jag känner nog till alla naturliga förklaringar av sanndrömmar etc. som ren slump och så, men skulle jag inte säga att jag tror det är fråga om äkta sanndrömmar så skulle jag tala emot mitt hjärta.Men det är klart, det finns myyycket humbugeri och folk som är snabba med att utnyttja godtrogna personer. Att skeptiska föreningar arbetar emot humbugeri är helt på sin plats, men jag får den känslan att de ofta kan vara lite väl snabba med att kasta ut barnet med badvattnet. Just argument som att det är farligt att för sig själv tro på t.e.x. telepati utan att man ens skulle göra något nummer av det, för att ribban är lägre då att tro på vad som helst, tar jag nog med en stor nypa salt. Det är helt individuellt skulle jag säga.

Jag tycker att diskussionen här både hos troende och skeptiker tenderar att bli "något" svartvit ofta. Men om det finns en "annan dimension" eller whatever man ska kalla det, så tror jag inte det någonsin varit meningen att "normala" människor ska befatta sig med det. Det var ju schamaner, sejdkonor etc. som höll på med sådant för länge sedan, inte "normala" människor så vitt jag förstått det.

Vidare tycker jag det är helt fel att rynka på näsan åt vetenskapen i sin helhet, som fört oss fram till var vi är nu, även om jag personligen tycker vetenskapen inte så sällan haft lite väl dogmatiska nypor.

Jag förstår inte riktigt. Du säger att du läst böcker om skepticism (antar att du menar vetenskaplig litteratur), och att du anser att du varit med om något övernaturligt, men att du inte kan bevisa det.

Om du inte grejar paradoxen här, så kommer du aldrig göra det.

EDIT: Det övernaturliga är ingen motsägelse till vetenskap, men vissa saker kan vi studera, exempelvis förutsägelser, astrologi, homeopati... Där saknas helt evidens för. Att någon kan tro på det är för mig en gåta.

Jag fortsätter på mitt inlägg :-)

Astrologi exempelvis, det är i normalfall en falsifierbar "vetenskap". Detsamma med homeopati. Man kan alltså säga att fungerar inte det här, då fungerar det inte. Det är jätteenkelt att sätta upp en hypotes, säga hur det ska verka, och sedan testa om det gör det.

Och, det funkar inte. Då för att mysa till det en del, flyttar man målstolparna (vilket kan vara helt okej, men lyssna nu!). Man gör sin tro icke-falisifierbar. Religion fungerar så, och det börjar nu vissa andra förstå... wow wow. Missa inte det här: Innan kunde man med vetenskap förklara att, näe: astrologi funjgerar inte, eller homeopati fungerar inte... Men i och med att de gör sin tro icke-falsifierbar. Gissa själva.

Jag håller med.

Om man tittar på hur religionen utvecklats, hur den anpassats till vetenskapen.

Med tro är det på samma sätt. Man anpassar sig. Vetenskap fungerar inte så, där testar man, man studerar, och har man tänkt fel så ändrar man tänket. Man ändrar aldrig verkligheten.

Men förstår du att det finns saker som vi faktiskt kan kontrollera?