2011-06-09, 13:44
#1
Dag och Kväll
Historian börjar på en Lördag vid femsnåret, jag har precis vart och käkat och sitter på spårvagnen påväg till järntorget för att få lite tjack ifrån en polare som vart skyldig mig lite cash. Vi kan kalla han Max. Värt att notera är att jag har endast provat tjack en gång innan på en fest och att jag inte får särskilt bra effekt av det, hjärtat går lite snabbare och jag får pissnojja men inget speciellt välbehag (förutom möjligtvis ökad social förmåga). Väl framme så ger han mig en liten vit påse inslagen i folie, vi går in i burger king och sätter oss och snackar lite. Han är förbannad över något och förklarar intensivt medan vi glupskt slukar skräpmaten, faktum är att jag inte är särskilt intresserad utan vill mest hem och släppa några bomber. När pomme-friten, hamburgarna och coca-kålorna funnit ro i våra magsäckar så beger vi oss av in mot majorna. Jag frågar Max om tjacket som nyligen fått sin skönhetsömn i fickan min och hur det bästa sättet att inta det är, han förklarar ointresserad att det är som vilket annat tjack som helst och att man kan snorta det, injicera det, ta rövpanna eller bomba det.
Vi hoppar av på mariaplan och delar genast vägar, jag går till hemmet mitt som ligger ca 100 meter från hållplatsen. Väl hemma sliter jag genast till mig lite toapapper och går och sätter mig i vardagsrummet. Jag tar fram min lapptop och öppnar tjacket på den, lite vitt pulver hittar vägen ut och lägger sig på datorns svarta ovansida. Jag tar fram mitt spårvagnskort och en tjuga som ligger och skräpar bredvid och formar snabbt en lina utav det som spillts och drar flitigt upp det i snoken. Först känns det precis som förra gången, svider lite men det är lugnt. ca 5 sekunder senare så rinner lite ner i halsen och det bränner som in i helvete och smärtan är outhärdlig. Jag hoppar upp som ett skutt och joggar till köket där jag lägger mig över kranen och gulpar i mig massor utav vatten, det hjälper lite men det gör fortfarande otroligt ont. Jag svär och har mig i ca 50 min tills smärtan lagt sig någorlunda.
Än så länge känner jag inget rus, jag tar fram tre tramadol 50mg actavis och sväljer dem med lite blossa glögg. Efter att ha suttit vid köksbordet och surfat beger jag mig nu tillbaka till vardagsrummet där jag lämnat tjacket, kortet, toapappret och tjugolappen. Endast datorn hade jag behagats att ta med mig. Jag sätter mig i soffan och drar av en ca tjugo cm lång toapappers bit och häller i lite pulver, jag rullar och skrynklar den till en boll och biter av de onödiga kvarlevorna utav pappret. Jag häller upp ett glas blossa och sväljer ner bollen med ett par klunkar, jag känner hur den läcker i halsen men det är lugnt. Jag sätter på TVn samtidigt som jag börjar rulla ännu en boll. Efter att ha legat och chillat ett tag märker jag att klockan redan hunnit bli sju. Jag släpar mig till köket och sätter på datorn. In på msn så börjar en polare snacka med mig, vi kan kalla han Valdmar. Vi snackar om gamla upplevelser vi haft och vad som hänt sedan vi snackat sist, även fast jag har blivit rätt så tolerant så känner jag av tramadolen och jag har blivit lite varm och go i kroppen. Samtidigt som tjacket har gjort sitt jobb på den sociala biten. Jag och Valdmar bestämmer oss för att höras av senare och jag frågar om jag ska ta med mig det resterande tjacket vilket han tycker låter som en bra idé.
