Lite hasch, lite öl, lite löpning.

(Ja, jag vet, man "trippar" inte på hasch, och inte på öl heller, men vafan.)


Efter att ha spenderat julhelgen lika överhopad av kneg som underminerad av ett elakt förkylningsvirus, är det en lisa för en tärd sjäv som min att äntligen få slå sig till ro i Frids väl insuttna soffa. Mellandagarnas förlovade stillhet - lämpligt belägen mellan två överskattade högtidsdagar, likt en efterlängtad paus i en boxningsmatch där man systematiskt parerar släggslagen med kroppens mest ömtåliga delar.
Lutar mig tillbaks med en folköl i högra handen, en hemsnidad pipa stoppad med högkvalitativt hasch i vänstra och det sedvanliga skrävlet längst ut på tungspetsen, redo att irritera alla som befinner sig inom hörselavstånd..
Jag besparar Frid informationen om mina febersymptom och utmattningskänslor när jag passar pipan vidare. Hängigheten bortförklarar jag som en lätt släng av utmattning i kombination med tungt arbete och hostan med den starka röken. Han blir säkert inte smittad, och när allt kommer omkring: lite ska en man tåla – i synnerhet en glasmästare och före detta rökdykare. Kvällen fortskrider i ett makligt tempo i takt med att berusningen tilltar. Nya pipstop, nya öl och till grannarnas förmodade förtret: lite musicerande.
I våra russtinna öron låter det bluesbaserade jammandet fantastiskt och plötsligt är klockan mycket. Då vi båda ska upp tidigt för att förtjäna våra respektive levebröd bestämmer jag mig för att gå hem. Luthers klor sitter så hårt inborrade i mina axlar att jag tycker mig känna blodet rinna ner längs min ryggrad för att samlas i svanken.
Jag tigger till mig en knatch av brasset ”för att ha något att sova på, samt för att till fullo absorbera några plattor jag nyligen införskaffat”.

Kylan som träffar mig när jag kliver ut på gatan speglar den känsla jag i allmänhet tvingas leva med denna tid av året. Hökarängen by night är dock något jag har vett att uppskatta, och jag bestämmer mig för att i vanlig ordning nyttja apostlahästarna hem till Högdalen. En promenad jag har gjort ett oräknerligt antal gånger tidigare. Problemet denna gång är att den enorma mängd snö som täcker marken omöjliggör min vanliga rutt förbi skolan, genom skogen, förbi värmeverket, genom industriområdet, hem.
Istället börjar jag gå ner mot örbyleden, då det längs den går en fantastiskt tråkig och ostimulerande cykelväg som leder raka vägen till Högdalens industriområde. Vägen är ganska rak och under denna årstid kantad av höga snövallar.
Jag hukar mig och drar upp luvan på min hittegodsduffel för att parera den bitande kölden.
Den just nu i dessa modemässigt skitnödiga tider, beklagligtvis, ganska hippa tygpåse jag bär mina korsord och pennor i hänger jag som en ryggsäck över axlarna och vips så lodifieras jag upp ett snäpp.

Cykelvägen är verkligen embarmligt trist att gå och jag låter tankarna vandra sin egen väg, påhejade av mitt fortfarande mycket påtagliga rus. Med blicken vänd ömsom mot marken, ömsom mot den svarta skog som ligger så lägligt placerad till vänster om mig funderar jag på allt och ingenting. Bilarna som på min högra sida skjuter förbi på örbyleden ägnar jag föga uppmärksamhet.
Efter att tillryggalagt ungefär halva sträckan drabbas jag av inspiration: varför inte testa den nybyggda promenadväg som smeker förbi den östra sidan av högdalstopparna? Man kan ju alltid svänga av till höger i nivå med värmeverket och sen slinka ner på vad som tidigare var den optimala promenadvägen mellan Högdalen och Hökarängen - men som nu är en stor arbetsplats med byggbaracker, kraterlikande hål i marken och med en allmänt postapokalyptisk aura kring sig. En väg jag dagtid många gånger har lyckats gå utan att väcka de sprängarbetandes och gropgrävandes uppmärksamhet och som nu i bäckmörker borde kunna avlägsna en viss del av den tristess jag känner. Den lilla människans nästan patetiska jakt på spänning i en grånande tillvaro.

