Diagnoshysteri - Alla har Adhd och Aspberger

Hej! Har nu efter den tredje tråden om psykiska problem och deppresioner börjat fundera kring denna otroliga diagnoshysterin som råder. Har själv tvångstankar vilket i stort sätt är ett beteende som man med tillräckligt tålamod och terapi kan "bota". Trots detta ges det ut mängder av böcker och broschyrer..det talas om OCD som om det vore någon slags sjukdom när det i själva verket är ett utspårat beteende.

I synnerhet tycker jag detta gäller Adhd och Aspbeger. Känns som var och varannan person som har något problem hänvisas till Aspbeger och Adhd. Kom på mig själv nyss när jag i en annan tråd försökte jämföra mig själv och personen, som spekulerades ha Aspberger. Blev helt plötsligt helt kall i ansiktet och tänkte "jag kanske också har aspberger!!!?? jag menar..vi har ju en sak gemensamt."

Det jag vill disskutera är:
- Har inte diagnotiseringen av psykiska besvär börjat gå lite för långt? Självklart kan det vara givande för personer med stora besvär, som kräver medicinering men en diagnos bör man väl få för att vara utmärkande, inte för att söka efter den?

De flesta som tror att de har det ena eller andra har inte gjort utredning,
det är skillnaden, tror jag. De gör en på mig nu, tar tid, får se vad de säger.

Dem flesta som säger att dem har det, har nog bara kollat ett par typiska symptomer i idiottermer....
Först får man tanken att man kanske har något, sen kollar man symptomer på nätet, och omedvetet anpassar sig till dem....

Man behöver testa sig hos professionella för att få vettiga svar

nvm

Helt klart är det så, det är en viktig fråga du har. Vad ryms egentligen i begreppet normalitet? En början till att utreda en eventuell diagnos borde vara att det finns ett lidande i någon form. Det andra att det kan avhjälpas på något vis. Ibland är det inte personen ifråga som lider, utan kanske mer omgivningen, pga bristande insikt eller störande beteende vid utvecklingsstörningar, demens osv. Om inte personen ifråga själv lider så kan det vara värdefullt med utredning iallafall, eftersom vissa sjukdomar och störningar är berättigade till stödinsatser med hjälpmedel osv enligt lagen LSS, vilket skulle kunna höja personens livskvalitet och avlasta personens primära stödgrupp.

Du vet inte ett jävla skit om hur jag brukar må inombords så du ska enbart hålla käften. Jag har ångest. Jag LIDER av cellskräck INOM mig själv. Inom mig finns en liten liten vilja som vill bli utsläppt. Denna lilla vilja befinner sig i ett fängelse som råkar vara min själ. Du kan inte förstå hur det känns men jag kan ge dig några bra ord: frustration, frustration och frustration.

Nå, vill du fortfarande hävda att jag inte har några betydande problem?

FUCK OFF!!!

Det här var ett väldigt konstigt resonemang.
OCD är en sjukdom. Vad spelar det för roll att det finns "mängder av böcker och broschyrer" som rör det?
Det går ju såklart utmärkt att betrakta OCD-symptom som ett beteende som har spårat ur, men det står ju inte i motsatsförhållande mot sjukdomsetiketten.

I princip alla psykiska sjukdomar betraktas som ett i grunden normalt beteende som har en abnormt hög intensitet eller duration. Även om du tar väldigt svåra symptom, ljudhallucinationer vid paranoid schizofreni t.ex., så finns aspekter av det fenomenet hos mer eller mindre alla (Typ alla har sagt "Va?" och fått "Jag sa inget." till svar)

Om du tänker på två av de centrala aspekterna av Aspergers syndrom, dålig på att avläsa sociala signaler och specialintresse, så är ju också det saker som i någon utsträckning finns hos alla. För majoriteten blir det aldrig kliniskt intressant, men det är ändå någonting som gör att vi kan identifiera oss med diagnosen i någon utsträckning.
Att du identifierar dig med personer som har aspergers för att ni har någonting gemensamt är inget att hetsa upp sig över, tycker jag.

I hur stor utsträckning är du inblandad i diagnostisering av psykiska besvär?

Att du läser på flashback om att många svänger sig med diagnoser säger ingenting om prevalens/incidens i samhället. Att använda sig av diagnostermer när man diskuterar problem har ju vissa förtjänster, "Jag har lite aspergersdrag" är ett ganska smidigt sätt att uttrycka sig istället för att räkna upp 15 symptom.

Bara för att folk i allmänhet använder sig av allehanda diagnoskategorier på flashback eller i kamratkretsar gör heller inte den faktiska diagnosen irrelevant.

En rimlig definition av sjukdom är väl att något ska ha gått snett i kroppen vilket leder till problem för individen. Inom psykiatrin ställer man diagnos genom att observera beteenden och genom intervju. Antagandet att beteendet beror på något som hänt i t ex hjärnan är bara ett antagande som man inte har verifierat på något sätt. Man hjärnscannar ju inte patienten. Man drar slutsatser utifrån 30 år gamla hjärnscanningar på ngn liten försöksgrupp.

Den mängd diagnoser som ställs beror till stor del på att man gjort antaganden om "mörkertal" gällande ett antal psykiatriska sjukdomar. Man har även ställt upp hypoteser om att olika sjukdomar är orsaken bakom en mängd sociala och (framför allt) arbetsmarknadsmässiga problem. Man utbildar t ex arbetsförmedlare, sjukgymnaster, lärare och socialsekreterare i att "screena" sina problembarn efter psykiatrisk problematik. Det innebär att man börjar diskutera t ex en ADHD-diagnos med personen det berör långt innan en diagnos ställs. När man väl kommer till test-situationen så är testobjektet välinformerat om diagnoskriterierna och har sannolikt även ställt in sig (ivrigt påhejad) på att sjukdom föreligger. Man ska verkligen INTE vilja ha sjukdomen för att inte svara positivt på testet under sådana omständigheter.