Jag spenderar resten utav kvällen med att paketera tjacket i små bollar och bombardera magsäcken med dem, samt kolla på TV och chatta, ända tills halv två då en kompis ringer, vi kan kalla han Achmed. Han pratar glatt om hur han och Valdemar har fått tag på en 12 gram rökmix (jag kallar det spice, men det var definitivt inte spice), och undrar om jag har någon lust att komma och träffa dem. Efter ca 10 minuters funderande bestämmer jag mig för att bege mig mot kville torget vilket är deras hemkvist. Medans jag tar på mig mina skor så kommer jag på tjacket, jag tar fram foliebiten och lägger den på golvet. När jag har papper till hands så gör jag ännu en boll som jag sväljer. Jag reser mig upp för att hämta min mobil men när jag återvänt till vardagsrumsgolvet så inser jag till min förtvivlan att jag trampat på tjacket! Jag förbannar mig själv åt helvete medans jag försöker förgäves scoopa upp det som ligger på mattan i ännu en pappersbit. Lite går det att rädda och jag sväljer det tillsammans med den trampade foliebiten. Utan att tänka längre än till nästippen (no pun intended) så sätter jag snoken mot mattan och drar 3-4 häftiga inhaleringar. Väl ute i mörkret beger jag mig iväg, min destination är järntorget, där jag sedan kan ta 6an mot hisingen. Precis när jag anlänt vid mariaplan så gör det något så åt helvete ont utav tjacket. På bara smärta rushar jag mot trean som precis skulle ge sig av. På spårvagnen skakar jag av smärta, jag står och hoppar på samma plats precis som om jag vore skitnödig utav bara helvete. Jag hoppar av vid godhemsgatan då jag inser att jag tatt spårvagnsfan åt fel håll! Jag småjoggar över gatan och fräser och spottar och nästintill gråter. Jag har dragit smärtsam skit i näsan förr men detta toppar franimej alla tidigare erfaranheter.
Precis när jag tror att det inte kan bli värre så finner jag en liten rosa sparkcykel på vägkanten, eftersom min tjackinskränkta hjärna inte har något som helst intresse i att vänta på elvan som går just till järntorget (jag skulle dit och ta 6an) så är detta ultimat. Jag ställer mig på sparkcykeln och sparkar frenetiskt iväg mot längs spårvagnslinjen. Efter att ha sparkat mig nästan tre hållplatser så ser jag elvan komma bakom mig, jag var kanske 50 meter från hållplatsen så jag sparkar bort sparkcykeln in mot trottoaren och springer som en galen pundare mot hållplatsen. Jag han med några sekunder till godo.
Efter några hållplatser har jag redan loskat ner hela spårvagnen då det fortfarande svider otroligt i halsen, väl framme på järntorget så sätter jag mig på hållplatsen. Det vimlar utav alternativmänniskor, troligtvis har det att göra med pridefestivalen som vart i helgen. Ett par brudar frågar om vägbeskrivning till avenyn och jag förklara att det bara är att gå längs för gatan mot vasastan så är de nästan där. Efter att ha väntat kanske 10 minuter så tar jag fram min telefon och knappar in på västtrafiks appen. Tydligen kommer inte min spårvagn förenn om en timme, dock går det snabbar om jag tar en spårvagn mot centralen där sexan även går. 3 minuter senare så sitter jag på nian och 20 minuter senare så är jag framme på centralstationen. Tyvärr är det ändå en halvtimme kvar tills 6an kommer. Jag ringer upp Achmed och Valdmar och säger till med skarp ton att de inte får somna för jag är bannemig påväg!
Gryning och morgon
Efter att nästan ha hamnat i bråk med några stekare som envisades med att ta kort på mig och efter att ha pissat på centralstationens dörrar så sitter jag på 6an. Väl framme vid kville träffar jag lirarna Achmed och Valdmar. De är glada att se mig och förvånas över att jag trots allt kom, jag förklarade tragedin med tjacket som smetades utöver min fina gröna matta och de beklagade. Achmed visar mig en plastpåse full med någon påstådd rökmix, ett leende brister ut på mina läppar och jag blir genast röksugen. Vi rullar upp tre stycken ciggartjocka joints i kvittopapper och röker dem mitt på det folktomma kvilletorget. Min tidigare entusiasm är som bortblåst, vad fan är detta för skit! Nästan 3 gram som hittat väg i mina lungor och jag är endast lite buzzed.
