finkultur och skräpkultur

Om vi tittar på vad som faktiskt blir massproducerat i dag, anser du att det är 'något att ha'?

....... heidi

Det tråkiga och självklara är att vad som anses som bra eller dåligt avgörs inom olika värdesystem.

Själv tror jag att det handlar om att människor som uppfostras till kritiskt tänkande, att vara öppna för alternativ, typ i "bildade" familjer, lättare har en förmåga att öppna sig även för formsråk de inte "Känner igen" enligt mallarna.

Jag har sett t ex. sett folk som reagerat med direkt avståndstagande om en film är svartvit, kommer från ett icke engelskspråkiigt land eller varit anorlunda än vad den kommersiella mallen föreskriver. Det vill säga: man vägrar att ta in saker som är annorlunda, det är automatiskt dåligt och tråkigt, vägrar att vidga sina perspektiv.
De som vidgat perspektiven lär upp sina smaklökar, lär sig att det finns andra smaker än falukorv och ketchup. Men det betyder inte nödvändigtvis av att de hyllar filmer som avviker för att de vill vara "finare än andra". Utan för att de har en bredare överblick.

I viss mån handlar det också om rent kvantitativ kunskap. Har man sett trehundra filmer i sitt liv kanske man har en bättre möjlighet att skilja bra från dåligt än om man envart sett trettio?

vissa åsikter om bra/dåligt tycks ju spränga sig rakt genom de olika värdesystemen. hög och låg kan dela åsikten om at vissa filmer eller böcker verkligen är usla, i alla fall så länge de brister i hantverkarskicklighet (dåligt skådespeleri, dålig klippning osv)

Då det gäller innehåll och formspråk är det värre.
Vad beror det på? Jag tror på det jag sade tidigare, människor som vågar gå sina egna vägar och tänka själv, breddar sina perspektiv. De andra gör det ej.

Jag tycker alltså att de "finkulturella" oftare är mindre fördomsfulla och har bredare smak än de som föraktar finkultur. Att de med smak för "smalare" film OCKSÅ kan uppskatta bra BREDA hollywoodfilmer - än tvärtom!
Den största inskränktheten tycker jag mig alltså faktiskt finna hos de som enbart klänger sig fast vid "skräpkulturen" och vägrar ta till sig andra uttryckssätt (som de ser som "pretto" osv). Medan de med utvecklade smaklökar kan pendla mellan högt och lågt

dubbelpost med 9 minuters mellanrum? vad sysslar du med?
jag tror också att "finkulturella" (om man nu ska kategorisera) har större överblick över utbudet. den förfinade konsten kan ju ses som toppen av kulturpyramiden, och skräpkulturen som den omfångsrikare grunden.

Ursa:


Nja... Det beror på. Skit som enfaldiga dokusåpor, ännu mer enfaldiga amerikanska tv-serier med pålagt skratt och liknande är naturligtvis rena smörjan och kan inte ens räknas till skräpkulturen. Det räknas överhuvudtaget inte alls!
Men det finns mycket annat som är massproducerat men som är underhållande och bra.
När det gäller filmer så föredrar jag t ex Gladiator, Titanic och Traffic framför gubbsjuka och obehagliga Ingemar Bergmanfilmer och liknande.
När det gäller litteratur så lägger jag hellre mina pengar på en tjock roman av Wilbur Smith, Stephen King eller Ken Follett istället för en obegriplig poesisamling eller någon polsk prisbelönt författare som slår knut på sig själv i jakten på den ultimata beskrivningen på depression, förvirring och hat.

[quote=Gammal Hårdrockare]Ursa:



En helt riktig iakttagelse, sådant är enbart att betrakta som mental miljöförstöring. Men någon motsättning mellan högt och lågt, smalt och brett, när sakerna har kvalitet och kraft, finns enligt min mening inte: Gladiator och Troja slår likt vätebomber ut upphaussad skit som Suzanne Ostens filmer, Simpsons och Family Guy slaktar Tage Danielssons politiskt korrekta, blöjhumanistiska, äppelkindade myspyshumor osv.



Men fan, jag trodde det var det du ägnade dig åt i dina hårdrockarberättelser? Och däri ligger mycket av deras charm.

Ezzelino:


Jo, men det får ju aldrig bli överpretentiöst utan någon som helt distans.

