Kontinuumbegreppet av Jean Liedloff (m.m )

Jag märker av alla inlägg, att barnfamiljer har stora svårigheter att umgås med sina barn. Man verkar tro att man bestämma över en annan människa, när det i själva verket handlar om en helhet, och när den helheten bryts, så ställs man inför ett val: Att antingen bestämma över barnet eller att låta det hela gå åt fanders.

Även fast mitt namn är "litteraturfantast" och jag rekommenderar en bok, så är det här ingen tråd för litteraturforumet, tvärtom, utan det är mer att diskutera vilken inställning till livet en människa har. Det har gått alldeles för långt nu i samhället, och föräldrar verkar gå tillbaks till den gamla förkastliga metoden, att utnyttja barnen sina.

Det finns en anledning till detta, och anledningen är att samhället påbjuder mer faror än tidigare för barnet, men desto viktigare är då att skapa sin egen sfär av frid.

Det finns ett modernt engelskt uttryck som heter "curla" för barnet, som jag har sett missförstås av föräldrar här på forumet och annorstädes. Att ta över barnets uppgifter är inget att sträva efter, tvärtom så ska barnet sköta sig själv ( och ni er själva ) och den enda äkta samhörigheten er emellan är kärlek, endast kärlek. Alla regler som tas till är svaghet och utnyttjande av barn.

Jag håller med dig. Det är dock svårt att lyckas med alla sina goda ambitioner. Jag har inte läst Liedloff, men jag har läst referat och många andra forum på nätet där barn"uppfostran" a la Liedloff förespråkas.

Jag hoppas ändå att mina ambitioner och mitt förhållningssätt har varit bättre än att inte ha tänkt i dessa banor alls. Jag är mycket reflexiv och kritisk till hur jag behandlar mina barn och avskyr mig själv när jag misslyckas, vilket jag ju gör ibland.

Totalt sett märker jag dock vilka fina barn jag har och helt misslyckad kan jag ju inte varit i mitt föräldraskap om resultatet blivit så bra...

Det svåra känner jag är att vända på något som blivit fel från början. Att vända något fel till något rätt.

Har jag en unge utan självbevarelsedrift, som bara springer rakt ut i sjön vid 2 års ålder, så kan jag ge mig själv skulden för att självbevarelsedriften saknas. Jag vet inte exakt vad jag gjort fel men tar för givet att jag måste gjort något fel. Men när det ändå gått så långt att barnet närmast försöker ta livet av sig dagligen så är det svårt att vända beteedet. För varje gång jag springer ut i sjön och räddar barnet från att drunkna så har jag upplevt att jag samtidigt befäster beteendet i och med att barnet räknar med att jag har koll och barnet litar på att situationen är trygg.

Jag skulle vilja veta hur man ska förhålla sig till situationer som känns som de blivit fel, hur man liksom rättar upp allt igen och lägger tillbaka ansvar på barnet.

Förstår vad du menar
Tufft att vara en stark förälder när allt liksom redan är trasigt.
Men det är väl så livet är. Man tvingas landa på jorden och gå in i verkligheten med kärlek. Även om man känner sig lite ledsen så brukar ju åtminstone kärleken finnas kvar, som är alltings utgångspunkt.
Lyckas man sedan hitta glädje och energi också så är det såklart bättre för barnen.

Först och främst, förlåt att jag inte har kollat in tråden jag själv startade. Jag har varit lite stressad dom sista dagarna.


Jag blir varm i kroppen när jag läser vad du beskriver ( även fast jag vet att du inte är ensam, så är det alltid värmande att läsa ). Och jag håller med dig om att det är svårt att vara människa i dagens samhälle, och det var också lite därför som jag startade tråden.

Men nåt som är viktigt att tänka på är:

*perfekta förutsättningar finns inte
*man kan heller aldrig komma upp till ett 100% ideal i förhållande till sina förutsättningar. Man kommer naturligtvis att göra fel gång till annan.


