versfötter framkallar olika sinnesstämningar?

Förknippas stigande versfötter med en mer lätt stämning och fallande med mer tragisk/sorglig stämning eller vice versa? Är någon av kategorierna motsvarande dur och mol?

Är mycket novis på området som synes... är dock mycket tacksam för svar!

Nästan novis gissar jag ändå att exempelvis jamber kan användas på hela skalan från komik via dramatik till tragik. Här är ett stycke neutral blankvers som alltså väsentligen har (ta-tam)×5:

En tvåtaktsmotor god för fem slag raden
eller ett sladdbarn i familjen Jamb
som ännu inte satts i rimsmedslära,
så kan man karakterisera blankvers.

Göran Palm

Till kryddorna i blankversen hör små avvikelser i den annars rätt enformiga tvåtakten.

Ovanstående illustration får väl ses som skämtsam. Hamlets monolog lär också vara skriven på blankvers och det är allvarliga saker.

I min ägo har jag haft Verskonstens ABC (Alf Henrikson, 1982), men den är visst på långlån någonstans. Vad jag minns så innehåller boken allt man behöver veta som hemmasnickare.

En riktigt bra limerick följer inte bara rätt rimmönster utan har en noga utmejslad metrik. Limerickar brukar räknas som en komisk genre av lyriken. Rimmönstret är AABBA, men jag ska rådfråga Svea Hunds Limerickar (Hans Alfredson, 1976) beträffande metriska dygdemönster. Återkommer.

Jag kan tänka mig att jamber ger ett lite piggare och livligare intryck än trokéer (och i synnerhet daktyler) som lunkar på lite lugnare och om inte dystrare så i alla fall tyngre. Men omvänt skulle väl jambernas intensitet kunna skapa tyngre och varför inte tragisk stämning. Så det är nog bara spekulationer och gissningar alltihop.

Där lovade jag för mycket. Det centimetertjocka mästerverket har dragit sig tillbaka till okänd ort. En rättelse kan jag prestera:

Svea Hunds limerickar ( med litet L)

Några stickprov på limerickar indikerar att A-rimmen i en limerick kan ha antingen trycksvag eller tryckstark slutstavelse, men bara det ena i ett visst exemplar. B-rimmen har påfallande ofta tryckstark slutstavelse.

Här är en seriös artikel om limerickar och några exempel med tema ovanför bältet. Det är antalet stavelser som är reglerat och helst ska A- och B-raderna gå i takt inbördes:
www.123minsida.se/limerick/14009011

Det finns massor av tragiska limerickar. Egentligen är alla de tre från Edward Lears penna tragiska, men vi har en lättsam inställning till tragik på avlägsna orter som Peru och Kap Horn.

Sigfrid Lindström var en sydvästlig poet som kunde fånga ödets ironi i några rappa versfötter på pegasiska vingar. Som följande scenario där den kombinerade dystopikern och misantropen får en glad nyhet och den dystra fasaden spricker upp i munterhet. Här ur boken Glad Vers:

Den dystre poetaspiranten
är märkvärdigt munter i dag;
han pratar ivrigt och skrattar
och tycks finna allting i lag.

Har människor plötsligt förbättrats,
har världen i hast blivit ny?
Har han funnit en tro som kan hjälpa
honom upp ur Misströstans Dy?

Har han lyckats glömma sitt grubbel
för tankar på kall och plikt?
... Nej, han har i en ansedd tidskrift
fått in en macaber dikt,

som förkunnat att intet kan hjälpa
oss upp ur Misströstans Dy,
att människorna aldrig blir bättre,
och världen aldrig blir ny.

Tack för svaret, mycket uppskattat!

Kan man säga då att jamber är bra att använda när intensiteten ökar, åt vilket håll spelar mindre roll, alltså antingen tragedi eller livlighet...? Daktyler och trokéer används mer i mellanzoner?

Tack också Egon2b! Vad tror du om ovanstående?

Inga invändningar, men jag har heller inga kunskaper för bidra ytterligare. Jag gav mig in mest därför att väl utförd poesi är ett gott hantverk, och det kan man njuta av utan att kunna motivera eller förklara hur det utförts.

Rekommendationen kvarstår vad gäller den lilla handledningen av Alf Henrikson.

Dikter som är tonsatta får mycket av sin stämning från musiken, även när man läser texten på pränt.

Det var dans borti vägen ...

Men versmått är ju inget man byter utan vidare för att matcha sinnesstämningen. Bara som exempel är ju Iliaden skriven helt på fallande vers. Även de mest krigiska scenerna beskrivs med lunkande daktyler och trokéer.

Om jag förstår rätt, versmåttens mönster väljs alltså helt godtyckligt? Homeros tänkte bara att nu skriver jag på fallande vers rakt igenom bara för att? Eller finns det någon orsak till att det blev just fallande? Vilka effekter skulle det få om Iliaden istället skrivits på stigande vers? Det finns inga situationer där det är vanligare med exempelvis fallande eller stigande?

Många frågor, hoppas du eller någon annan har ork att svara en novis...

Även om Iliaden skulle vara skriven på t.ex. alkaiskt versmått (som huvudsakligen är jambiskt) skulle det finnas situationer i handlingen som inte matchar detta, om vi nu antar att stigande versmått förknippas med någon annan sinnesstämning än fallande. Men godtyckligt är det knappast. Det är nog snarare en genrefråga. Den fallande hexametern var det versmått som användes för episka verk, t.ex. Iliaden. Men jag vågar inte svara på om det finns någon studie som visar att olika versmått uttrycker olika sinnesstämningar. Det låter dock väldigt spekulativt.

Tack! Men varför väljs då till exempel fallande om det inte är godtyckligt, vad är skälet? Och vad är skälet till att handlingen inte matchar ett jambiskt versmått? Jag söker med ljus och lykta efter varför man använder vissa versmått men hittar bara svar som tyder på att det är konventioner, t ex att i vissa genrer använder man vissa versmått (men jag hittar aldrig skälet till varför, och då verkar det från min horisont vara godtyckligt men jag hoppas att jag har fel! ).

Bump! In-Fredel eller någon annan... svara gärna