Fast sen fins det ju även en blindhet bland "finsmakarna", jag menar hur jävla lätt är det att totalsåga en bergmanfilm eller en bok av nån flådig ryss utan att ens position bland andra i finkulturen ifrågasätts. Jag tror att man både inom "fin"- och "ful"- kultur (för att göra en enkel uppdelning) har en uppsättning normer om hur man förväntas förhålla sig till ditt eller datt. Kort och gott så vill jag mena att alla är blinda på sitt sätt. Sen tror jag inte att man kan tala om en enhetlig kultur, jag vill se det som en massa olika större eller mindre delkulturer som slåss om tolkningsföreträde. Lite som partierna i riksdagen.

Sister Saviour:



Exakt! Liksom ett barn ska ogilla gröt så ska s.k. "kulturarbetare" gilla Ingemar Bergman, tjeckiska poeter, kinesiska romaner, opera och alternativ teater. Det är "fint" och vi andra som vill ha underhållning är idioter som inte begriper bättre.
Sanningen är att dessa "finare" människor begriper lika lite av skiten som vi andra.
Jag har ett flertal gånger ställt kultursnobbar mot vägen, människor som låtsas att de är "poeter", "författare" och liknande som säger sig uppskatta märkliga filmer och romaner. Jag har bett dem förklara vissa märkliga texter av div "finare" författare, frågat dem om vad exakt författaren menar när han skrev si eller diktade så. Får aldrig några svar, de säger saker som att "Det går inte att förklara för någon som inte vill förstå".

Så här svart eller vitt är det naturligtvis inte, det beror helt på individen och dennes, vad ska vi säga, själsliga spännvidd, förmåga till överblick och att acceptera att det finns en oändlig mångfald, där även det "lägsta" eller "enklaste" kan vara storartat. Och för den insiktsfulle, med tillräckligt jämförelsematerial, finns inte längre något "högt" eller "lågt", "fint" eller "fult", det finns bara kvalitet, relevans, slagkraft eller, som i de flesta såväl förment konstnärliga som underhållningskulturella yttringar, bristen på kvalitet etc.

Kultursnobbar är idioter, ja, men det finns belästa människor med livserfarenhet som kan stå oavhängiga av vad massan av icke-skapande "kulturarbetare" tycker är självklart, som förmår undvika masstrycket helt enkelt. Jag kommer inte från någon intellektuell eller konstnärlig familj, men min levnadsgång har blivit en sådan ändå. Om jag exempelvis postar ett ämne om porträttmålare och åskådliggör genom att länka till nätresurser om Rafael och Tizian så är det inte i kultursnobbande syfte utan därför att jag hyser en genuin beundran, och förundran, inför deras konst.

Vissa av Ingmar Bergmans saker, som den senaste "Saraband", är löjliga, andra som "Sjunde inseglet" eller "Jungfrukällan" är mästerliga. Det finns pissusla tjeckiska poeter och genomtrista kinesiska romaner, men även motsatsen. Om alternativ teater är typ Beckett, Bernhard, Schwab så är det fanimej den enda form av teater som fortfarande fungerar för mig, mainstreamtraditionen känns i det stora hela passé. Och opera är inte vad jag föredrar, förutom vissa musikdramer av Wagner, men jag lyssnar mycket på klassisk musik, instrumental sådan. Och det finns givetvis fler än jag som tänker och känner på detta sätt, att allt måste bedömas och prövas individuellt...Men det är riktigt att många akademiker lever för snäva liv och inte kan tänka det minsta fritt p.g.a. sitt umgänge och de förväntningar de internaliserat. Fuck them, de har inget intressant att komma med, de kommer alltid endast att återge det för tillfället politiskt korrekta bluddret. Endast dissidenterna och originalen som högaktningsfullt skiter i vad som är passande är värda att lyssna till, och då är det en fördel att känna till allt från Jerry Springer via Jerry Seinfeld och till de delar av spektrat där man avslappnat för sitt eget höga nöjes skull kan fördjupa sig i och dryfta Proust eller Musil.

Jag är ingen "kulturarbetare", men jag älskar opera nästan lika mycket som 70-talets hårdrock (gillar du "Child in time" borde du uppskatta opera ). Jag uppskattar författare av nästan alla litteraturgenrer.
Jag tror till och med att det finns gamla kinesiska äventyrsromaner som du skulle tycka om. Eftersom du växte upp på 70-talet så kanske du såg en kinesisk tecknad film som hette "Kung Markatta" (den visades ett par år i rad på TV), den är baserad på en klassisk roman.
Vad författaren menar anser jag ofta vara skit samma, det väsentliga är hur jag som läsare tolkar det. Det finns ofta mer än ett sätt att läsa en dikt på.
Du brukar väl inte analysera Stephen Kings romaner? (Skriver han bara underhållning? Har han något dolt budskap? Finns det självbiografiska drag hos någon karaktär? Skildrar han någon gång någon händelse som han själv har upplevt?, etc.)