2011-06-25, 09:54
#1
Inledningen om Jimmys tidiga år är lite tråkiga men det blir bättre och bättre. Även språket förbättras vilket jag funderade över hur det kunde komma sig men kanske började han skriva för länge sedan och med tiden förbättrades hans berättarförmåga. Eller så är det så enkelt att man vänjer sig uppslukas av den spännande historiebeskrivningen.
När man läser om polisernas, rättssamhällets agerande och inte minst pressens tydligt odemokratiska uppträdande, då är det lätt att bli upprörd.
Att många galningar passerat revy är uppenbart. En del maktspelare som uppträdde med stor energi och charm, satte tydliga spår. En var Tor Pålsson. Andra mer kortvariga skadedjur som Tommy ”S” Funebo som inte omnämns som produktiv utan bara intresserad av självhävdelse och att få en betydelsefull position. Han åstadkom oerhört mycket skada för partiet och ännu mer mot enskilda medlemmar.
Lars Emanuelssons beskrivs som lite strukturgalen, kolerisk person som slet oerhört för partiet, en klippa och stöd för de något yngre och mycket personligt uppoffrade. Han fick så småningom betala ett högt pris för den händelse som det finns en mycket dråpligare version av en den som beskrivs i boken.
Ett mer eller mindre högt pris har nästa alla som började tidigt i Sd fått betala, de är uteslutna eller har lämnat partiet frivilligt. Antagligen har alla ansetts smittade av det tidiga arvet då partiet ansågs rasistiskt & nazistiskt. Överlevarna från den tiden har alla intagit mycket låga profiler både när det gäller att hjälpa till, ta ställning eller att uttala sin mening.
Skåningarna tog så småningom över partiet och tog det i i riksdagen. Deras historia är ännu inte skriven. Jimmie Åkessons kapitel i jubileumsboken tycker inte om. Åkesson skrev där om sina tveksamheter till partiets bakgrund om de skulle bilda ett helt nytt parti, eller inte. Är det ren efterhandskonstruktion, varför var han själv kvar om andan i partiet var så dålig.
Windeskogs bok kan rekommenderas till de som tänk sig en karriär som politiker i allmänhet och inom sverigedemokraterna i synnerhet. Partiet hart säkert lämnat uteslutningskulturen bakom sig, men maktspelet finns kvar. Nu gör nya medlemmar inträde i en betydligt större organisation. Man måste jobba sig uppåt från kommunföreningen, bevisa arbetskapacitet, samarbetsförmåga och att man har sansade åsikter. Under de tidiga åren kunde man snabbt ta sig till toppen och först då avslöjas, om man var en galning.
Jimmy Windeskog framstå inte som någon galning utan som en hårt arbetande idealist. Men även de offrades i den maktstrid som följde när Skåningarna tog över och rensade ut alla möjliga framtida hot om makten.
En sammanfattande recensionen av boken blir spännande, dråpliga historier, läsvärt för alla, nödvändig för alla som är intresserad av Sd;s historia.
Moderatorerna får flytta den här om den ligger fel för mig är det outgrundligt hur de tänker och jag vill inte bli varnad för att ha postat fel. Det finns en tråd i skvaller om Jimmy Windeskog men jag tycker den hör hemma i politiker om den ska nå de som är intresserade av politik inte bara de som gillar elakt skvaller.
När man läser om polisernas, rättssamhällets agerande och inte minst pressens tydligt odemokratiska uppträdande, då är det lätt att bli upprörd.
Att många galningar passerat revy är uppenbart. En del maktspelare som uppträdde med stor energi och charm, satte tydliga spår. En var Tor Pålsson. Andra mer kortvariga skadedjur som Tommy ”S” Funebo som inte omnämns som produktiv utan bara intresserad av självhävdelse och att få en betydelsefull position. Han åstadkom oerhört mycket skada för partiet och ännu mer mot enskilda medlemmar.
Lars Emanuelssons beskrivs som lite strukturgalen, kolerisk person som slet oerhört för partiet, en klippa och stöd för de något yngre och mycket personligt uppoffrade. Han fick så småningom betala ett högt pris för den händelse som det finns en mycket dråpligare version av en den som beskrivs i boken.
Ett mer eller mindre högt pris har nästa alla som började tidigt i Sd fått betala, de är uteslutna eller har lämnat partiet frivilligt. Antagligen har alla ansetts smittade av det tidiga arvet då partiet ansågs rasistiskt & nazistiskt. Överlevarna från den tiden har alla intagit mycket låga profiler både när det gäller att hjälpa till, ta ställning eller att uttala sin mening.
Skåningarna tog så småningom över partiet och tog det i i riksdagen. Deras historia är ännu inte skriven. Jimmie Åkessons kapitel i jubileumsboken tycker inte om. Åkesson skrev där om sina tveksamheter till partiets bakgrund om de skulle bilda ett helt nytt parti, eller inte. Är det ren efterhandskonstruktion, varför var han själv kvar om andan i partiet var så dålig.
Windeskogs bok kan rekommenderas till de som tänk sig en karriär som politiker i allmänhet och inom sverigedemokraterna i synnerhet. Partiet hart säkert lämnat uteslutningskulturen bakom sig, men maktspelet finns kvar. Nu gör nya medlemmar inträde i en betydligt större organisation. Man måste jobba sig uppåt från kommunföreningen, bevisa arbetskapacitet, samarbetsförmåga och att man har sansade åsikter. Under de tidiga åren kunde man snabbt ta sig till toppen och först då avslöjas, om man var en galning.
Jimmy Windeskog framstå inte som någon galning utan som en hårt arbetande idealist. Men även de offrades i den maktstrid som följde när Skåningarna tog över och rensade ut alla möjliga framtida hot om makten.
En sammanfattande recensionen av boken blir spännande, dråpliga historier, läsvärt för alla, nödvändig för alla som är intresserad av Sd;s historia.
Moderatorerna får flytta den här om den ligger fel för mig är det outgrundligt hur de tänker och jag vill inte bli varnad för att ha postat fel. Det finns en tråd i skvaller om Jimmy Windeskog men jag tycker den hör hemma i politiker om den ska nå de som är intresserade av politik inte bara de som gillar elakt skvaller.
