Min gamla katt hatar den nya!

Hej.

Det är så att jag skaffade kattunge förra veckan, och så skaffade jag en till i förrgår för att den första inte skulle va så ensam.

Den gamla fräser och morrar åt den nya hela tiden dock, dom bråkar lite grann och följer efter varandra rätt mycket men de är ju inte kompisar direkt.

Båda kattungarna är cirka 10 veckor.


Kommer det här bli bättre med tiden? Kan jag göra nåt för att den ena inte ska hata den andra så mycket?


Peace.

De kommer bli bundisar. Låt de vara själva så löser det sig av sig självt.
Min första katt var arg i cirka 2 veckor på den nya, nu är de oskiljaktiga.

Om inte annat kan du lura dem: när de sover så lägger du dem försiktigt bredvid/på varandra.

Det brukar gå över. Vissa katter gillar inte andra katter, men de flesta uppskattar sällskap av en annan katt. De bråkar för de känner inte varandra och måste göra upp om vem som bestämmer och annat som är viktigt för att katternas liv ihop ska fungera. Ett tips om de bråkar, som brukar lugna ner dem, är att gnugga in samma parfym på båda katterna. På mina katter har det alltid funkat. Parfymtricket fungerar för att katter helst vill att alla familjemedlemmar ska lukta likadant. Luktar båda katterna lika upplever de inte varandra som hotfulla. När jag haft katter som bråkat häftigt har de snabbt lugnat sig och blivit fredliga efter att fått varsin skvätt parfym.

Nu har du dom redan men måste ändå påpeka att enligt LAG ska ungarna vara 12 veckor gamla när dom lämnar mamman.

Och låt dom vara ifred och vänja sig med varandra dom har nyss lämnat sin familj och är dessutom för omogna, i regel tar det 1 dag till 6 månader innan dom vant sig nu kommer det ta max en vecka.

Lek med dom tillsammans så glömmer dom fräsa, ta en handuk gnugga en katt gnugga sen den andra gör så fram och tillbaka några gånger så får dom samma lukt.

Ok, enligt lag så ska kattungar vara 12 veckor innan de tas från mamman men när en 8 veckors kattunge hotas med avlivning medelst ihjälslagning och begravning i diket utanför huset så är beslutet inte svårt att fatta. Man tar kattungen och hoppas på det bästa. I bagaget finns en 13 veckors kattflicka som inte alls uppskattar nytillskottet. Den lilla sökte kontakt medelst lekfulla attacker men avvisades totalt. Jag lät dem hållas och det tog några månader innan de accepterade varandra. Ok, ett veterinärsbesök p g a en klo vid ett öga men det var lätt avhjälpt med lite salva.

Problem nr 2, könsmognaden. Återigen fräsningar och utfall men jag tog det lugnt. Ingen skada skedd. Flickorna kastrerades och nu är de vuxna och allt fungerar perfekt. De ligger inte tillsammans och myser men de trivs mycket bra ihop. Den "stora" anser att hon är drottningen medan den "lilla" vakar över den "stora" och om det hettar till ute så driver den "lilla" in den andra till tryggheten i huset.

Ge dem tid, det kommer att gå bra. Det vore värre om de hade varit äldre men även ett sådant problem har vi kommit över då en "vildkatt" kom in i familjen.

Precis. Om alternativet för katten är avlivning så känner jag ingen större tyngd på mitt samvete när jag tar emot två 10veckors katter. Är helt övertygad om att det är hur lugnt som helst.

Hur gammal var den nya katten när den anlände?

De börjar bli lite mer kompisar nu, de bråkar sjukt mycket men det kan lika gärna va halvskoj eftersom båda tar initiativ till att jaga den andre och attackera varandra.
Sen äter dom ur samma matskål samtidigt utan att fräsa samt kan vara nära varandra mycket mer än tex iförrgår.