finkultur och skräpkultur

detta väcker starka känslor hos många. vissa hävdar att finkulturen är riktad till en liten skara människor som känner sig speciella och "förmer" genom att konsumera och anamma en en viss typ av "svårtillgänglig" kultur.
medan en finkulturell kan hävda att "skräpkulturen" t ex: dokusåpor, hip hop och talangjakter (i brist på bättre ord) är något för den stora "pöbeln" och därmed dåligt och smutsigt. de båda grupperna har något gemensamt, de försöker göra narr av varandra. (hur stor del som gör det vet jag inte, men jag antar att det är rätt många)

de skräpkulturella gör detta genom att påsta finkulturen vara fjollig och ansträngd, de finkulturella genom att peka på de skräpkulturellas "medelmåttighet"
det finkulturella anses ofta som feminint och högtravande, bland män finns det en utbredd skräck för allt sådant. varför? kanske för att män förväntas, både av sig själv och andra att vara raka och okomplicerade. finkultur spelar på att väcka djupare känslor hos åskådaren, läsaren, lyssnaren och manar inte sällan till eftertanke.
kanske handlar det om en skräck, för att framstå som vanlig eller ovanlig.

själv anser jag mig stå i mitten och vill inte ställa mig på någon sida av linjen, jag vet att jag är både en idiot och...motsatsen till det
när jag vill koppla av efter jobbet tittar jag gärna på en dokusåpa och kan nöjt ligga och gotta mig åt människors idioti samtidigt som jag vet att den som följer idioten är den största idioten av alla.
andra tillfällen gräver jag ner mig i en tung roman eller ser en film på cinemateket, helt enkelt för att jag inte vill begränsa mig. det finns saker på båda sidor jag älskar. att välja bort det ena vore att förlora en dimension i tillvaron.

hur ser ni på detta med finkultur och skräpkultur? och framför allt, vad är det egentligen? (definiera) måste finkulturen förbli dold för allmänheten och vice versa? spelar båda lika stor roll inom kulturen?

Jag säger bara: Homeros, Shakespeare, Rabelais, Dostojevskij!
Det folkliga är det aristokratiska, och i det som visar sig vara av bestående värde och ha de fruktbaraste verkningar upphävs alla mer eller mindre krystade distinktioner mellan fin-och fulkultur. Nåt jävla stort fel är det med de svenskproducerade s.k. kulturprogrammen i TV, där jag inte kan erinra mig något enda som varit särskilt givande, och mycket få som ens varit uthärdliga att titta på...Och detta är egentligen förbannat underligt eftersom jag är och så länge jag kan minnas varit en intensivt läsande och intellektuellt livaktig idiot med hyfsad språkförståelse.

Jag vet inte om jag är mer för finkultur än andra men jag hatar verkligen TV-formatet. Reklamen, repriserna, det rent ut sagt värdelösa programmen. Jag vill att min underhållning ska ge mig nåt, antingen intellektuellt eller känslomässigt. Det gör inte TV på det stora för mig, med några få undertag. Jag tittar _alltid_ på discovery channel eller nyheter när jag ser på en tv apparat. Ett forum som skulle kunnat locka mig vore filmkanalerna då man skulle kunna avnjuta film utan reklam som avbryter flytet men jag har inte kunnat berättiga att skaffa en sådan med min smala budget. Dessutom, så känns det onödigt när man sitter på världens största mediabibliotek som man kan dra ner genom TP-kabeln.

Och det där med internet leder mig osökt vidare till hur mycket lättare det blivit att vara snobbig med kulturen nu när den ligger helt öppen på ett sätt som inte fanns förrut. Man kan snöa in sig på diverse konstiga grejer som absolut inte var tänkbart för 15 år sen. Det kanske tydligaste exemplet på detta är folk som snöar in på olika områden av den japanska kulturen, det kan vara j-pop, animen, all skruvad teknik som man kan importera eller alltihop samtidgt. Det kanske lustigaste med att med t.ex animen är hur det ses på i de olika länderna. T.ex i Japan så är anime eller tecknad film som vi brukar kalla det i Sverige, en mycket mer accepterad form av media, men med acceptans och framgång kommer även att det börjar glida ifrån finkultur och blir skräpkultur i landet det kommer ifrån. Det finns många som höjer allting japanskt till skyarna här i Sverige nuförtiden och det måste ses som rätt lustigt för en japan att möta en person som verkligen älskar den där ganska mediokra japanska filmen som gick på bion nyss.

Annars så känns det som kultur för mig är musik, jag har musik på så mycket min vardag tillåter och även det speglar olika sinneslag. Även här så är nätet en stor del i hur man tar del av media. Man testar på bra mycket mer olika saker nu än förr i tiden.

du menar, att om någor är tillräckligt bra, så är verket så pass starkt i sig att det kan stå höjt över defenitionerna och uppskattas av alla? "universella mästerverk"?

gillar du inte "kobra" på svt?


undrar om klyftorna mellan det finkulturella och den massproducerade kulturen kommer öka? och, har inte synen på finkulturen förändrats rätt markant den senaste tiden?`från att ha varit grädden på moset till att ses som något gammalt och nästan förlegat. det är rätt uppenbart att finkulturen har fått konkurrens.
skulle ni anse teater vara finkulturellt?

