versfötter framkallar olika sinnesstämningar?

Ja, på det sättet kanske det är lite godtyckligt, dvs. att det är just hexametern som blivit berättandets versmått. Det är, som jag var inne på tidigare, och som dina källor också antyder, genrebundet. Jag har inget bättre svar att ge, tyvärr. Möjligen skulle man kunna tänka sig att hexameter passar bra för berättande eftersom det ger relativt långa versrader och en lunkande rytm (utan t.ex. växlingar mellan stigande och fallande versmått som alkaiskt versmått eller andra "oregelbundenheter" som elegiskt distikon). Men jag betvivlar som sagt att det skulle ha att göra med någon speciell sinnesstämning.

Vissa diktformer är ju låsta till vissa versmått. Vill du skriva alexandriner eller sonetter, är du så illa piskad att skriva jamber, och vill du skriva hexameter blir det daktyler och spondéer för hela slanten. (Svenska metriker brukar påstå att spondéer inte finns i svensk vers, men det är en sanning med modifikation. Med tvåstavighetsaccent plus tillräckligt många konsonanter i stavelsen med bitryck får man till en tillräckligt spondéisk effekt för att det ska göra skillnad mot en vanlig troké.)

Jag skulle tro att få diktare börjar med att välja just versfötter. Antingen har man bestämt sig för en visst versmått - blankvers, alexandriner, hexameter, terziner, canzoner, ottave rime eller vad det nu kan vara, eller också har man börjat med ett bra radpar, och låter deras rytm bestämma fortsättningen på dikten. Man ska inte överanalysera versfötter. Känns och låter det bra, så är det bra, om så hela dikten är gjord uteslutande på koriamber.

Man ska också¨ha klart för sig att den metriska analysen inte alltid ger ett korrekt intryck av hur dikten låter. Karlfeldt var till exempel mästare på att skriva vers på ett i formell mening jambiskt versmått, som i själva verket kändes och lästes som synnerligen lugna och vördnadsbjudande trokéer - fast med katalektiskt radslut, och med upptakt.

Tack!


Tack!