Ni som kommit ifrån psykisk ohälsa, se hit!

Håller själv på att gå till botten med mina psykiska problem och det är verkligen ingen dans på rosor. Jag är ständigt på jakt efter nya metoder som jag kan testa för att eventuellt kunna göra mitt liv lite enklare och mindre smärtsamt. Jag får ganska ofta höra långvägars om människor som haft stora problem med depression, tvångssyndrom, manodepressivtet, ätstörningar, panikångest och så vidare, som blivit bättre och ibland till och med "friska". Tyvärr pratas det sällan om det och jag har inte träffat många som gjort en sådan resa.

Därför tänkte jag både för att jag är nyfiken och för att få lite pepp be er som har haft några psykiska problem som ni nu inte lider av, berätta hur ni tog er ur det. Skulle gärna vilja att ni svarar på vad ni hade för eventuella diagnoser, vad ni använde för metoder och vad ni tror gör att ni fortfarande mår bra idag. Dessutom är det av intresse att veta om ni känner av tillståndet av och till fortfarande eller om det är helt borta. Har ni kanske fallit tillbaka någon gång? Vill gärna att vi ska se skillnad på att "vara lite deppig" som någon botar med en promenad och ha en riktig depression.

Skriver denna tråden av egoistiska skäl men den kanske kan ge ett hopp för andra människor också.
tackar på förhand

Jag säger detta en gång och om du gör det rätt kommer det antagligen hjälpa dig: Lär dig yoga ordentligt.
Kommer inte skriva mer här. Googla vad det botat.

Inte för att jag är helt hundra på hur den här tråden kommer hjälpa dig eftersom att alla har olika psykiska problem och orsaker till detta men jag kan berätta lite om vad jag varit igenom:
Jag har lidit av depression mer eller mindre hela tonårsperioden, från det att jag var tretton tills det att jag var ungefär sjutton (skulle gissa på sjutton och ett halvt t om). Exakt vad den här depressionen berodde på är svårt att säga, tror det var väldigt mycket att jag hade enormt mycket problem hemma med mina föräldrar och en katastrofalt låg självkänsla. Jag gick i terapi i ett par-tre år men det hjälpte aldrig, mycket på grund av att de flesta psykologer var mer skruvade än vad jag var (dock hade jag diagnosen svår depression) och kanske för att jag aldrig ville bli hjälpt. När jag precis hade fyllt sjutton i febrauri 20** så började jag dock fundera över saker och ting och det jag kom framtill var det här:

Nu jävlar tar jag tag i mitt liv. Jag ska börja med det som är lätt och sedan gå på de svårare sakerna. Mår jag inte bättre om ett år så ska jag ta mitt liv men då har jag i alla fall försökt. Eftersom att jag hade varit deprimerad så fruktansvärt lång tid hade jag ett väldigt ovårdat utseende, hår som var en bra bit över axellängd och bara ovårdat. Det första jag gjorde var att gå och klippa mig, vilket faktiskt ökade upp min självkänsla (jag ser faktiskt rätt bra ut egentligen) och sen införskaffade jag mig lite schyssta kläder.

Det tog ett par månader med hjälp-dig-själv böcker men ganska snabbt hade jag rått bot på min dåliga självkänsla och jag började dessutom att spela instrument, att vara bra på något bidrog något enormt. Långsamt började faktiskt depression att släppa, mycket eftersom att jag arbetade bort min dåliga självkänsla. I takt med att depressionen försvann började jag även råplugga (det var runt i början på maj jag mådde så bra att jag kunde göra detta) och höja mina betyg. Idag har jag gått ut naturvetenskaplig linje med väldigt höga betyg (majoriteten mvg, resten vg), har flickvän och har även börjat att åter bygga upp mitt sociala liv. Givetvis har jag perioder av extrem nedstämdhet och oro men det är aldrig lika omfattande som det var då och så länge vardagen fungerar så mår jag fantastiskt bra, även om alla människor har bra och dåliga dagar.

Jag kan inte säga att jag vet var du är, för varje persons lidande är väldigt individuellt. Det jag däremot kan säga är det här:
Fortsätt kämpa, acceptera din sitaution och försök göra något åt den. Även om saker känns riktigt pissigt och att det för stunden känns som att bästa att göra är att hoppa från den där bron en bit ner på gatan, så ger du fan i det, för livet är värt att kämpa för.