De nästa 3 timmarna åker vi runt i en buss lite här och var för att plocka kvitton, hamburgepapper, bakplåtspapper ocha andra matpapper för att nästan röka upp alltihop. Jag var fortfarande inte särkilt bäng, inte mer bäng än jag hade vart på 1,5 gram röka. Min polare achmed blev dock redigt bäng så tjacket kan ha varit en påverkande faktor. Hur som helst så hamnar vi till slut utanför achmeds hem. Han skulle upp och käka och duscha, jag och Valdmar fick inte följa med då han fortfarande bor hemma och ville ge intrycket av att han hade gjort något i sitt yrke (han är musiker). Vi sitter utanför tills vi bestämmer oss för att lägga oss på en parkbänk bakom byggnaden och vila tills han var klar och redo att återigen terrorisera götet med oss som partners in crime. Vi smsade honom och sa att han fick gå bak och väcka oss när han vart klar om vi somnar.
Skruvade drömmar väntade, fantasier och vrickade idéer pågår i den nedsövde drogpåverkade. Det lilla jag kommer ihåg vill säga, för tydligen så blev det ett jättegräl mellan Achmed och Achmeds morsa för han kom aldrig och väckte oss. Där låg vi på en parkbänk, jag och Valdmar, och sov till klockan fem då en snäll gammal dam väckte oss.
Väl vakna tog det ett par minuter att koordinera oss, efter lite "slå sig själv i huvet av ångest"-aktivitet så drog vi oss hemmåt. För mig blev det lite filmtittande, jag såg på The Libertine med Johnny Depp och myste med ännu ett par tramadol tills jag somnade klockan elva. Riktigt skön och annorlunda film måste jag säga, tror de flesta som hänger på denna delen av fb kan uppskatta den.
Som sista ord vill jag säga att jag aldrig utsätter mig för frågor som "var det värt det" eller äns "varför", det finns något vackert med att pissa på sig, att på sköna moln sväva in i självdesktruktion. Jag menar alla dör ju ändå till slut, man kan lika gärna göra det med stil. Men alla åsikter och funderingar åt sidan så kan jag säga en sak säkert: Livet känns inte så himla hårt när man bär vetskapen att man inte behöver vara nykter tills man trillar pinn.
Som min andra tripprapport så vill jag gärna ha lite feedback!
Historian börjar på en Lördag vid femsnåret, jag har precis vart och käkat och sitter på spårvagnen påväg till järntorget för att få lite tjack ifrån en polare som vart skyldig mig lite cash. Vi kan kalla han Max. Värt att notera är att jag har endast provat tjack en gång innan på en fest och att jag inte får särskilt bra effekt av det, hjärtat går lite snabbare och jag får pissnojja men inget speciellt välbehag (förutom möjligtvis ökad social förmåga). Väl framme så ger han mig en liten vit påse inslagen i folie, vi går in i burger king och sätter oss och snackar lite. Han är förbannad över något och förklarar intensivt medan vi glupskt slukar skräpmaten, faktum är att jag inte är särskilt intresserad utan vill mest hem och släppa några bomber. När pomme-friten, hamburgarna och coca-kålorna funnit ro i våra magsäckar så beger vi oss av in mot majorna. Jag frågar Max om tjacket som nyligen fått sin skönhetsömn i fickan min och hur det bästa sättet att inta det är, han förklarar ointresserad att det är som vilket annat tjack som helst och att man kan snorta det, injicera det, ta rövpanna eller bomba det.
Vi hoppar av på mariaplan och delar genast vägar, jag går till hemmet mitt som ligger ca 100 meter från hållplatsen. Väl hemma sliter jag genast till mig lite toapapper och går och sätter mig i vardagsrummet. Jag tar fram min lapptop och öppnar tjacket på den, lite vitt pulver hittar vägen ut och lägger sig på datorns svarta ovansida. Jag tar fram mitt spårvagnskort och en tjuga som ligger och skräpar bredvid och formar snabbt en lina utav det som spillts och drar flitigt upp det i snoken. Först känns det precis som förra gången, svider lite men det är lugnt. ca 5 sekunder senare så rinner lite ner i halsen och det bränner som in i helvete och smärtan är outhärdlig. Jag hoppar upp som ett skutt och joggar till köket där jag lägger mig över kranen och gulpar i mig massor utav vatten, det hjälper lite men det gör fortfarande otroligt ont. Jag svär och har mig i ca 50 min tills smärtan lagt sig någorlunda.
