2011-06-01, 15:22
#1
Jag
Kön: Man
Ålder: 23
Längd: 189cm
Vikt: 79kg
Tidigare trippar: ett par
Humör: Avslappnad, lite taggad.
Sällskap
Två killar ”C” och ”A” samt en tjej ”M” samt en yttligare person ”J” som sitter i ett annat rum.
Plats
Hus, soffa. Sjukt trevlig atmosfär med varm lampa och varma sköna filtar med härlig musik. (Australien, engelskt talande vänner)
Tid (intag):
ca 22:00, jag kom ur trippen vid 5 och den lämnade mig helt vid 9 tiden.
Preparat
Gräs och LSD (en halv lapp ”Bicycle Hoffman” från Australien, trevliga grejer.)
Förord
Jag har trippat på LSD förut i mycket sämre omständigheter. Jag har aldrig haft en sne-tripp och aldrig kommit till en sån här nivå i en trip, och ändå tog jag bara en halv. Jag har försökt att skriva så ärligt som möjligt utan att överdriva med färgade historier. Min text kan nog anses lite gles i gemförelse med många andra.
Tripp - Dear you.
Vi tar alla en halv lapp, slår oss ner i soffan och har det trevligt.”A” är kvällens DJ och drar på skön lugn elektronisk gung. , ”M” (tjejen) har inte tagit något och är observerar oss i nyfikenhet, allt är upplagt för en fin kväll. Ca 50 minuter in så känner jag redan av den typiska ”rummet andas” effekten, jag är även mer fnittrig än resten. Vi fortsätter att bolla musik tips och smälter in i rummet. Inget märkvärdigt händer förens 1h30min efter intagning. ”A” säger att vi borde sträcka på benen, när jag väl ställde mig upp så slog det till rejält, allt blev genast väldigt kul och rummet kändes dubbelt så stort. En härlig trygg känsla rusade upp i benen, som att jag vore hemma med familj.
Rumet brevid lyser med ett äckligt vitt sken och har en stökig miljo.”A” Går in detta ”vita rum” och rullar en joint medan jag och ”C” tar det lugnt i soffan igen. Mysigheten har dött ut lite sedan ”A” lämnade oss, och jag ville ha mer effekt av trippen. Jag drar på ett par DJ hörlurar, slänger över mig ett täcke och spelar upp Skrillex – Cinema (lyssna här) på grovt hög volym. Mitt huvud blir genast enormt tung, jag domnar ihop okontrollerat i soffan, en enormt skön och befriande känsla sprider sig i kroppen som när man hoppar in i en varm pool. Varje ljus ton anspelar på min oändliga kärlek till musiken, jag gav upp mitt ”jag” till den varma känslan som nu hade tagit över min kropp.
Vid 1:18 i musiken så skiftar den häftigt (om du lyssnar så förstår du) jag dras omedelbart tillbaka till ”verkligheten” med en enorm stelhet, varje ljud är nu som en hammare mot mina sinnen, men inte tillräckligt för vara obehagligt, snarare extremt intensivt. Jag glömmer att andas.
Slänger av mig hörlurarna och täcket, det varma ljuset inviger mig tillbaka till det trygga. ”M” kollar på mig lite konstigt, jag släpper ut ett gapskratt. ”C” har försvunnit och jag hör röster från det ”vita rummet”. Jag klampar in där glatt och ser att dem röker en joint, slår mig ner på en stol och känner mig lite ”jittery”, sprallig. Jag tar ganska våldsamma bloss och reagerar på hur jobbigt ljuset är i rummet, men det är inget som irriterar mig allt för mycket.
"90 degrees to hell"
”A” Babblar på väldigt mycket medan han visar olika ljud klipp på sin dator. Jag förlorar plötsligt korttidsminnet och hänger inte alls med i konversationen längre, deras ord repeterar sig. Både ”A” och ”C”’s röster känns olustiga. Jag ville återgå till den mysiga känslan jag hade förut, men som en kraftig smäll är jag för energi-lös för att röra mig. Ett ytterst svagt obehag lägger sig. Jag hänger med huvudet mot marken och lägger märke till det komplexa mosaik golvet. Det börjar med att prickarna rör sig i härliga vågor, men snabbt blir det i ett komplext 3D mönster som jag smälter in i, bokstavligt talat känner jag hur hela mitt sinne smälter ner ur stolen och in i golvet, inga röster hörs längre, allt är helt tyst. Obehag. Jag drar upp huvudet och allt kommer tillbaka som en smäll.