Sagt och gjort, jag svänger vänster och tar in på den av elljus kantade cykelvägen. Redan efter några tiotal meter möts jag av en första ganska ovälkommen känsla av spänning. Framför mig, mitt på vägen, står fyra ungdomar i dess nuförtiden karakteristiska förortsuniform; gråmelerade mjukisbyxor, luvtröjor, fula beiga kängliknande skor och – givetvis – ett lösspringade djur i form av vad kvällspressen skulle kalla kamphund.
Detta obehagliga lilla paket av muskler, och förmodligen genom lång misskötsel utrustat med ett otyglat och irrationellt humör, bereder dess imbecilla ägare stor förnöjsamhet genom att gnyende gnaga på något i skogsbrynet. Huruvida det är något som lever, nyss levde, eller något annat kan jag inte urskilja.
Deras skratt klingar av något när jag passerar förbi i den i övrigt folktomma och tysta miljön.
De följer mig med blicken och med dumma hånleenden medan jag i tankarna funderar på bästa sättet att hantera en efter kommando attackerande hund. (En situation jag i fantasin ofta hamnar i, sedan jag läste den fantastiskt underhållande kvällstidningsartikeln om hur Ulf Lundell blev attackerad av två byrackor under en sommarpromenad på sitt kära Österlen.)
Då jag misstänker att hundens uråldriga instinkter lärt den att offrets hals är känslig förbereder jag mig på ett försöka träffa hunden i dess skrynkliga ansikte med en välriktad spark efter att den lättat från marken, men förhoppningsvis innan dess käftar når min hals.
Tack och lov kommer inget kommando från de glosögda ligisterna och djuret fortsätter med sitt gnagande och gnyende, vilket tillåter mig att i lugn ro och med gradvis dalande hjärtrytm fortsätta min promenad.
Efter att ha passerat ett krön på vägen hör jag inte längre något annat än den snövadderade tystnaden som sporadiskt bryts av skogens knakningar och det pulserande maskinella gnissel som industrierna alltid sprider över nejden. Artificiell andning från maskiner jag inte vet vad de gör.

