Matematik och fysik - antingen har man det eller inte?

Är det bara jag som tror att man inte kan bli bra på matte om man inte har talang för det?

Jag har alltid haft godkänt i matte, någon gång även VG men inte mer än så. Jag har alltid förstått grunderna men inte dem högre nivåerna.

Folk som vill bli bättre på matte får alltid rådet att nöta in och träna. Men går det verkligen att träna sig till att bli bra på matte? Först måste du förstå grunderna vilket är ganska simpelt. Grunderna görs alltid på samma sätt och lärs alltså in ganska enkelt på mekaniskt vis. Men att ta till sig dom svårare uppgifterna kräver att man förstår sig på logiska tankegångar. Det är inte något man kan träna in enligt mig utan det är något man har sen man föddes. Som en talang.

Vad tror ni? Ligger det nåt i det jag skriver?

Jag har också alltid haft godkänt i matte men fick på de senaste tentorna VG. Anledningen var att jag satt och nöt uppgifter i flera månader. Så övning ger helt klart färdighet även i gäller matte.

Men jag håller med om din tankegång gällande fysik. Den förståelsen kan man inte träna upp.

Träning ger färdighet, som med allt. Jag har en klasskompis som blev underkänd konstant, tills han fick ett ryck över jullovet, pluggade stenhårt och satte högsta betyg nästa tillfälle.

Anledningen att somliga verkar ha lättare än andra för skiten är att de tycker att det är intressant och tränar på det "omedvetet" nästan varje dag genom att bara fundera på saker ibland när de får tid över.

Matematisk färdighet är som de allra flesta färdigheter, nämligen att det är beroende av fallenhet och övning. Jag är övertygad om att alla normalbegåvade personer i Sverige har den intellektuella kapaciteten för att kunna förstå sig på åtminstone all gymnasiematematik/fysik samt några kurser på universitetsnivå. Förmodligen har de allra flesta kapacitet till mycket mer än så också.

Så för att svara dig enkelt så är det definitivt på det sättet att man kan träna till sig förståelse för "logiska tankegångar" som du kallar det.

Däremot kan fallenhet begränsa en när det kommer till högre studier. Jag hittade en intressant studie som handlade om korrelationen mellan IQ och framgång inom matematisk forskning (tror jag). Så har man en IQ på 90 så kan man få det kämpigt minst sagt om man satsar på att lösa Riemannhypotesen.

Jag vet många som lägger dag och natt på att plugga matematik och fysik, men ändå ligger precis över gränsen för att klara tentorna (dessa personer var typiska "A-students" under gymnasietiden), medan andra inte pluggar alls mycket och ändå får de högre betygen. De sistnämnda har helt enkelt en "feeling" för matematik och fysik (som i mångt och mycket går hand i hand).
Jag håller med föregående talare. Alla kan lära sig det mesta med mer eller mindre svårigheter, vissa har en begåvning vilket medför lite smidigare inlärning!

Jag vill gärna se en empirisk studie på detta. Typ att man låter en massa människor rapportera hur mycket de pluggar, och sen ANOVA:r på tentaresultatet. Eller att man väljer en massa personer slumpmässigt, ger dem feta incitament att plugga, och ser hur mycket de förbättrar sig. Eller nåt sånt. Finns säkert smarta experimentdesigner man kan komma på.

Känner nån till nåt sånt här som har gjorts?

Om vi håller oss till normalbegåvade individer men en ungefärlig likvärdig IQ,
så tror jag det i stor utsträckning handlar om fallenhet för ämnet.
Kanske detta beror på hur respektive hjärnhalva kommunicerar och arbetar?

Trots att t.ex jag och min väninna har i stort sett likvärdig "normal-IQ", så tänker
vi ofta på helt olika sätt. Hon tycker det är roligt med matematiska problem
och är t.ex road av tämligen avancerad sudoku, vilka hon lyckas med att lösa.

Jag däremot känner lite svindel, obehag och lätt illamående-känsla om jag
försöker ta itu med även enklare sudoku eller matte-problem. Däremot är jag
ganska vass när det gäller korsord och får så gott som alltid ut SvD:s stora
fredagskryss (kors&tvärs) samt DN:s stora söndagskryss, vilka väninnan
går alldeles bet på.
Trots att hon undervisat i matte på gymnasie-nivå så förlorar hon oftast
när vi spelar schack, (på någorlunda amatörnivå), vilket också kan tyckas lite märkligt

Ändå trivs vi i varandras sällskap - men tänker som sagt ofta på olika sätt.

Är det någon som vet ifall det finns forskning i detta ämne? T.ex att vissa människor har fallenhet för matte medan andra inte har det?

Jag tror definitivt att vissa föds med en talang medan andra inte gör det. När jag gick på gymnasiet och högstadiet så hade jag flera vänner som behövde anstränga sig väldigt mycket för att ens få godkänt medan vissa sedan ung ålder alltid fixade MVG och hade en sjuk förståelse för logik.

Tänk er nu att kompis A går på mattestöd och har jättesvårt för matte. A kan inte ens få G. Kompis B är en av dem bästa i klassen på matematik och löser utan svårigheter ekvation efter ekvation. Får MVG på alla prov och behöver en större utmaning. Vissa i tråden menar alltså att kompis A kan bli lika bra på matte som kompis B bara han/hon nöter matteuppgifter i all evighet. Vilket är rent skitsnack.

Jag tror att de som har svårt för matematik sänker sig genom att förutsätta att det är svårt. Har hört om en undersökning där fler klarade procentränking i andra ämnen än matte.

Givetvis är det så men jag tror helt enkelt inte att man kan träna sig upp till att bli bra på matte. Grunderna kan vem som helst lära sig men när det kommer till avancerad matematik och logik så funkar inte träning.

Jag hade jättesvårt för matte på gymnasiet och underkändes i de flesta kurserna. Gjorde ett nytt försök på civilingenjörsprogram och kände mig som en av de bättre i klassen. Tror inte en sekund på att mattefärdigheter skulle vara något medfött.

Imo så är matte en hel del stenhård träning. Vissa har helt klart enklare med matte, det gör inte att undkomma men alla kan nå en hög nivå av matte med övning då matten är helt logiskt. Det gäller bara att lära sig alla begrepp och minnas dem så kan man lösa allt