Tusen iskalla händer greppar tag mig i ryggraden, en extremt obehaglig och okänd rädsla infinner sig, jag känner slag av panik mot bröstet. ”J” kommer in i rummet, deras röster är på max volym, jag vill att det ska sluta. Jag upprepar tydligen ”Kan J gå ut ur rummet!” åtta gånger, detta kommer jag inte ihåg. Alla stirrar på mig, uppenbarligen ser dem att jag inte mår bra. En hög frekvens ton bryter ut, deras röster drunknar i tonen, allt börjar bli vitt, och jag kommer ihåg att jag säger
Jag: ”I’m sorry”
A: ”Sorry for what?”
Jag: ”I’m getting a bad trip”
Det vita blir svart. Har inget klart minne men jag känner hur världen, min själ, mitt sinne vrider sig 90 grader. Nu försvinner jag. (Mina vänner hjälper mig nu tillbaka till soffan, detta är inget jag är medveten om eller kommer ihåg)
Det närmaste jag kan beskriva det som är att jag ligger i ett svart oändligt hav som består av min skuld, ego, mörker, och förträngningar. Jag flyter där och något vill konstant dra mig under till botten. Det är en intensiv och ansträngd mentalt slagsfält som pågår mellan mig och dragningskraften. Jag kämpar hårt för att komma tillbaka till någon sorts verklighet jag kan relatera till. Något öppnar min mun och forcerar in den negativa energin. Jag vill spy, men kan inte. Jag vill gråta, men har inte kunskapen. Det var som att halka och fastna i sekunden innan du slår in i marken, men den sekunden slutar aldrig och är intensifierad gånger tjugo, du snurrar helt okontrollerat i oändlighet. Du mår extremt illa och kan inte andas. Men du har ingen kropp att må illa eller andas med.
Något drar upp mig.
C: ”How are you?”
Allt pulserar, men jag är tillbaka i rummet, alla stirrar på mig. Jag känner mig skyldig, naken. De vill lyncha mig. Jag har förstört kvällen.
Jag: ”Everything is fluffy” får jag ur mig av ren panik av att vilja att trippen ska vara bra. Jag vill att allt ska vara bra.
Jag blundar, och dras in i mardrömmen igen.
Detta pågår i något som känns som minst två dagar. Då och då öppnar jag ögonen och känner lustigt nog att jag är väldigt kissnödig. Just den känslan att behöva gå på toaletten var min ”Reality cue”. Utan dem små korta stunderna av verklighet så hade jag freakat ur totalt. Till sist fick jag kontroll, och jag kunde kontrollera när jag ville stänga ögonen, och öppna. Jag kunde definera stängda ögon som trip, och öppna ögon som verklighet. Jag balanserade båda så gott som möjligt, jag kände att trippen kunde ta över verkligheten om jag inte var försiktig. Kvällen fortsatte med att jag hög-fokuserade mig på att balansera verklighet med trip. Min hjärna gick på högvarv. Varje gång jag slöt ögonen hände det saker jag inte kan sätta i ord. Som att sitta i ”Viking båten” på gröna lund, den går tio gånger så snabbt och hela parken skrattar åt dina idiotiska försök att säga stopp.
Vid klockan 4 på morgonen släpper allt, och jag får tillbaka min gravitation och ben. Sakta men säkert är hela kroppen tillbaka.
C: ”Are you alright?”
Jag :”Yeah”
Känslan att vara tillbaka och i kontroll var det skönaste jag upplevt på länge, skönare än vilken god tripp som helst. Sne trippen var i princip värt det bara för uppleva kontroll igen.
Direkt efteråt tänkte jag ”Aldrig aldrig mer syra” , men nu i efterhand känner jag motsatsen. Alla borde uppleva en sne tripp, den gav mig något, även om det var ett helvete. Tar och citerar wikipedia
Glad påsk.
Kön: Man
Ålder: 23
Längd: 189cm
Vikt: 79kg
Tidigare trippar: ett par
Humör: Avslappnad, lite taggad.
Sällskap
Två killar ”C” och ”A” samt en tjej ”M” samt en yttligare person ”J” som sitter i ett annat rum.