I höjd med värmeverket svänger jag höger, för att försöka gå samma sträcka som jag gått så många gånger förut. Enda skillnaden är att där det tidigare låg en fin cykelbana ligger nu ett snötäcke av obestämbart djup. Sprängningarna har uppenbarligen gjort susen. Men skam den som ger sig, så jag börjar pulsa fram genom den faktiskt ganska djupa snön.
Långt framför mig ser jag ljusen från byggbarackerna och till vänster ser jag högdalstopparnas mäktiga siluetter mot den förhållandevis klara vinterhimlen.
Jag fortskrider med bestämda men långsamma steg framåt i hopp om att hitta en upptrampad stig, då det dagtid rör sig en hel del människor där. Efter drygt hundra meter passerar jag en första skylt som varnar obehöriga som mig att passera. En till följer.
Ymninga tankar av alla dess slag flyger omkring i min hjärna, men inte en endaste av dem höjer ett varningens finger. Istället tänker jag av någon outgrundlig anledning på Indiana Jones. Filmer jag gillade som barn, men som jag som vuxen upptäckt inte håller måttet.
Drar någon vilsen parallell till mitt uppenbart dumdristiga val av hemrutt.
Väl framme vid inhägnaden bestämmer jag mig för att gå på den högra sidan om den för att undvika eventuell direktkontakt med de i barackerna sovande arbetarna. Dels för att jag inte vill störa deras nattsömn, men framförallt för att jag inte vill få blickar klistrade på mig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag än gillar att vistas i offentliga miljöer under cannabisrus, eller hur många gånger jag gjort det – en sak man aldrig vill under sådana omständigheter är att dra uppmärksamheten till sig. Man vill försiktigt och fromt glida genom tillvaron utan störande verklighetsinteraktioner.
Det höga staketet på min vänsta sida är inte jämnt i sin form utan skjuter ut en dryg armslängd var femte meter, som någon sorts farthinder. Jobbigt och onödigt i mina ögon. Jag får i princip sick-sacka fram genom den nu väldigt djupa snön. På sina ställen sjunker jag ner till midjan och måste kravla mig upp.
Jag börjar så sakteliga ångra mitt vägval, men känner mig styrkt i det faktum att barackerna nu bara är drygt trettio meter bort, och att jag ser hur snön där är nertrampad och mer lämpad för fotgängande. Fortsätter därför tänka på Indiana Jones och funderar på hur han hade resonerat i ett liknande läge när jag bryskt slits ur mitt kvällsdrömmande av ett högt ”DU SOM GÅR DÄR! STANNA OMEDELBART!”.
Mitt hjärta stannar, allt blir tyst och jag tittar vettskrämt upp. Ut ur den närmsta baracken stegar en uniformklädd person. En vakt av något slag. Han går med bestämda steg mot mig.
Jag blir kall och försöker tänka rationellt, vilket är stört omöjligt då mitt rus i kombination med den stegrande rädslan fullkomligt krossar de sista spillrorna av min förmåga till strömlinjeformade resonemang.
Jag försöker att kommunicera, men får inte fram något bättre än ett ”Öööeeh... Jag... ska bara gå hem! Till Högdalen!”
Min röst är sluddrig och stötig på ett målbrottsliknande vis. Pondusen är bortsopad och jag hinner inte fullfölja vad jag nu än försökt ropa innan han vänligt låter mig förstå att ”DU HÅLLER KÄFTEN OCH STANNAR DÄR TILLS JAG KOMMER!” varpå han börjar springa mot mig! Det känns som en istapp hamras in i mitt redan avstannade hjärta.

Till mitt stora förtret och min nu galloperande panik tillhör just denna vakt tyvärr inte den vanligtvis så mysiga och lata ”sitter-i-en-tunnelbanekur-och-är-lite-överviktig-och-släpper-gärna-förbi-mig-tjuvåkare-samtidigt-so m-jag-äter-delicatobollar”-kategorin av vakter, utan är snarare ”tränar-på-gym-varje-dag-samtidigt-som-jag-knaprar-steroider-och-gärna-slåss-på-fritiden-för-att-ta- ut-mina-aggressioner-för-att-jag-är-för-dum-för-att-till-och-med-komma-in-på-polishögskolan”-typen.
Min nära förestående framtid passerar på bråkdelen av en sekund revy framför mina rödsprängda ögon. Han kommer aldrig nöja sig med det faktum att jag bara passerade förbi. Han tror jag ska stjäla dynamit och spränga mig själv och hundratals andra på Drottninggatan, och när han får reda på att så inte är fallet kommer han vara för uppjagad för att bara låta mig gå. Jag är alldeles för stenad för att kunna prata mig ur det här och mina ögon ser ut som knappnålar instuckna i körsbär. Jag kommer att få stryk. Jag kommer att få pissa i en mugg hos hans stora idoler och därefter torska för ringa narkotikabrott. I den bransch där jag surt förtjänar min brödföda ser man inte på sådant med blida ögon. Jag kanske kommer att vara tvungen att sitta i ett nattligt förhör med en vandrande filmklyscha som utan framgång försöker få mig att sälja ut min ”langare”. Jag kanske inte kommer komma till jobbet imorgon på grund av att jag fortfarande blir förhörd. Jag kommer att få böter som motsvarar en semester till Amsterdam all inclusive.

Under tiden som de irrationella och hotfulla tankarna turas om knäcka mitt nu redan extremt sköra psykiska tillstånd smyger sig ytterligare en tanke upp: Jag har länge frågat mig hur jag skulle göra i en dylik situation? Skulle jag springa, eller skulle jag stanna trots att det innebar omedelbara problem och jobbiga konsekvenser? Räcker min fotbollsträning och goda grundfysik för att springa ifrån och undkomma en vilt främmande och lika vilt fångstlysten låtsasauktoritet?

