Jag har mobbat och mår nu dåligt över det

Du har förstört ett/flera liv, stå för dina handlingar och be åtminstone om ursäkt. Även om jag personligen tror att det är lite för sent för det nu, lev med skammen att du tagit någons ungdom och antagligen sänkt den personens självförtroende/sociala kompetens i botten vilket kommer påverka resten av dennes liv. Bara inse att du är genomrutten och en skam för mänskligheten.

Om du vill må ännu sämre/för er som tycker han förtjänar en andra chans råder jag er att läsa valfri snyfttråd i psykologi eller barn och familj för att få den utsattes perspektiv på det hela.

Som f.d. småmobbad tycker jag att mobbarna var svaga individer som var tvungna att trycka ner andra för att själva må bra och ha kvar en status. I dagsläget kan jag prata med de som var puckon, ialf de som är av det motsatta könet. Jag skrattar inombords när jag ser deras miner efter att de inser att ankungen blev en svan.
Jag skrattar även när jag ser de snobbiga brudarna som istället för att köra fin bil och ha fint jobb, jobbar i kassan på Maxi. Jag har kommit längre än de, vilket jag tycker är skitkul.
Och vänner, ja de kommer och går, vissa består. Men man behöver inte vara vän med före detta klasskamrater och sånt för att vara "okej". Många av mina vänner är sådana jag träffat på mitt universitet.

Så hela det här med att be om ursäkt och jada jada, visst kan du göra det, men hade en kille kommit fram och bett mig om ursäkt hade jag grovt funderat på om personen i fråga var ute efter ett ligg eller något.
Då är det bättre att bara börja prata allmänt eller något, om du vill bli deras vän, annars skit i det.

Om du nu inte är typ 30-40 bast så tycker jag du kan skicka en ursäkt.. många klarar sig från mobbningen andra sitter det djupt i och dom mår dåligt bara av att se den som mobbade.

Det räcker med .. Jag vet att jag mobbade dig i XXX och jag vill från botten av mitt hjärta be om ursäkt jag lät min egen osäkerhet styra, hoppas du kan förlåta mig bara det jag ville säga.

Utan någon uppmaning på svar.

Känner folk som skulle må bra av en ursäkt...

Ps jag har bara 38 vänner på FB men de är självvalt =)

Skillnad att mobba någon i flera år och vara lite elak.. men vad vet jag

Ja en bikt på internet gottgör det knappast.

Men snälla lilla människa??? Tror du att antalet vänner på FB är ett mått på hur bra ens liv är? När jag tittar på de tjejer som var de absolut mest populära alla kategorier i högstadiet och gymnasiet så har de en 20-40 vänner på FB. De kanske inte värdesätter sitt liv på internet lika mycket som det de lever IRL. Du har aldrig funderat på möjligheten att om man har 400+ vänner på så är det inte nära vänner?

Seriöst vad tror du en jävla ursäkt kommer att göra för att göra saken bättre? Du har systematiskt tryckt ned en annan människa i skorna och troligtvis hindrat personen att kunna bygga en ordentlig självkänsla som grund att stå på. Du kanske höll på några år men personen har säkert fått tampas med psykiska problem, fobier eller PTS många år efteråt. Det är först nu 10 år senare som jag själv har kommit ur min mobbning så mao är hela min ungdom borta tack vare dessa avskum. Skit som du tar som givet som upplevelser i ungdomen fick jag aldrig uppleva och troligtvis är det samma sak för de som du mobbade.

Mobbning är ungefär en våldtäkt av själen. Att blotta en annans svagheter inför andra människor för att få den mobbade att må skit sätter sina spår. Hur tror du att en våldtäktsman som går fram till ett våldtäktsoffer skulle få denne att känna? "Hey sorry att jag våldtog dig, det var inte meningen, jag var dum, är det lugnt nu tjoflöjt.".

Om du nu seriöst letar efter botgöring så tror jag att du kan lägga ner lite mer energi än att säga en ursäkt för att lätta lite på ditt dåliga samvete för att du har krossat en annan människa. Du la ner betydligt mer energi på att få personen att må dåligt. Talk is cheap. Om du ska bevisa att du är en annan människa så har du en lång väg att gå.

Hoppas du får plågas resten av ditt liv.

ta kontakt och berätta det du just skrivit här.


så länge du inte förväntar dig att ett himmelrike ska öppnas eller att någon stor omvälvning ska ske så tror jag att det bara kan vara av godo. faran är ju om man sätter för stor förhoppning vid en sådan gest. Reaktionen från de mobbade kan ju vara att de blir förbannade för att man först nu vågar ha ryggrad osv.
det där kan man aldrig styra över.


Men små gester av uppriktighet och vänlighet faktiskt är vad som gör oss bättre tror jag.

att ta steget och ta kontakt kan vara något som kan hjälpa dig att definiera dig inombords. det kan göra att du blir mer övertygad om din förmåga att verkligen "ha ett nobelt hjärta".

eller hur man nu ska uttrycka det.

men men. ha inte för höga förhoppningar. låt bara saker bli vad de blir.

Du har helt rätt, förutom att jag nu faktiskt inte längre tar dessa ungdomsupplevelser för givet. Då gjorde jag tyvärr det, och spekulerade ALDRIG i hur den utsatte kunde känna sig och hur h*n skulle se tillbaka på sin ungdom. Man var helt enkelt oförmögen att kunna tänka längre än till nuet.


Hur menar du nu... blommor och choklad känns lite överdrivet? Jag vill bara att personerna ska inse att jag förstår att jag gjort fel och nu ångrar det, och med det hoppas jag att dom ska kunna må lite bättre över saken.

Har inte läst hela tråden men TS dom flesta som blivit mobbade vet att Mobbaren oxå har dålig självkänsla (inte för att de gör de bättre men endå)
jag har oxå mobbat och mått jätte dåligt av det. en sak som lättade lite från bröstet var när ja bad om ursäkt till dom mobbade. gör de du med via facebook. det tar inte bort all ångest men lite..

Det där med dålig självkänsla är ju för det mesta bara rent bull. Själv så var jag någonstans på de lägre delarna av "mobbingstegen". Att som grupp trycka ner någon annan ger en samhörighet i gruppen och är ett sätt att ha roligt(för jävligt men sant).

Jag kan säga att om jag skulle råka på någon av de mobbare som jag fortfarande minns idag och de sagt eller gjort någonting som jag sett som opassande... Jag hade antagligen gett mig fan på att trycka ner dem i asfalten och sparka livet ur dem. Adrenalinkick så fort jag funderar på den tiden kan jag berätta(detta handlar då om folk jag inte sett på typ 10 år).

Alla hanterar den här typen av upplevelser olika, men jag rekommenderar TS att vara ganska försiktig i sina närmanden. Framför allt var ärlig och försök inte att släta över allt som om inget allvarligt hänt.

Sen 38 vänner på facebook... err... som icke invigd facebook hora så måste jag bara fråga. Hur många borde hon haft?