En annan bidragande faktor är givetvis att vår arbetsmarknad, skola och vårat försäkringssystem kräver så jämn begåvningsprofil av medborgarna att man problematiserar minsta avvikelse.

Lustigt att jag hittar den här tråden strax efter mitt svar i ett annat där jag skrev "Förstår inte varför alla sitter och hobby diagnostiserar".

Att ge en diagnos som inte stämmer, kan vara förödande för en person. Kanske inte lika mycket på flashback som hos en psykolog men ändå. Alla människor tycker och tänker olika. Vissa har för sig saker som andra inte har. Vissa har svårare med sociala bitar än andra osv. Men bara för att en person tycker det är jobbigt att stå framför en klass och tala eller gå in i ett fullsatt rum - så är det inte helt rätt att stämpla personen som "lider av social fobi".

Den här diagnostiseringen som i princip alla håller på med, tycker jag är fullständigt onödig. I psykvården används den främst som riktlinjer, inte särskilt mycket för patienten, utan för den som jobbar med just patienten - oavsett om det är en psykolog eller psykiatriker.
I vissa fall så behövs det en diagnos, men samtidigt så är det svårt att kunna vara helt säker. Jag tycker inte att folk ska sitta och ge hobby diagnoser utan istället ge rådet att gå till en psykolog om man upplever att ens problem är för jobbiga.
Sen verkar många tycka att det är pinsamt att gå till psykolog, men alla går ju till psykologer nu för tiden.

Men om personen lider av att det är jobbigt att stå framför en klass och tala, så är det väl relevant att säga att personen "lider av social fobi"? Om personen bara tycker att det är jobbigt, men gör det ändå och det påverkar inte livet nämnvärt, så är det ju ingen idé att kalla det social fobi eller göra någon typ av behandling för det.

Hela poängen med diagnoser är ju att man ska ha en arbetshypotes att utgå ifrån. Det ska säga någonting om vad som är problemet, kanske lite om varför det kan ha uppkommit, vad man kan göra åt det och hur man kan förhindra bakslag ifall efter behandlingen.

Man behöver inte göra alla problem till diagnoser, det håller jag med om. Men det fyller ju vissa funktioner även utanför behandling. Om en vän beskriver sig som stressad så använder ju personen något som egentligen började som en medicinsk term, men som säger viktiga saker om situationen personen befinner sig i.

Det viktiga är ju hur som helst inte om man är "helt säker" när man sätter en diagnos. Det som spelar roll är om patienten i fråga blir bättre av behandlingen utifrån den diagnoshypotes som man använder sig av.
Förhoppningsvis är inte psykologer och psykiatriker för inriktade på diagnoser, utan snarare lägger sitt fokus på hur den specifika patienten lever med den mer "generella" diagnosen.

Hm. Det är ju ganska vanligt att små barn som bara går igenom en fas i utvecklingen och är omogna får en diagnos. Mindre barn som är födda sent på året och således är barnsligare och omognare än klasskompisar som är födda tidigt på året blir ofta feldiagnostiserade med ADHD. Text om det.

Jag tycker man ska vara försiktig som fan med att ställa diagnoser på barn, för man kan ju växa ur beteendet men man kanske ändå alltid känner att det är något fel på en efter att ha fått en diagnos ställd, om man inte har så stark självkänsla.

Min pojkvän fick diagnosen Aspergers när han var liten, för att han var väldigt introvert och helst lekte själv på dagis, helst satt i något hörn och ritade lite. Nu är han som vilken människa som helst. Om han har Aspergers så har jag fanimig också det.

Visst ska man ge barn med problem den hjälp de behöver, men man kan väl bara ge hjälp ändå, utan att stämpa alla med en diagnos? Ta ett barn med exempelvis läs- och skrivsvårigheter och lägg ner mycket tid och tålamod på att få dom att lära sig ändå, istället för att bara säga "DYSLEXI! NÄSTA!" och skicka ut ungen i världen. Visst är det en utopi, men om skolan funkade så skulle jag vara väldigt glad.

Det finns fortfarande människor som lider av att tala inför en klass eller gå in i ett fullsatt rum tex, utan att den behöver ha social fobi. En person som har social fobi, tycker att dem allra flesta möten med andra människor är jobbiga eller svåra. Sällan enstaka.


Absolut, det ska även ge patienten mer vetskap om sin situation.


Det är klart att det är viktigt att diagnosen man sätter är helt säker, hur tror du det ser ut i dem fallen där en person som får stämpeln ADHD får mediciner utskrivna, men som det senare visar sig att den inte alls har ADHD? Så jag skulle säga att det är mycket viktigt att veta att det är rätt diagnos. Inte det allra viktigaste, men fortfarande viktigt.
Och tyvärr är det så att många psykologer men framför allt psykiatriker lägger väldigt stor vikt på diagnosen som är satt på patienten. Jag har träffat väldigt få som inte lägger någon större vikt på det. Det tycker jag är jättesynd - eftersom att det oftast hjälper dem mer än själva patienten. Jag har även upplevt att psykologer hellre sätter en felaktig diagnos som tar mindre tid än att de verkligen lägger ner tid på det och gör det noggrant!