Avståndet till vakten är nu ungefär tio meter, och då den frustande skräck som nu bor i min kropp är så mäktig att den tränger bort alla logiska tankar tar jag ett snabbt beslut.
Jag vänder mig om och springer med all kraft min feberstinna och förkylda kropp orkar uppbåda. Försöker springa i mina bara sekundgamla fotspår, vilket både är svårt på grund av mörkret och den rådande förvirringen, fast framförallt onödigt – eftersom snödjupet är så varierat.
Här träffas jag också av tanken att detta verkligen är på riktigt. Skarpt läge. Om jag bara för några sekunder sen hade en del att förlora, så står det nu betydligt mer på spel. Hur det här än kommer att sluta finns det bara två möjliga utgångar: total framgång eller totalt misslyckande.
Inga gråskalor. Jag vet trots allt ingenting om denna man; han kanske spenderar hela sommarhalvåret i hårdträning inför nästa maraton? Kan mitt adrenalin kompensera för min energistrypande sjukdom? Är min skräck större än hans hat? Det enda jag vet är att just nu, precis här, är det största målet i hans liv att få tag på mig.

Det tar inte många sekunder innan jag för första gången faller raklång med ansiktet ner i snön.
Kravlar mig upp och fortsätter springa. Luvan jag har dragit upp omöjliggör att jag vänder mig om för att bedöma avståndet till vakten som ligger mig tätt i hälarna. Jag vågar inte sakta ner farten och jag vågar inte vrida huvudet i 180 grader samtidigt som jag springer för allt jag är värd längs ett staket med utskjutande delar, i bitvis halvmeterdjup snö.
Jag hör honom dock frusta av ilska bakom mig samtidigt som han försöker hålla jämna steg med den i hans ögon förmodade terroristen och inkräktaren.
Jag faller igen, reser mig, faller. Känner mig som Diane i William Fruets fantastiska rulle Death Weekend, när hon blir jagad av den vedervärdiga Lep i ogästvänlig miljö.
Förhoppningsvis slutar dock inte min jakt med att jag blir våldtagen, och med största sannolikhet kommer kvällen inte sluta med att jag bli kär i min förföljare och sedermera våldtäktsman, men jag kan för första gången på ett genuint, och inte ölfnissande, vis dela hennes skräck.
Jag sätter ett första delmål: att nå fram till den upplysta promenadvägen utan att plötsligt känna en hand ta tag i mig, eller ännu värre bli nedtryckt i snön av en flygande anabolauppumpad vaktkropp.

Febern gör sig för första gången påmind på allvar genom en kraftig blodsmak i munnen, svaga svimningskänslor och en första aning av hyperventilering. Jag saktar dock inte ner på tempot utan fortsätter ge hundra procent och når tack och lov cykelvägen utan några andra problem än mina egna.
Väl framme vid vägen unnar jag mig en titt över axeln. Innerst inne både hoppas och tror jag att vakten nu, efter ungefär trehundra meter, insett det idiotiska i situationen och vänt åter till sin varma barack. En kanelsnäcka och lite tjack för att försöka locka fram svansen som sitter fastklistrad mellan benen.
Men icke. När jag vänder mig om är vakten fortfarande efter mig. Nu har jag dock ryckt ifrån och ökat glappet till kanske tjugo meter. Stärkt av denna lilla framgång, men nästan knäckt av det faktum att han fortfarande inte har gett upp, sätter jag av ner mot Örbyleden.
Fortfarande ligger jag på min absoluta maxnivå ansträngningsmässigt och jag börjar förstå friidrottare som hävdar att 400 meter är den mest krävande och mjölksyreframkallande distansen eftersom man måste ligga nära sin toppfart hela tiden. Fast jag ligger inte nära min toppfart, jag ligger i min toppfart. Det börjar blixtra lite framför mina ögon och jag känner hur andningen blir mer och mer problematisk. Den iskalla luften gör inte mirakel för mina redan sönderhostade lungor.