Än så länge känner jag inget rus, jag tar fram tre tramadol 50mg actavis och sväljer dem med lite blossa glögg. Efter att ha suttit vid köksbordet och surfat beger jag mig nu tillbaka till vardagsrummet där jag lämnat tjacket, kortet, toapappret och tjugolappen. Endast datorn hade jag behagats att ta med mig. Jag sätter mig i soffan och drar av en ca tjugo cm lång toapappers bit och häller i lite pulver, jag rullar och skrynklar den till en boll och biter av de onödiga kvarlevorna utav pappret. Jag häller upp ett glas blossa och sväljer ner bollen med ett par klunkar, jag känner hur den läcker i halsen men det är lugnt. Jag sätter på TVn samtidigt som jag börjar rulla ännu en boll. Efter att ha legat och chillat ett tag märker jag att klockan redan hunnit bli sju. Jag släpar mig till köket och sätter på datorn. In på msn så börjar en polare snacka med mig, vi kan kalla han Valdmar. Vi snackar om gamla upplevelser vi haft och vad som hänt sedan vi snackat sist, även fast jag har blivit rätt så tolerant så känner jag av tramadolen och jag har blivit lite varm och go i kroppen. Samtidigt som tjacket har gjort sitt jobb på den sociala biten. Jag och Valdmar bestämmer oss för att höras av senare och jag frågar om jag ska ta med mig det resterande tjacket vilket han tycker låter som en bra idé.
Jag spenderar resten utav kvällen med att paketera tjacket i små bollar och bombardera magsäcken med dem, samt kolla på TV och chatta, ända tills halv två då en kompis ringer, vi kan kalla han Achmed. Han pratar glatt om hur han och Valdemar har fått tag på en 12 gram rökmix (jag kallar det spice, men det var definitivt inte spice), och undrar om jag har någon lust att komma och träffa dem. Efter ca 10 minuters funderande bestämmer jag mig för att bege mig mot kville torget vilket är deras hemkvist. Medans jag tar på mig mina skor så kommer jag på tjacket, jag tar fram foliebiten och lägger den på golvet. När jag har papper till hands så gör jag ännu en boll som jag sväljer. Jag reser mig upp för att hämta min mobil men när jag återvänt till vardagsrumsgolvet så inser jag till min förtvivlan att jag trampat på tjacket! Jag förbannar mig själv åt helvete medans jag försöker förgäves scoopa upp det som ligger på mattan i ännu en pappersbit. Lite går det att rädda och jag sväljer det tillsammans med den trampade foliebiten. Utan att tänka längre än till nästippen (no pun intended) så sätter jag snoken mot mattan och drar 3-4 häftiga inhaleringar. Väl ute i mörkret beger jag mig iväg, min destination är järntorget, där jag sedan kan ta 6an mot hisingen. Precis när jag anlänt vid mariaplan så gör det något så åt helvete ont utav tjacket. På bara smärta rushar jag mot trean som precis skulle ge sig av. På spårvagnen skakar jag av smärta, jag står och hoppar på samma plats precis som om jag vore skitnödig utav bara helvete. Jag hoppar av vid godhemsgatan då jag inser att jag tatt spårvagnsfan åt fel håll! Jag småjoggar över gatan och fräser och spottar och nästintill gråter. Jag har dragit smärtsam skit i näsan förr men detta toppar franimej alla tidigare erfaranheter.
Precis när jag tror att det inte kan bli värre så finner jag en liten rosa sparkcykel på vägkanten, eftersom min tjackinskränkta hjärna inte har något som helst intresse i att vänta på elvan som går just till järntorget (jag skulle dit och ta 6an) så är detta ultimat. Jag ställer mig på sparkcykeln och sparkar frenetiskt iväg mot längs spårvagnslinjen. Efter att ha sparkat mig nästan tre hållplatser så ser jag elvan komma bakom mig, jag var kanske 50 meter från hållplatsen så jag sparkar bort sparkcykeln in mot trottoaren och springer som en galen pundare mot hållplatsen. Jag han med några sekunder till godo.
