Tid - samlingstråd

Tid är något vi människor har uppfunnit. Självklart utvecklas saker och blir äldre, men själva tiden som vi bygger våra liv och vårt samhälle på är människans påfund.

Ja, det finns ingen annan tid än här och nu allting annat är referenser gjorda för mätning.

Hur gör jag det?

Om man kommer in på frågan om huruvida tid är en illusion så hamnar man ingenstans. Dels för att ingen vet vad tid är, dels för att om man förutsätter att tid är en illusion så innebär det att allt är en illusion. Gravitation, ljus, materia...


Så åter igen, hur går allt ihop om tiden inte finns på riktigt?

Tid är ju enbart något vi uppfunnit för att kunna sätta saker i perspektiv till nuet. Det enda som finns är nu. Illusion känns som fel ord, i så fall kan man lika gärna säga att allt är en illusion eftersom inget existerar förutom i våra hjärnor. När man dör slutar allting att finnas. Hela världen bygger på de signaler våra hjärnor plockar upp så att säga att världen fortsätter finnas fast man dör tycker jag är helt fel, det är enbart i våra huvuden som något existerar öht. Det är lika rätt som att säga att världen inte existerar, för i alla dödas hjärnor existerar den inte. Vi som kan uppleva världen är en minoritet.

Min poäng är att inget existerar, vi bygger bara upp saker med våra tankar. Men å andra sidan så är det väl det som är existens, att finnas i någons hjärna. I slutändan är det bara vad du vill ska existera som räknas för du kommer aldrig kunna uppleva världen ur någon annans sinne än ditt eget. Du kan böja världen hur du vill. Vi behöver tiden för att kunna hålla någon koll på någonting öht, utan den vore vi helt jävla borta.

Det här kan nog vara det mest skitnödiga jag skrivit i hela mitt liv, och jag tror inte att jag höll mig till ämnet speciellt bra. Hoppas det kan vara till någon nytta.

Tid är verktyg för att vi ska kunna hantera förändring, både psykologiskt och praktiskt.

Vad är en illusion?

Tid, och kausalitet, kan inte bevisas från ett empiristiskt eller fenomenalistiskt perspektiv. Därför kan jag vara benägen att kalla tiden för en (social och/eller historisk) konstruktion.

Det finns metaforer om att man kan "slösa tid", att "tid är pengar", att man kan "förlora tid", "tjäna tid". Man kan titta på ett dinosaurieben och se i sitt sinne hur en varelse "för länge sen" gick omkring på jorden som den var då. Man kan se en fotboll färdas i en riktning och se i sitt sinne hur bollen ligger i målet inom en snar framtid. När man packar sin väska, eller skriver i sin kalender, så är man redan på stranden iförd sina shorts. Även minnet av att ha tittat på klockan och sett en lägre siffra får en att tro att tiden finns som något reellt.

Men man kan inte ta på tiden, man kan inte se den. Det enda man upplever är en konstruktion. Egentligen så är det så att allt man gör, gör man i nuet. Man ser på ett dinosaurieben i nuet, man ser på en fotboll i nuet, man packar sin väska i nuet, man tittar på sin klocka i nuet. Man tänker sig en levande dinosaurie i nuet, man tänker sig fotbollen i målet i nuet, man tänker sig själv på stranden i nuet, och man kommer ihåg klockans lägre siffra i nuet.

Men om det är en illusion vet jag inte. Även konstruktioner är reella.

Beror på hur strängt man ser på empirin och på bevis. Jag tycker att det är ett empiriskt bevis på kausalitet när den vita kulan tar i den svarta kulan och den svarta kulan far iväg. David Hume har en alltför sträng syn på bevis.

Som Kant sa så har vi ingen kunskap om tinget i sig, men det betyder ju inte att vi inte har någon kunskap alls. Bara för att man inte kan bevisa något för all framtid (dvs att bevisen aldrig skulle kunna falsifieras) betyder inte det att bevis är värdelösa. Både kausalitet och tid existerar. Och vi har empiriska bevis för dess existens.

P.S Jag skulle till och med vilja gå så långt och påstå att själva syftet med den empiriska vetenskapen är att finna orsakssamband i världen.

Pragmatiskt är det alldeles för strängt, men inte empiriskt tycker jag. Minnet av att den vita kulan slog i den svarta kulan är inte tillräckligt. Minnen är för oberäkneliga. Reliabiliteten är för låg.

Sen kan man undra vad det spelar för roll om man inte kan bevisa kausalitet och/eller tid. Det är inte som att det tar bort något från användningen av klockor eller samhällsnyttan i att planera för framtiden.

Allting måste inte bevisas, och tid kan gärna få vara en illusion

edit:
Att söka orsakssamband genom empirism är ganska onödigt tycker jag. Oftast vill man inte veta "varför", det räcker med "hur". Deskriptiva mål över effekter snarare än förståelse bakom orsakerna, och det är väl helt ok. Beror helt på vad man vill studera.

Skulle vilja säga: Tid finns, därför är jag.

Utan tid och hur jag upplever den skulle jag inte finnas. Tiden är variabeln som får hela min hjärna/kropp att funka och förstå.

Men jag vet inget om hur min tid förflyter. Den kan vara helt oregelbunden, ske i intervaller, stanna upp i långa perioder. Jag har inget sätt på att mäta eller observera hur tiden förflyter. Jag kan bara fortsätta i den endimensonella rörelsen jag gör i tiden utan att förstå alls vad som sker eller ifall tiden varierar.

Tiden kan gå fram och bak, upp och ner. Det enda min hjärna förstår är när den går i en viss riktning, så att partiklars rörelse i mitt huvud gör att jag förstår och funkar. Och även resten av världen funkar som jag är van att se den.


När jag funderar på världen och universum och hur allt kom till och varför vi finns, så brukar jag tänka: Det enda logiska är ifall ALLT finns, hur mycket materia rums/tids-dimensioner som helst som breder sig och skapar massor av händelser och händelseförlopp. Därför kan en liten fis som jag stå på en plats i världen och upleva min lilla resa genom tiden.

Hur var det nu i Liftarens guide, någon säger något om att universum finns där utanför dörren, och universums president säger "Hur vet du vet, dörren är ju stängd?"

Men visst, jag hade också kul med så'na kvasifilosofiska funderingar när jag gick i gymnasiet... för övrigt: nej, vi lever inte i "nuet" - för det första är det en försening mellan det att våra sinnen uppfattar något och det att hjärnan får de signalerna, plus att - säg - ljuset från ett föremål alltid tar tid innan det når oss. Om något så lever vi i det förflutna.

Mjo, jag hade kul med såna pseudovetenskapliga funderingar när jag gick på högstadiet... för övrigt: nej, vi lever inte i det "förflutna" - för det första kan man inte uppleva en fördröjning av intryck eftersom kroppen inte innefattar objekten som man uppfattar, plus att - säg - ljuset från ett föremål inte upplevs förrän det når oss.

Det är en efterhandskonstruktion, att säga att det man inte upplevt var det som egentligen hände. En efterhandskonstruktion baserad på ett konstruerat minne.

Det är som när man ser solens strålar, det man egentligen upplever är bristen-på-solstrålar. Det är genom skuggan som man baserar sin tro på att solstrålar existerar. På samma sätt är det med tid, det är genom nuet som man inbillar sig att det finns en dåtid/framtid.

Man kan inte handla i dåtiden eller framtiden. Man kan endast handla i nutiden.

Man kan påverka tiden. Om du närmar dig ljusets hastighet så saktas tiden ned, se; Lorentzstransformation!