Kort vokal och dubbelteckning av konsonant

Det är inte självklart att långa och korta vokaler ska ses som separata fonem eftersom det inte bara är vokalens kvantitet som avgör utan alltid kombinationen av vokal och konsonant. Därför borde man inte heller kunna säga att de långa konsonanterna är allofoner. Alternativt att även den långa vokalen är allofonisk.

Men zootäcke och sottäcke har ju båda samma sammansättningsprosodi. Det är ju därför det är gemineringen som blir betydelseskiljande. Jag är övertygad om att sottäcke får en lång (åtminstone förlängd) konsonant. Det inträffar definitivt i verbböjning.


En annan intressant aspekt är att flera språk som inte har långa konsonanter dubbeltecknar dessa. Det gäller t.ex. tyskan där ord som brennen, Männer och Kappe har kort konsonant trots dubbelteckningen. Denna konsonant brukar dock anses vara ambisyllabisk (vilket kan jämföras med att /t/ i natten hör till båda stavelserna).

Jo, när jag tänkte lite mer på det så insåg jag att både lång vokal och konsonant kan anses vara allofoniska varianter...

...Men om vi antar att /i/ har allofonerna [i:] och [ɪ], och /l/ har allofonerna [l] och [l:], hur förklarar vi då dessa allofoniska regler för t ex <sil> och <sill>

/sil/ [si:l] [sɪl:]

Jag antar att antingen vokalen eller konsonanten måste vara fonemisk i sådana här ord, och för mig är det troligare och lättare att analysera vokalens kvalitet och längd som fonemisk snarare än konsonantens.

Hmm, ni kanske har rätt i det. Finns det några studier på detta?

jo, det är så det är i finska. om det är en lång bokstav så är det alltid två bokstäver i finska för att markera att det ska vara ett lång uttal. det är inte så i svenska eftersom det är ett ologiskt språk, eller kanske för att det är ett äldre språk, så det har förändrats och blivit påverkad av tiden... slang och sånt du vet.

engelska är mycket värre, det finns inga fasta regler för hur ord ska uttalas, så om man hör ett ord måste man alltid gissa hur det ska skrivas, om man ska googla på det eller nåt. det är inte bra, men på grund av att engelska har ändrats så mycket genom tiderna är det ett smidigare språk som känns naturligt och enkelt att prata (därför sjunger de flesta artister på amerikanska när de gör en låt, även om artisterna inte är från USA)... finska är ett osmidigt språk som låter fult. det bästa vore om ett språk hade både logik och bra flyt.

Ett äldre språk handlar det väl inte om direkt. Det är bara så att den finska ortografin är något nyare/yngre bara, och därför fick skaparen chansen att ska ett fonemiskt skriftsystem.

Har jag för mig i alla fall...

Man kanske kan säga att [i] och [l] respektive [ɪ] och [l:] står i komplementär distribution, men det blir å andra sidan lite märkligt eftersom det innebär att alla olika kombinationer av vokaler och konsonanter bildar sådana par.

Men just i det här fallet är det väl logiskt i svenskan eftersom ett långt ljud skrivs med dubbelt tecken, t.ex. fall där l:et är långt och således dubbeltecknas. Sedan finns det naturligtvis undantag, men detta är grundregeln.

Det vore bättre att säga att det inte finns några fasta regler för hur ord stavas. Men engelskan har i alla fall inga långa konsonanter, så det problemet slipper man bekymra sig över. Dubbelteckningar som i bigger motsvarar inte ett långt ljud (däremot kan detta jämföras med tyskan; engelskan brukar sägas ha konsonanter som tillhör båda stavelserna).

Detta är subjektiva tyckanden.

jag tvivlar på det. om engelskan inte är det smidigaste och bästa språket, varför sjungs de flesta låtar på engelska? eller amerikanska rättare sagt, eftersom engelska låter fult. varför låter det så fult när man försöker skriva en låt på finska? varför är det så svårt att få orden att matcha med musiken?

se gärna den här tråden för att förstå bättre vad jag snackar om: https://www.flashback.org/t988067

Har du gjort många försök att skriva låtar på finska? Kan du ens finska?

Jag tror att förklaringen är så enkel som att engelska har blivit ett slags kulturellt lingua franca i västvärlden, och av den enkla anledningen väljer artister att skriva låtar på engelska trots att de ofta har ett annat modersmål. Jag avfärdar vidare din teori om att engelskan prevalens grundar sig i något slags "survival of the fittest".

jag har hört många finska låtar, och de flesta låter fult. jag är inte en låtskrivare, men det märks lätt att det är mycket enklare att få amerikanska att matcha en musik än finska, eftersom finska har fastare regler så orden är svårare att få att matcha musiken. det är som att försöka stoppa hårda sten i olika formade hål versus att stoppa i ett mjukt material som lera. jag skulle inte använda finska om jag skrev en låt. svenska är bättre, men engelska är bäst, för att den är äldst, så den har haft mer tid att evolvera och anpassa sig

språkens evolution är väldigt lik arternas evolution.

Även om detta märkliga påstående skulle vara sant beror det väl på vad det är för musik? Men det spelar ingen roll, för det är inte så att engelska är lättare att använda än andra språk.

Helt felaktigt.

Det är sant att det är skillnad mellan språk i hur lätt det är att passa in orden i melodier. Finska är nog svårare än både svenska och engelska, eftersom man har fast ordbetoning på första stavelsen, och fonematiska längdskillnader på både vokaler och konsonanter, vilka hörs dåligt när man sjunger.

Men allra bäst borde ett språk med huvudsakligen enstaviga ord vara. Kinesiska till exempel, även om man där har nackdelen att det är tonalt, så mycket betydelse kan gå förlorad när man sätter melodi på det. Japanska är nog rätt bra, för det är inte tonalt och har lättsjungna stavelser som bara är en konsonant och en vokal om vartannat.

Alla språk är lika gamla.

Det där är en stor fråga, alldeles för stor för att behandlas med något större djup på denna tråden. Men något måste sägas, tycker jag.

Graderingen »väldigt lik« gäller vad avser biologisk evolution fram till för 1 200 000 000 år sen, när sexuell förökning »uppfanns« av den biologiska evolutionen. Å andra sidan, evolution påminner alltid om evolution, därför att det handlar om förnyelse och utslagning. Operativsystem evolverar och bilar evolverar, möjligen mera likt språkets evolution än den biologiska evolutionen för avancerade organismer.

Virus och vissa bakterier evolverar än i dag som språket, genom transgena förlopp och mutationer. Olika arter av bakterier kan utbyta gener på liknande sätt som språk »lånar« ord av varandra. Först i dessa yttersta dagar har sexuell förökning och GMO kombinerats, vilket kan ta en ända med förskräckelse. Den kemiska nedsmutsning som interfererar med den sexuella biologisk evolutionen är också oroväckande och till stor del ett resultat av ett ytterst cyniskt sätt att använda språket för att driva utvecklingen mot stupet.

Tidsskalorna skiljer förstås mellan biologisk evolution och språklig evolution, eftersom RNA- och DNA-baserad förökning har existerat i 3 000 000 000 år och mänskligt språk har existerat i mellan 1 000 000 och 300 000 år.