Vad tycker ni om Amy Chua ä.k.s. 'tigermamman's uppfostringsmetoder?

http://www.dn.se/kultur-noje/sa-drillas-ett-vinnarbarn

Amy Chua kallar sig själv för tigermamman, i och med hennes uppfostringsmetoder som baseras på perfektionism. Hennes barn får lära sig att utföra saker perfekt, eller att inte göra det alls. Istället för umgänge och fritid drillas dem till att bli supermänniskor som både har högsta betyg, talar flera språk flytande och är överjävliga i idrott.

Gissar att PK-människan blir tokiga när de ser hur barnen behandlas, samtidigt som den köper kläder producerade i Asien av människor som just dessa där valmöjligheterna är att prestera eller att förlora. Just därför tycker jag ämnet är väldigt intressant och hennes metoder tåls definitivt att tänka på t.ex. när jobb försvinner från Sverige till Asien hela tiden.

Vad tycker ni om detta?

Tror detta kommer att göra så hennes barn kan få en bra framtid. Fast nog fan kan dom få lite socialt liv med folk i deras ålder

Skulle ju lika gärna kunna slå slint. Vid första tillfället utan morsans vakande blick drar dom en lina eller knullar poolpojken Jorge.
Eller så rymmer dom hemifrån och slutar som fiolspelande tiggare i tunnelbanan.
Visst kan hon ställa krav på ungarna, men det där med födelsedagskortet var bara taskigt.
Och varför bara piano eller fiol? Om dom hade fått välja själva hade det säkert gått mycket bättre.

snacka om att barnen kommer att flippa ut för eller senare av den psykiska stressen.

Hon har en poäng i att föräldrar rätt ofta är rädda att ställa krav på barnen men hennes uppfostringsmetod känns som om den drar det hela både ett och två steg för långt.

Extreme metod där det finns mycket forskning som skulle hävda att det var direkt farligt, t ex vad barn lär sig av lek och interaktion med andra barn(barnen går ju uppenbart miste om det). Men håller med att en kravlös uppfostran inte är något att rekommendera heller, det måste finnas en mellan väg.

För att hon tror att det fortfarande ger mer socialt kapital än urinvägsinfektion (toalettbesök får stå undan för pianoövningarna).

Som ung vuxen kände jag två barn som levde ett liv liknande det Amy Chuas barn utsats för.

Flickan var mycket talangful inom sitt särintresse och all tid efter skoltid ägnades åt detta. En utländsk proffstränare köptes hem och fick bo hos familjen samtidigt som han tränade flickan och hennes bror. Inget resultat utom som nummer ett godtogs, även om flickan redan som mycket ung tävlade mot väsentligt äldre.
Flickan bröt samman som 14-åring och lyckades få sluta med sitt intresse mot att all tid ägnades åt skolarbete.
Pojken tog livet av sig i 17-års åldern.

Har du läst boken, TS? Såg något reportage om henne, minns tyvärr inte var, där man tog upp att hon fått väldig kritik och hon påpekade att boken i själva verket handlade om hur hon i USA blev tvungen att anpassa sig och i alla fall delvis ändrade sin syn på barnuppfostran, att hon fick ifrågasätta det hon hade med sig från sin egen bakgrund s a s. Jag har inte läst boken själv så jag vet inte om det stämmer, men hon kanske inte är så jäklig som hypen får det att verka?

Själv tycker jag att det är fel att lära sina barn att man måste vara en perfekt supermänniska för att duga...
Låt barnen ha ett liv istället!

Finns ett utmärkt exempel på en tjej vars föräldrar var tysk och asiat och som drillades hårt. Den tjejen är med i mensa, och undervisade i engelska på college vid 16. Vad hände med henne? Hon rymde som 17-åring och blev porrstjärna.

http://en.wikipedia.org/wiki/Asia_Carrera

Ptja, med tanke på vad vi vet om utvecklingspsykologi förefaller risken att barnen blir neurotiska vara relativt stor.

Men som artikelförfattaren själv påpekar, det är egentligen inget annat än en anpassning till hur ekonomin fungerar. Ett sjukt samhälle leder till att vi behöver en sjuk pedagogik.