Citat:
Ursprungligen postat av
Sunghir
Jag är 30 och bor fortfarande hemma hos mina föräldrar.
Detta beror på långtidsarbetslöshet och kraschad ekonomi, tyvärr.
Nog hade jag velat leva ett eget liv med arbete, inkomster och bostad men allt är så jäkla komplicerat nuförtiden. Samhället är en gigantisk shitstorm hela tiden. No mercy.
Det såg væll precis likadant ut før mig, om inte værre (fødd 1990).
Men jag slet mig fram på telemarketing kontor/ diverse skit jobb har arbetat sedan jag var 15 år, flyttade hemifrån nær jag var 16 år.
Visst vissa månader har jag levt på iprincip nudlar och vatten samtidigt som jag sparat pengar før att så småning om kunna flytta utomlands till bættre løner, fler arbetsmøjligheter och en høgre levnandsstandard. Och nu sedan 4 år tillbaka lever jag stabilt, har god ekonomi och planerar att flytta till varmare breddgrader med tjejen.
Om det inte finns jobb dær man bor går det att flytta till en annan stad eller ett annat land, norge danmark? Du kan utbilda dig, stæda toaletter, starta eget... det finns oændliga møjligheter æven om du inte bara "tilldelas" ett jobb helt utan motprestation som under vår førældragenerations guldålder.
Vill inte klanka ner på dig, men du skyller ifrån dig på allt och alla runt omkring dig istællet før att ændra taktik och kriga vidare.
Førsøk att se det så hær, om mamsen och papsen kolade imorgon och SOC/AMF helt slutade betala pengar åt dig, vad skulle du gøra då? Lægga dig ner och bara dø?
(Den hær frågestællningen tycker jag æven ær applicerbar på de fleta typer av mænniskor som lever på a-kassa, soc eller ær førtidspensionerade.
Vi ær en degenererad generation av svaga, sløa och gnælliga skitungar. Men jag antar att det ær resultatet av 200år i fred och curlande førældrar.