Stora Skol & Kunskapstråden - för de lata

http://sv.wikipedia.org/wiki/Pol%C3%A4r_kovalent_bindning

Hur bestämmer man elektronegativiteten hos sammansatta joner?

Vid bestämning av elektronegativitetsskillnader används ofta Paulings skala. Den är ju smidig vid studium av tex. NaCl o.dyl. Men när man kommer till sammansatta joner uppstår frågor, ex. NH4HCO3. Detta salt har en låg smältpunkt och man kan misstänka att det innehåller tämligen svaga jonbindningar. Hur förfar man alltså med elektro-negativiteten hos sammansatta joner?


Elektronegativitet är ett begepp man ska akta sig för att använda alltför kvantitativt, och framför allt ska det användas med beaktande av lärarens eller elevens kemiska kompetens. Exempelvis är elektronegativitet i Paulings skala ett slags genomsnitt för olika oxidationstal av grundämnet ifråga och elektronegativiteten ökar med oxidationstalet, eftersom jonen då drar kraftigare i andra atomslags elektronmoln. Ju större positiv laddning desto större elektronegativitet, ju större negativ laddning desto mindre elektronegativitet. Atomslagets elektronegativitet beskriver ju hur bra en atom kapar åt sig av elektroner i en bindning. Hur ska man då bedöma H i ammoniumjonen när det är bundet till N resp till vätekarbonatjonen? Mot kväve får man relativt stora kovalenta inslag, men i bindningen till vätekarbonatjonen får man anta att kontakten är syreatomen som i sin tur är bunden till kol. Man kan nog gissa att syret är mer elekronegativt utåt i karbonatjonen än det skulle vara i en ren oxidjon, syrets elektronpar är ju delvis fösta mot bindningen mellan syre och kol. Syret har alltså knappast någon längtan att dela ytterligare elektroner med t.ex. ammoniumjonen, dessutom är syre i karbonatet av snittladdningen –2/3, i vätekarbonat –1/2. I karbonater av 1:a och 2:a gruppens element är det naturligt att räkna med jonbindning, men inte tex.% jonbindning Det går alltså inte att räkna med Paulings skala annat än i enskilda bindningar, och man måste då ta hänsyn till allt annat omkring. När man har ganska lika elektronegativitet mellan jonerna som inuti jonerna kan resultatet bli ett sönderfall vid värmning, i det här fallet så smälter inte substansen utan den sönderfaller i vatten, ammoniak och koldioxid (gas bildas, vilket ger en entropiökning som hjälper till). Summering: använd inte elektronegativitet alltför rigoröst, det var inte heller Paulings mening.