Just innan jag når cykelvägens krön slås jag av en förskräcklig påminnelse: ungdomsgänget med hunden! Under tiden krönet hastigt närmar sig försöker jag fundera ut möjliga scenarier och kommer fram till två rimliga sådana. Antingen kommer ungjävlarna vara på min sida och släppa förbi mig utan att lägga sig i, eller så kommer de se ett utmärkt tillfälle att ge sin dumma hund möjlighet att attackera mig i den samhällerliga rättvisans namn och på köpet plocka några gratispoäng hos den svenska vaktkåren. Kanske tittar rättsväsendet åt andra hållet nästa gång de blir ertappade i en trappuppgång i Rågsved rökandes undermåligt hasch?
Min lättnad är därför precis så stor den kan vara under rådande omständigheter när jag väl nått krönet och kan konstatera att de dragit sin kos.
Jag spurtar ner för backen och når snart Örbyledens cykelväg, där min nu helt urlakade kropp till sist säger ifrån. Stannar till och sjunker ner på huk som om jag precis missat den avgörande straffen i en VM-final i fotboll samtidigt som jag unnar mig två kraftiga inandningar. Allt snurrar, kroppen gör ont och febern bankar i min kropp.
Jag vänder mig om i förhoppning om att vaktjäveln till sist tagit sitt sunda förnuft i fånga och insett det fruktlösa i att fortsätta jaga mig - och lyckas fullfölja min huvudvridning i precis samma stund idioten med stolta och långa steg når toppen av krönet. Tänker på Teminator 2 och den där tjommen som springer och springer och spinger. Avståndet ligger alltjämt på drygt femton-tjugo meter och hans tempo verkar inte ha saktats ner nämnvärt.
Jag reser mig upp och funderar någon hundradels sekund över alternativen. Stanna och låta honom ta mig, svänga höger mot Hökarängen, springa över den närliggande bron som korsar Örbyleden eller svänga vänster mot Högdalen? Jag tar vänster.

Cykelvägen ligger helt rak de första tvåhundra meterna och snövallarna samt vaktens närhet till mig gör det omöjligt att osedd springa in i skogen. Dessutom förutsätter jag att om jag nu springer in i skogen, och han får tag på mig där, så kommer han förmodligen slå ihjäl mig.
Förmodligen ogrundad knarkparanoia, men jag törs ändå inte ta risken (eller chansen, som vissa personer i min bekanskapskrets periferi säkert skulle säga). En för nesligt slut helt enkelt. Dessutom verkar vakter av alla de slag leva under någon sorts juridisk immunitet, så han skulle med all sannolikhet klara sig undan repressalier genom att skylla på självförsvar.
Varje steg jag tar smärtar kraftigt, och jag börjar fasa för att min kropp till sist ska kapsejsa fullständigt. Men det får bära eller brista. Min mamma skulle nog känna sig tryggare om jag avled under ett ansträngande löpningspass än blev ihjälslagen i en snöig skog.

Nästa etappmål är nu den lilla krök av vägen som hägrar ett par hundra meter bort och där sikten är skymd. Jag känner att det är min enda chans att försvinna in i skogen relativt obemärkt. Under eskalerande smärta och ovisshet om hur nära min till synes outtröttlige förföljare är, försöker jag lägga in en sista spurt för att om möjligt öka avståndet till honom i den mån det går. Fast det går inte – min ömkliga kropp kan i sekundläget inte tillåta mig att trappa upp de hundra procent jag redan utsätter mig för.