Tackar hjärtligt för ett utförligt svar! Det är intressant det här när du skriver att du psykologhjälpen inte hjälpte, men kanske för att du inte ville ha hjälpen. Den dagen jag insåg att det handlade mycket om min inställning och hur mycket jag jobbar med att må bättre så kom jag väldigt många steg längre. Är ju själv inte i närheten av bra men förhoppningsvis på god väg. Det låter på det du skriver som att den dagen du faktiskt ville bli bättre själv så gick det. Jag tror inte det är möjligt att bli "frisk" om man tror att någon annan skulle göra jobbet åt en. Och du har ju verkligen tagit tag i massor av saker. Jag är djupt imponerad

Jag ska försöka svara lite på det du undrar. Jag tror jag mycket tagit mig ur problem på egen hand. Har gått i terapi för länge sen och det var väl bra, men jag vet inte om det egentligen hjälpte. Dock var kontakten med de terapeuter jag gick hos bra och viktig. Men vad jag egentligen skulle ha terapi mot hade jag inte klart för mig då, hade bara en obestämd känsla av att det behövdes, och så tyckte mina föräldrar jag behövde det för mitt liv ofta blev så knepigt, jag hamnade ofta i konflikter med folk och fick även depressioner. Men den terapi jag fick som barn hjälpte tyvärr inte alls. Hade de vetat mer om varför jag var ett ganska annorlunda och stört barn hade de kanske kunnat hjälpa mig bättre om de haft rätt kunskap. Jag var nog dels ganska autistisk ( obs: jag vet inte om jag verkligen var/är det. Det kan vara så, men jag ska utreda det i höst för att få veta säkert ), extra känslig och sen var jag framförallt präglad av mitt stora trauma sexuella övergrepp under hela barndomen, och vilken unge blir inte påverkad negativt av det? Men det där kunde jag inte börja tala om förrän jag var vuxen, och har bearbetat helt på egen hand utan att ta upp det med någon terapeut. Depressionerna tycker jag har blivit bättre. På något vis är det så att ju mer jag vet om mig själv och min historia, desto lättare tycks olika psykiska problem lämna mig. Depressioner och ångest har nog i mitt fall ofta berott på det bakomliggande traumat, och varit ett tecken på att jag måste bearbeta det och befria mig från det.

Sen mina sociala misslyckanden; ofta känt mig utanför och fel bland folk, hamnat i bråk, varit arg av mig, blivit missförstådd och så. Det kan ha att göra med att jag kanske är lite autistisk. Inte otänkbart jag kan ha Adhd också. Det blir bra att få veta om det är så jag har de diagnoserna eller ej. Följderna av det känns svårare att lösa på egen hand. Men jag har lärt mig bättre hur jag är, och att smälta in och spela normal, så många som inte känner mig så väl tror nog jag är en helt vanlig tjej. Jag är lite udda, men rätt bra på att dölja det, kan vara sällskaplig och pratsam och glad så ingen misstänker hur annorlunda jag känner mig. Har tidvis, förutom depressioner haft ångest. Det har jag också blivit bättre ifrån. Ibland har jag ätit medicin mot depression och ångest, och tyckt det hjälpt, inte fått några direkta biverkningar heller.

Jag tror man kan lyckas lösa mycket själv. För mig hjälper det framförallt att tänka, prata med andra om problemen och också att läsa om andra som haft svårigheter. Sen gäller det att acceptera sig själv och inse att man är som man är. Att se sina styrkor och svagheter och vara redo att kämpa för att ändra på problem och komma vidare i livet. Att tänka och reflektera över varför känner jag såhär, hur fungerar jag, vad ska jag göra om jag känner mig ensam, deppig, har ångest? Vad funkade förra gången jag var deppig? Vad är jag bra på? Att tänka att jag är inte så misslyckad som jag känner mig, för det finns ju de som tycker om mig och de skulle väl inte vara med mig om de inte gillade mig?

Jag tror jag ska ta emot terapi/hjälp för det som gäller om jag har neuropsykiatriska diagnoser. Annat har jag klarat bra att lösa själv. Även självmordstankar. Vid en mycket deppig självmordstankeperiod hittade jag en utmärkt hemsida skriven av ett gäng terapeuter vana vid att hjälpa självmordsbenägna och destruktiva unga tjejer. Den gav hopp och mod till mig, det var stor hjälp att läsa den. Att gå ut i naturen, umgås med djur och se till att ha sällskap när man är ängslig och olycklig tycker jag också hjälper. Nu mår jag bra, och tycker livet känns betydligt stabilare, bättre och roligare än förut. Jag vet att jag kan hamna i svackor igen och att jag är kapabel att kämpa mig upp ur det. Är nu ganska tillfreds med mig själv och nöjd med livet. Såhär harmonisk och lycklig trodde jag verkligen inte att jag skulle känna mig nånsin när jag hade det som värst.

