Vad är det för fel på mig?

Hej!

jag har läst en del trådar här nu efter att ha funderat på vad det är för fel på mig under en längre period men inte vågat ta upp det, så nu skriver jag det här, ihopp om att någon kan ge mig tips!

Jag fyllde 19 i februari och har knappt pratat med någon av det motsatta könet. När jag väl gör det är det bara kort för jag klarar inte av att hålla igång samtal med folk jag inte känner.

Jag har inte speciellt många kompisar (dom kan jag prata med hur som helst) och mitt stora problem är att jag kan bara inte inleda ett samtal med såna jag inte känner. :s Jag kan inte heller sjunga eller uttrycka känslor (förutom att skratta lite mem det känns ändå fejkat på något sätt... Kan bero på att jag inte är bekväm med min röst, inte att den låter fult utan att den liksom hörs inte om det är massa ljud runt om kring.

Jag misstänker att jag kan ha någon form av social fobi då jag har svårt att ta ögonkontakt och jag blir väldigt torr i munnen men endast då jag är på skolan.

Detta är inte alls lika allvarligt problem som jag läst att andra har, men för mig är det jättejobbigt eftersom jag upfattas som tråkig och ointresserad fast jag inte alls är det! Därför är jag väldigt tacksam om någon läser detta och har en aning om vad jag ska ta mig till!

Kan vara många saker:

Dina föräldrar
Din uppväxt / barndom
Osäker på sin sexuella läggning
Psykisk sjukdom, finns det i släkten?

Stå för vem du är och sluta bry dig om vad andra tycker och tänker.

Tack för ditt snabba svar!
Vad jag vet så finns inga psykiska sjukdomar i min släkt. Min läggning är jag rätt så säker på eftersom jag varit kär men såklart inte vågat visa det. Som yngre hade jag massa vänner men inte längre :/

Jag är dålig på att förklara, ska försöka beskriva mitt.problem bättre när jag får tillgång till dator men det jag skivit är i stort sett mitt problem. Skriver via en iphone 3gs

Ta med några vänner ut på krogen och träna där på fyllan, då vågar man (nästan) vad som helst

lycka till !

Går du fortfarande i skolan? Pratar du mycket på lektionerna då, eller hur är du när du har föredrag?

Kom ut i arbetslivet, sök något jobb i butik som kräver att du möter folk och måste vara social.

Då har jag inte varit tillräckligt full hitills! Jag försöker vara posetiv och jag hoppas att det ska fixa sig ordentligt när jag flyttar och får en ny start. men jag vet inte om det löser sig så enkelt så om någon kan tipsa mig om vad jag ska göra vore jag evigt tacksam!

Bor du i en liten eller stor stad?

Du är inte ensam, absolut inte. Jag lider också av lätt social-fobi (tror jag).
Det är nog bara att försöka snacka så mycket som möjligt med okänt folk. Sen kan du också tänka att man bara lever en gång och att det inte gör något om man skämmer ut sig, eller säger fel saker vid fel tillfällen.

Staden är ganska så liten men stor nog för att inte kallas by.

Du kanske skulle börja försöka träna på att träffa folk i andra städer så att du inte behöver känna någon risk att stöta på dem igen? Det kan kanske vara lättare att släppa lös lite då? Som någon sa, man lever bara en gång och vem kommer ihåg vad du sa om 100 år? De du pratar med oroar sig såpass mycket över sina egna fel och brister att de inte lägger märke till dina.
Nu vet ju inte jag, jag trycker mig full av droger, drar på mig ett fejkat självförtroende, pratar med FÖR mycket folk, är överdrivet trevlig söt och gullig, för att sedan spy ångest och hata mig själv i veckor för att jag ens visar mig utomhus.

Sorry för att jag inte kunnat svara, har varit utan internet i veckor!

Var på en ganska stor festival under 5 dagar med ett gäng kompisar för nån vecka sedan och det var skitskojj!

Jag har inga problem att vistas bland mycket folk men däremot känns det som att jag ALDRIG har något att säga.. Dessutom har jag väldigt svårt med att visa positiva/negativa känslor, känns som att jag aldrig bryr mig om någonting. Är jag alkohol påverkad så blir det ingen skillnad, är ungefär lika tyst då.

Vill inte vara såhär

Är det så jag är eller är jag deprimerad eller nåt? Går att göra något åt det hela? Känns som att om jag skulle bry mig om saker och ting skulle det bli enklare att prata och skratta.