Viktigast är att tänka på just det sättet du gör. Men förutom att reflektera i dom banorna, så gäller det att ha en välgenomtänkt plan och att hålla sig konsekvent till den. Det gäller definitivt i dagens samhälle mer än någonsin, eftersom samhället är så fragmenterat. Dessutom så är det nog tyvärr så, att det underlättar om man har goda ekonomiska resurser.

När människan levde i stammar, så visste var och en vad som förväntades av dom. Man kände sig delaktig. "Autopiloten" var påslagen, och "delade tankar" uppstod endast ibland när man stötte på något ovanligt hinder.

Ditt exempel med barnet som springer ut i sjön är ett utmärkt exempel. Om du frågade tex. Liedloff så var det endast vid situationer som denna, som föräldrarna i stammen hon forskade på ingrep ( ja, jag kan inte minnas nåt annat exempel där föräldrarna rättade sina barn i hennes bok ). Det gick till så, att föräldrarna helt sonika tog upp barnet och bar det därifrån, utan några förmaningar ( stränga blickar eller ord ). Men jag tror att det är viktigt att endast ingripa om det gäller direkt fara för hälsa, annars lär sig inte barnet själv vad som är farligt.

För att generalisera:
Jag vet inte om du har tänkt på hur utlandsfödda här i landet fostrar sina barn. Ialla fall är min erfarenhet, att föräldrarna aldrig tillåter sig i dispyt med barnen. Det omvända råder ofta inom svenska familjer, och det skapar "delade tankar". Barnen märker att vuxna får vad inte barn får, och barn får ena gången men inte andra gången etc. Så min värdering är den att man inte nödvändigtvis måste tala med barnet hela tiden, och helst så lite som möjligt ( att agera är bättre än att tala. Barnet kommer ändå inte att ta in vad man har att säga ). Föräldrarna talar ofta för att rättfärdiga sig själva, och sånt märker barn. Det räcker ofta att sitta tyst och ta det lungt, och absolut inte spinna vidare på barnets trots.

Dina sista ord finner jag oerhört intressanta:

Att rätta upp något kan kännas som att man sårar barnet, eller att ens eget ego får sig en törn ( vad ska barnet nu tycka om mig? etc. ). Men jag tycker samma sak där. Det är bara att ändra beteende mot barnet, så kommer barnet i sin tur att ändra sitt beteende och lära sig att ta ansvar. Men människor är vanedjur och allt går inte över en natt. Det kan ta tid att ändra beteenden, och man får räkna med att barnet kommer att tyckla illa om vad man gör ifrån början ( och kanske alltid, sånt där vet man ju aldrig. Men man ska nog inte uppförstora risken med det heller, för barnet märker om man menar väl.

Jag tycker att det räcker med den här diskussionen:

-Du är dum! Jag har ju alltid fått göra det förut och mina kompisar gör samma sak! Varför?
- Jag hade fel som lät dig göra det förut. Det är för att jag älskar dig och tror att det är bra för dig.
-Jag vet väl själv vad som är bäst för mig själv?
-Du kanske har rätt, men du kan inte hindra mig att göra vad jag tror är bäst för dig.

Och efter den sista meningen försöker man översläta det hela på ett vänligt sätt om barnet frågar vidare, men man inlåter sig inte i vidare diskussion. Detsamma gäller om barnet fortsätter att tjata om samma sak i veckor, då hänvisar man bara till vad man tidigare har sagt.

Man ska också tänka på, att man inte alltid väljer rätt ordval, men bara för att man inte alltid väljer rätt ordval och kan förklara ( det är grundtanken som räknas. Man ska aldrig ge sig in på hårklyverier med barn ) allt perfekt för barnet, så betyder inte det att barnet ska få sin vilja igenom. Om man känner att man har varit orättvis eller okänslig ( som tex. "här är det jag som bestämmer och om du inte accepterar det så åker du ut!" ) så är det bara att be om ursäkt utan att för den sakens skull ändra på vad som man har bestämt.

Sen beror det på vad saken gäller. Vissa förändringar måste smygas in sakta, medan man kan ändra andra över en natt. Det kan kännas högst integritetskränkande för barnet att ta ifrån det friheter som det tidigare har haft Så det gäller att vara klyftig.