beskärning/beskurning?

När man beskär en bild, heter det då "beskärning" eller "beskurning"? Jag hör nämligen det förstnämnda användas jättemycket men det sistnämnda känns mer korrekt enligt mig.

Hur ligger det till, språkeliten?

Om jag inte är helt ute och virrar:

Att beskära en bild
Vi utför beskärning av bilder
Den där bilden är beskuren
Bilderna har beskurits

Beskurning har jag aldrig hört talas om och låter fel så innåthelvete.

Varför tycker du "beskurning" känns mer korrekt?

"Beskärning" låter, i mina öron, endast som en ful böjning av "beskära". Jag påstår dock inte att jag inte kan ha fel.

Men kan man "beskura" en bild? Beskära ja, men "beskura"?

Självklart är det en böjning av "beskära" vad skulle det annars vara en böjning av?

Det heter väl ändå inte "jag ska beskura en bild idag" ?

Beskurning associerar snarare till skura golv.
Min grammatiska kunskap är intuitiv så termerna är mest grekiska för mig.
Att det heter beskärning råder dock inget tvivel om.

Är beskärning (beskurning) ens ett vettigt ord?
Jag har en teori om att ordet beskära inte finns i den tempusformen (eller åtminstone inte bör användas).

Att beskära
Jag ska beskära bilden
Jag har beskurit bilden
Jag kommer att beskära bilden
Jag beskär bilden

Bilden blev till sist beskuren.

Som tillägg så reagerar inte min ordlista i Firefox på ordet beskärning, dock på beskurning.
Beskärning @ Google ger 470 000 träffar
Beskurning ger 407..

Jag tycker inte om något av dem, men beskärning verkar vedertaget åtminstone inom botaniken.

"Jag beskar bilden"

Är det också korrekt?

Jag tror man kan använda både beskar och beskärde, fast det första alternativet låter minst konstigt i mina öron.

Edit. Enligt SAOL bör man använda beskärde.

Nej, nej, nej, nej. Då handlar det om beskära med en helt annan betydelse än det verb som TS frågeställning tar upp.

När det handlar om att beskära bilder/papper/tyg/what not så böjs det exakt likadant som verbet skära.

Alltså:
Infinitiv: skära [skäras] Att beskära en bild kan vara knepigt. Bilden kan beskäras enligt fel mått.
Presens: skär [skärs, skäres] När vi beskär en bild är det bäst att se till att den beskärs/beskäres rakt.
Preteritum: skar [skars] Vi stod och beskar bilder hela dagen. Inte en enda bild skars fel.
Supinum: skurit [skurits] Av alla de bilder jag har beskurit har nog bara en handfull beskurits fel.
Imperativ: skär Ibland känns det som om det enda chefen säger på morgonen är "Klara, färdiga, beskär!".
Presens particip: skärande, skärandes Jag är omgiven av fem beskärande kollegor dagarna i ända.
Perfekt particip: skuren När är en bild väl är beskuren kan den ramas in.
[ ]=passiv form

Men nu var det verbet [be]skära i substantiverad form som TS frågade om och svaret är helt enkelt att när man beskär/har beskurit så gör man/har man gjort en beskärning.

Den teorin tycker jag att du kan skrota. För tydlighetens skulle kan det också påpekas att beskärning inte är en tempusform, utan det är här ett substantiv.

Precis, det kan vara värt att notera att verbet beskära i betydelsen 'tilldela, förläna' böjs svagt: beskär, beskärde, beskärt, jfr utrrycket (att få) sin beskärda del.

Jag skulle tro att beskurning (och sin beskurna del) har uppkommit som hyperkorrektioner för att undvika former som innehåller skär-, som man tror är fel.

Mycket troligt med tanke på att skärde är en lika vanlig som stigmatiserad form.