Tidigare hörde jag en bekant som inte vill hålla någon som helst kontakt med sina syskon och då tyckte jag att det låter så sorgligt och löjligt--hur kunde man hata personer som växte upp med man själv? Kanske det var eftersom jag har haft en underbar barndom och uppväx. Mina föräldrar är världens bäst. Och så trodde jag att alla mina syskon delade åsikter om detta--att vi alltid skulle älska varandra och även ställa upp när som helst och under vilken situation som helt för varandra. Och jag trodde att det som min bekant gör--att hata sina syskon skulle aldrig hända på mig.
Men tiden gick, efter många gånger att det var jag som alltid ställde upp för mina syskon särskilt min bror och när jag hamnade i svår situation fick jag ingen hjälp trots han kunde så fick jag nog. Nu ser jag att jag levde i fantasi och drömde om att alla skulle älska varandra forever vilket är helt omöjligt...och jag var verkligen trött på dem(iaf två av mina fyra syskon) och ville inte ens prata med dem längre. Vet inte om detta ska förändras men nu tänkte jag faktiskt att säga upp kontakt med min brorsa(de andra var mindre elaka kanske).
Folk förändrar hela tiden, och jag var tvungen att ändra också....