Jag klarar verkligen inte av att släppa in killar i mitt liv

You know what Loveimpaired, du är bra och modig som vågar skriva om det här. Du är väldigt ärlig också, mot dig själv, som verkar ha erkänt det här som du verkar beskriva som en brist hos dig.

Jag vill tro att vi människor föds som blanka papper, jag minns ingenting från när jag var ett spädbarn. Kanske inte du heller. Men genom analyser och studeringar så har vi människor funnit oss bekväma i att åtminstånde -tro- det. Vad som sker efter att vi föds är att vi omedelbart färgas, vårat papper. Våra föräldrar, våra vänner, våra släktingar, media, påverkar oss. Genom händelser och lärdomar skapar vi värderingar, vad som är rätt och fel. Något som är jäkligt avgörande för vilka vi senare ska bli som människor. Hänger du med? Vi fortsätter sen att åldras och vad som händer och som är sannolikt alltid kommer att hända, är att vi stöter på andra människor, eller situationer, som prövar våra värderingar. Dvs, du har fått höra att det är fel att ha sex med någon annan när du har haft sex med en person. Medan en annan fått höra den totala motsatsen. Vad som uppstår då är en konflikt, hur den än utspelar sig, så är det våra värderingar som ifrågasätts.

Vad jag tror utifrån din text att döma, så har du fått höra något, eller lärt dig något som ung. Vilket du också verkar ha förstått själv, vilket är mycket klokt och intelligent. Vad vi behöver göra för att gå vidare och skapa våra egna värderingar då de inlärda inte leverar det vi vill att de ska leverera, är att reflektera och försöka identifiera vad exakt det var som kom ifrån händelserna i vår barndom. Du har t.om gått så långt att du insett att det här är en rädsla du har, vilket är mycket klokt och intelligent, för att det är just det som det är. Du har varit så klok och intelligent, att du faktiskt tagit reda på vad det faktiskt är som du är rädd för. Du är rädd för att lita på människor, du tror att människor har goda intentioner, men dina värderingar tar dig inte till platser där du får uppleva tillit.

Så, när vi identifierat rädslor hos oss själva, så kan vi först då börja ta itu med dem. Brist på tillit handlar ofta om svartsjuka, när vi människor finner oss i att vara svartsjuka så beror det på att vi inte har en positiv självbild. Vi tror att vi kanske är värdelösa, på grund utav saker som skett, som vi upplevt, och har då svårt att navigera bland människor då vi konstant måste brottas med att tjäna människor med högre värde och vice versa med lägre värde. T.ex så kan vi som svartsjuka läsa våran partners sms, i tron om att han/hon umgåtts med någon annan som är bättre än oss själva. Vi tror kanske att älskarinnan har större tuttar, finare tuttar, vackrare tuttar. Vad vi behöver göra då är att tala om för oss själva att alla är speciella, att trots att hon må ha silikoninsprutade pattar, så betyder inte de att de är bättre än våra egna. Om vi vill komma över vår svartsjuka dvs, vi måste inte, och vi kan såklart fortsätta läsa sms. Men om vi vill komma över våran svartsjuka, våra tillitsproblem, så behöver vi komma över oss själva. Ta itu med oss själva. Som någon sa så kan vi inte älska andra innan vi älskar oss själva, och det är mycket klokt sagt.

Låter det, vettigt?