Efter några hållplatser har jag redan loskat ner hela spårvagnen då det fortfarande svider otroligt i halsen, väl framme på järntorget så sätter jag mig på hållplatsen. Det vimlar utav alternativmänniskor, troligtvis har det att göra med pridefestivalen som vart i helgen. Ett par brudar frågar om vägbeskrivning till avenyn och jag förklara att det bara är att gå längs för gatan mot vasastan så är de nästan där. Efter att ha väntat kanske 10 minuter så tar jag fram min telefon och knappar in på västtrafiks appen. Tydligen kommer inte min spårvagn förenn om en timme, dock går det snabbar om jag tar en spårvagn mot centralen där sexan även går. 3 minuter senare så sitter jag på nian och 20 minuter senare så är jag framme på centralstationen. Tyvärr är det ändå en halvtimme kvar tills 6an kommer. Jag ringer upp Achmed och Valdmar och säger till med skarp ton att de inte får somna för jag är bannemig påväg!
Gryning och morgon
Efter att nästan ha hamnat i bråk med några stekare som envisades med att ta kort på mig och efter att ha pissat på centralstationens dörrar så sitter jag på 6an. Väl framme vid kville träffar jag lirarna Achmed och Valdmar. De är glada att se mig och förvånas över att jag trots allt kom, jag förklarade tragedin med tjacket som smetades utöver min fina gröna matta och de beklagade. Achmed visar mig en plastpåse full med någon påstådd rökmix, ett leende brister ut på mina läppar och jag blir genast röksugen. Vi rullar upp tre stycken ciggartjocka joints i kvittopapper och röker dem mitt på det folktomma kvilletorget. Min tidigare entusiasm är som bortblåst, vad fan är detta för skit! Nästan 3 gram som hittat väg i mina lungor och jag är endast lite buzzed.
De nästa 3 timmarna åker vi runt i en buss lite här och var för att plocka kvitton, hamburgepapper, bakplåtspapper ocha andra matpapper för att nästan röka upp alltihop. Jag var fortfarande inte särkilt bäng, inte mer bäng än jag hade vart på 1,5 gram röka. Min polare achmed blev dock redigt bäng så tjacket kan ha varit en påverkande faktor. Hur som helst så hamnar vi till slut utanför achmeds hem. Han skulle upp och käka och duscha, jag och Valdmar fick inte följa med då han fortfarande bor hemma och ville ge intrycket av att han hade gjort något i sitt yrke (han är musiker). Vi sitter utanför tills vi bestämmer oss för att lägga oss på en parkbänk bakom byggnaden och vila tills han var klar och redo att återigen terrorisera götet med oss som partners in crime. Vi smsade honom och sa att han fick gå bak och väcka oss när han vart klar om vi somnar.
Skruvade drömmar väntade, fantasier och vrickade idéer pågår i den nedsövde drogpåverkade. Det lilla jag kommer ihåg vill säga, för tydligen så blev det ett jättegräl mellan Achmed och Achmeds morsa för han kom aldrig och väckte oss. Där låg vi på en parkbänk, jag och Valdmar, och sov till klockan fem då en snäll gammal dam väckte oss.
Väl vakna tog det ett par minuter att koordinera oss, efter lite "slå sig själv i huvet av ångest"-aktivitet så drog vi oss hemmåt. För mig blev det lite filmtittande, jag såg på The Libertine med Johnny Depp och myste med ännu ett par tramadol tills jag somnade klockan elva. Riktigt skön och annorlunda film måste jag säga, tror de flesta som hänger på denna delen av fb kan uppskatta den.
Som sista ord vill jag säga att jag aldrig utsätter mig för frågor som "var det värt det" eller äns "varför", det finns något vackert med att pissa på sig, att på sköna moln sväva in i självdesktruktion. Jag menar alla dör ju ändå till slut, man kan lika gärna göra det med stil. Men alla åsikter och funderingar åt sidan så kan jag säga en sak säkert: Livet känns inte så himla hårt när man bär vetskapen att man inte behöver vara nykter tills man trillar pinn.
Som min andra tripprapport så vill jag gärna ha lite feedback!