När jag närmar mig den lilla bergskantade svängen som för några sekunder döljer vägens framsikt bestämmer jag mig för att chansa. Jag tar kurvan i en ganska vid sväng och låter min sprint obemärkt övergå i en höjdhoppsansats (jag vill inte lämna minsta spår i den drygt meter höga och lika breda snövallen för att röja min framfart) för att försöka mig på mitt livs viktigaste höjdhopp. Ett försök som inte får gå fel.
Till min stora lättnad känner jag redan när min högra avstampsfot lämnar marken att det är ett bra hopp. Armarnas nödvändiga pendlingsrörelse ger kroppen en skjuts och jag ligger fint i luften medan jag med ryggen nedåt passerar hindret. Både min gamla gymnastiklärare och Dick Fosbury skulle varit nöjda med mig.
Landningen är även den fin och snön dämpar fallet på ett bra sätt. Jag rullar ett halvt varv innan jag reser mig upp och fortsätter in i skogen. Försöker undvika kvistar och andra saker som genom ljud kan pocka på vaktens uppmärksamhet, samtidigt som jag försöker hitta ett lämpligt gömställe. Snart hittar jag en gran vars barriga och snötyngda grenar får agera kamouflage.
Knäpper upp jackan och sliter upp tröjan för att försöka kyla ner min kokande kropp. Baddar mig med snö och äter dessutom upp en handfull då min mun är totalt dränerad på saliv.
Funderar en kort sekund på att begrava mig i lössnö för att bli helt osynlig, men kommer på bättre tankar då jag inte vill riskera att min kropp blir hittad först till våren. Det ska ju tydligen vara skönt att förfrysa, och jag tror min kropp och själ skulle vara för frestad att gotta sig i precis allt som kan beskrivas som skönt just nu. Tyst ligger jag och försöker lyssna efter ljud som signalerar ett vaktligt skogsinträde. Det enda som hörs är mitt hjärta som slår som en slagborr, men det i sig låter så högt att jag för mer än en sekund oroar mig för att det skall höras ända ut till vägen, tjugo meter bort.

Jag ligger länge under granen samtidigt som jag försöker analysera situtionen på ett så rationellt sätt jag kan. Gradvis känner jag ett visst lugn smyga sig på och efter ungefär tio minuter vågar jag mig upp för att genom skogen försöka ta mig hemåt. Cykelvägen kommer inte under några som helst omständigheter på fråga, så jag försöker ta mig fram genom den mörka och snörika omgivningen så gott jag kan.
Utmattning är så stor jag att jag bara kan ta mig ungefär tio meter åt gången innan jag måste ta en minuts paus och äta lite snö. Det tar lång tid innan jag når Högdalens betryggande industriområde med dess välsignade och dåligt traffikerade småvägar, som jag känner som min egen skivsamling.

Helst täckt av snö, kvistar och barr - med en påtagligt förvirrad utstrålning och uppjagat ansiktsuttryck - når jag till slut min ytterdörr. Känslan av att kunna kliva in i min hall är svårslagen och kan endast jämföras med den triumfatoriska kombination av lycka och lättnad det innebär att torska svendomen som ung man. Snabbt skrudar jag om till min rökrock och tjocka raggsockor för att sedan sätta mig tillrätta i soffan. Försöker smälta den traumatiska upplevelse jag nyss genomlevt. Långsamt känner jag all rädsla, ilska och paranoia rinna av mig för att ersättas av eufori och självgodhet. Min kropp gör fortfarande ont, min andning fungerar hjälpligt, men när jag blundar utkristalliseras långsamt en neonskimrande text genom mörkret framför mitt inre: Det var det värt!

TS du är skyldig mig 10 min av mitt liv... Helt ok rapport men dra-åt-Hälsingland vad lång den var...

Du ska få tillbaks de tio minuterna, fast först måste jag veta hur du annars skulle spenderat dem?

sjukt roligt skrivet. spännande var det med.

5/5

Bästa jag läst på länge här på FB! Levde mig in i din flykt till 100%.
Känslan när du kom hem måste ha varit helt underbar
Tyvärr var det ju inte mycket till rusrapport dock.

Tackar. Nej, det är sant, det är inte mycket till rusrapport - men vem (här) känner inte redan till hela spektrat av brassrus?

Fruktansvärt välskrivet! Och framförallt - bra gjort!