Jag orkar inte skriva ett långt inlägg men det som hälpte mig (är dock inte helt framme än men på god väg!) var/är Dialektisk Beteendeterapi.

Grunden bygger på medveten närvaro (mindfulness), acceptans, terori kring känslor och tankar mm.

Kan tillägga min problematik byggde på återkommande depressioner och ångest i alla dess former.

Något som INTE hjälpt är åratal av analyser, samtal, ältande.

Du kan googla på dbt eller begreppen jag nämnt ovan om du är intresserad. Kanske kan du ta till dig tankesätten och metoderna utan terapeut?

KBT hyllas av många men jag ifrågasätter synen på känslor. Känslor kan väckas av en annan känsla, en lukt mm och måste inte alltid föregås av en tanke.

Sedan tycker jag att det finns ett onödigt motstånd mot antidepressiva och ångestlindrande mediciner i kombination med annan behandling. Att minska symptomen kan ge kraften man behöver för att förändra negativa spiraler.

Vet inte om det här egentligen kommer hjälpa dig, men jag kan iaf berätta min historia.
För ett par år sedan fattade jag knappt själv att jag ramlade ner i depression, för på mig visade allt sig som fysiska symptom (självklart även psykiska, men dom fysiska tog överhanden). Dom fysiska symptomen behöver jag inte gå in på så mycket, mer än att det var överjävligt med kräkningar illamående magsmärtor osv. Och ju mer tid jag spenderade på sjukhus ju sämre blev jag i depressionen. Till slut efter 2 år förstod läkarna att det handlade om depression och jag fick börja behandling. Tyvärr så var jag alldeles för deprimerad för att vara mottaglig för KBT. Låg även inne på Psyk till slut en vända. Tiden där inne är den värsta tiden i mitt liv, och då har jag ändå varit med om mycket skit. Men så apatisk som jag var där inne hade jag aldrig kunnat tänka mig att en människa kunde vara.

Att hamna verkligen längst ner i skiten gjorde på något sätt att jag till slut fick nog, och bestämde mig för att såhär ska jag inte må en sekund till! Nu var ju frågan hur sjutton jag skulle bära mig åt. Läkaren sa till mig :

"det är bara du som kan förändra ditt liv och hur du mår, vi andra kan stå med pekpinnar och peppa dig, men i slutändan så måste du ge dig sjutton på att du ska få en förändring"

Jag blev utskriven från psyk, och fick börja med KBT igen. För att komma ur en depression är AKTIVERING otroligt viktigt, när man är deprimerad så blir man väldigt inaktiv, allting är färgat svart. Och oavsett hur jobbigt det är att ta tag i att göra saker. Det kan vara enkla saker som tex: Gå en promenad, ta tag i disken, umgås med en vän eller en familjemedlem, åka till stan och gå in i en affär. Anledningen till att det är så jobbigt när man är deprimerad är att hjärnan är "sjuk" och inställd på Negativt. Gå emot kroppen och psyket och gör det som känns jobbigt, för det kommer hjälpa i längden. Gör dom saker som du innan du blev sjuk tyckte var roliga. Det är dom sakerna du mår bra av även om din hjärna för tillfället säger "nej".

Att sitta ensam med sina tankar föder bara depressionen. Människan är ett flockdjur som behöver kontakt med andra människor, uppgifter att göra, ett syfte. Börja med arbetsträning, kanske 2 timmar i veckan bara till att börja med, så du får en mening med livet.

Det var så här jag kom ur min djupa depression. Gick emot allt vad huvudet sa och följde förnuftet istället. Och ja det här var inte enkelt att genomföra, men det är sååå värt det när man kommit ut på andra sidan.

Kom ihåg att hjärnan befinner sig i ett tillstånd där många funktioner står helt still och är helt inaktiva.Att få igång dom funktionerna är väldigt viktiga för att må bra, och det får man genom att ge hjärnan saker att jobba med. Uppgifter, och diskussioner med andra människor osv. Att ha ett schema med saker att "göra" kan vara en väg ur depressionen. Det är inte meningen att en människa ska ha så mycket tid att "tänka och älta" som många med depression gör, för mycket tänkande och grubblande gör lätt att man hamnar i depression.

Det här kanske inte funkar på alla, men främst på dom människor som hamnat i depression av inaktivitet. Har man ett helttidsjobb och många vänner man umgås med och ändå är i depression så kan det ha andra orsaker.

Var jag till någon hjälp?