[quote=fnuske]
Det kanske tydligaste exemplet på detta är folk som snöar in på olika områden av den japanska kulturen, det kan vara j-pop, animen, all skruvad teknik som man kan importera eller alltihop samtidgt. Det kanske lustigaste med att med t.ex animen är hur det ses på i de olika länderna. T.ex i Japan så är anime eller tecknad film som vi brukar kalla det i Sverige, en mycket mer accepterad form av media, men med acceptans och framgång kommer även att det börjar glida ifrån finkultur och blir skräpkultur i landet det kommer ifrån. Det finns många som höjer allting japanskt till skyarna här i Sverige nuförtiden och det måste ses som rätt lustigt för en japan att möta en person som verkligen älskar den där ganska mediokra japanska filmen som gick på bion nyss.
QUOTE]

Håller med om det. Studerar själv japanska, för närvarande på kandidatnivå, och har erfarenhet av att ha bott och studerat i Japan i sammanlagt mer än ett år.

När jag för första gången började läsa lite manga var det ett ganska obskyrt intresse. Under bara det senaste året har det dock skett något av en boom för japansk populärkultur. Ofta märker man hur saker anammas mest för att det är japanskt. Jag har mött flera yngre vuxna besatta av. De mest extrema har dock varit amerikaner.. Få av dem besittande någon annan kunskap om landets historia eller kultur annan än vad de fått serverat sig i Rurounin Kenshin eller Sailor Moon. De flesta av dem verkar tro att Japan är något slags paradis utan samhällsproblem eller kulturell stagnation. Å andra sidan består huvuddelen av dessa nyligen "Japan-frälsta" av tonåringar så den något överdrivna entusiasmen är väl i många fall förståelig.

Intressanta i sammanhanget är ju också alla dessa arméer av populärkulturella fanboys som ordbajsar ner nätet (kolla in drösen av femstjärniga recensioner av Stephen Kings The Dark Tower VII (en oerhört mediokert skriven och antiklimaktisk bok som spottar allt vad kontinuitet heter i ansiktet) på www.amazon.com förresten). De mest irriterande är de som drabbats av monomani (ofta typiskt nog uppeldad av relativistiska floskler) och måste förklara för alla hur deras hack writer till guru skrivit historiens största mästerverk.

Henkko:


Hade den s.k. finkulturen varit något att ha så hade den blivit massproducerad och vice versa. Dagens massproducerade kultur hade istället förpassats till de fiiina salongerna och därmed motiverat kulturkoftornas olika skattefinansierade kulturbidrag.
Det har alltid funnits och kommer alltid att finnas en klick människor som anser att de står över den s.k. "dumma massan".

Ja, bland annat jag. Hur fan skulle litteraturen se ut om en skock snusande får tilläts utrota de sista resterna av den litteratur som inte är banal, lättsmält och underhållande de vars livstid redan saknar varje högre mål och mening.

Vete fan ibland om det inte var bättre på den tid då den stora massan var analfabeter, då litteraturen var ett privilegium för de som förtjänade den.

Å andra sidan, GH har rätt i att mycket av den "finlitteratur" som skrivs idag är resultatet av, för att citera den gode Nikanor, "att runka utan fingrar"..

"Kvantitetens herravälde" indeed..

anser du teater vara finkultur? jag vill gärna höra vad din definition egentligen är.

Det var långa inlägg, hoppas jag inte upprepar nåt.

Jag själv känner mig inte hemma i varken finkulturen eller skräpkulturen. Inte ens i mitten. Som misantropwannabe känner jag starkt motstånd till båda fenomenen. Och mitt hat mot det "mänskliga", dvs självhävdande "tittapåmig"-prylen, att de som skriker högst (idioter) får uppmärksamheten hindrar mig från att kunna uppskatta (nästan) allt. Vilket ju vid första anblicken förmodligen gör mig till en finkulturell snobb. Men eftersom jag ser mina skramliga favorit punkplattor som det viktigaste som någonsin gjorts som passar väl inte det riktigt in heller. Äsch, kanske borde skippa att skriva efter en hård kväll.. Jag gillar relevant kultur. Det innefattar varken dokusåpor eller eller några monokelbärande grevar som står och beundrar några streck som ett djur kunde ha målat.

Enligt den franske sociologen Bourdieu är ens val av smak mer beroende av ens avsmak för andra grupper. Är du arbetarklass kommer du förmodligen att anse överklassens smak just överdrivet "fiiin" och komplicerad. Och överklassliraren finner arbetarens vurm för tavlor med fiskargubbar och gråtande storögda barn som vulgär. Medelklassen är mer fri att liera sig med den ena eller andra grupperingen eller eller ha sin egen medelklasskultur. Konstsmak påverkas alltså av ens värderingar. Detsamma gäller val av idrottsutövning, hobbies o.s.v.

jag håller helt och hållet med. Barnekov står i spetsen för den självuptagna SVT-Kultur maffian, debatterna är ytliga ämnesvalet ofta direkt förlöjligande och jag förstår var intresset i allt detta ligger. Att SVT håller på med public serive är ok, men att göra så fatala misstag som att tro att medelsvensson inte kommer byta kanal pga av att man "förenklar" dialogen lite eller har ständigt återkommande kalkoner som "temakvällar" osv är direkt förolämpade mot alla normalt funtade människor.

istället för att bjuda upp till en högre nivå där folk tvingas spetsa öronen sänker man ner sig till nästan dagisnivå för att vara säker på att ingen lämnas utanför.
Nu är väl inte TV finkulturens stoltaste fanbärare precis så man kanske måste sträcka sig lite utanför dess ramar om man vill hitta det intressantaste utbudet.

jag måste dock hålla med Ezzelino, det som är tillräckligt bra når nog ut till alla. men är det verkligen så idag? Vill folk överhuvudtaget läsa lysande romaner längre? vill folk se fantastiska filmer och höra underbar musik? eller har de helt enkelt nöjt sig med en färdigtuggad, lättpasserad kulturdiet?