Plats
Hus, soffa. Sjukt trevlig atmosfär med varm lampa och varma sköna filtar med härlig musik. (Australien, engelskt talande vänner)
Tid (intag):
ca 22:00, jag kom ur trippen vid 5 och den lämnade mig helt vid 9 tiden.
Preparat
Gräs och LSD (en halv lapp ”Bicycle Hoffman” från Australien, trevliga grejer.)
Förord
Jag har trippat på LSD förut i mycket sämre omständigheter. Jag har aldrig haft en sne-tripp och aldrig kommit till en sån här nivå i en trip, och ändå tog jag bara en halv. Jag har försökt att skriva så ärligt som möjligt utan att överdriva med färgade historier. Min text kan nog anses lite gles i gemförelse med många andra.
Tripp - Dear you.
Vi tar alla en halv lapp, slår oss ner i soffan och har det trevligt.”A” är kvällens DJ och drar på skön lugn elektronisk gung. , ”M” (tjejen) har inte tagit något och är observerar oss i nyfikenhet, allt är upplagt för en fin kväll. Ca 50 minuter in så känner jag redan av den typiska ”rummet andas” effekten, jag är även mer fnittrig än resten. Vi fortsätter att bolla musik tips och smälter in i rummet. Inget märkvärdigt händer förens 1h30min efter intagning. ”A” säger att vi borde sträcka på benen, när jag väl ställde mig upp så slog det till rejält, allt blev genast väldigt kul och rummet kändes dubbelt så stort. En härlig trygg känsla rusade upp i benen, som att jag vore hemma med familj.
Rumet brevid lyser med ett äckligt vitt sken och har en stökig miljo.”A” Går in detta ”vita rum” och rullar en joint medan jag och ”C” tar det lugnt i soffan igen. Mysigheten har dött ut lite sedan ”A” lämnade oss, och jag ville ha mer effekt av trippen. Jag drar på ett par DJ hörlurar, slänger över mig ett täcke och spelar upp Skrillex – Cinema (lyssna här) på grovt hög volym. Mitt huvud blir genast enormt tung, jag domnar ihop okontrollerat i soffan, en enormt skön och befriande känsla sprider sig i kroppen som när man hoppar in i en varm pool. Varje ljus ton anspelar på min oändliga kärlek till musiken, jag gav upp mitt ”jag” till den varma känslan som nu hade tagit över min kropp.
Vid 1:18 i musiken så skiftar den häftigt (om du lyssnar så förstår du) jag dras omedelbart tillbaka till ”verkligheten” med en enorm stelhet, varje ljud är nu som en hammare mot mina sinnen, men inte tillräckligt för vara obehagligt, snarare extremt intensivt. Jag glömmer att andas.
Slänger av mig hörlurarna och täcket, det varma ljuset inviger mig tillbaka till det trygga. ”M” kollar på mig lite konstigt, jag släpper ut ett gapskratt. ”C” har försvunnit och jag hör röster från det ”vita rummet”. Jag klampar in där glatt och ser att dem röker en joint, slår mig ner på en stol och känner mig lite ”jittery”, sprallig. Jag tar ganska våldsamma bloss och reagerar på hur jobbigt ljuset är i rummet, men det är inget som irriterar mig allt för mycket.
"90 degrees to hell"
”A” Babblar på väldigt mycket medan han visar olika ljud klipp på sin dator. Jag förlorar plötsligt korttidsminnet och hänger inte alls med i konversationen längre, deras ord repeterar sig. Både ”A” och ”C”’s röster känns olustiga. Jag ville återgå till den mysiga känslan jag hade förut, men som en kraftig smäll är jag för energi-lös för att röra mig. Ett ytterst svagt obehag lägger sig. Jag hänger med huvudet mot marken och lägger märke till det komplexa mosaik golvet. Det börjar med att prickarna rör sig i härliga vågor, men snabbt blir det i ett komplext 3D mönster som jag smälter in i, bokstavligt talat känner jag hur hela mitt sinne smälter ner ur stolen och in i golvet, inga röster hörs längre, allt är helt tyst. Obehag. Jag drar upp huvudet och allt kommer tillbaka som en smäll.
Tusen iskalla händer greppar tag mig i ryggraden, en extremt obehaglig och okänd rädsla infinner sig, jag känner slag av panik mot bröstet. ”J” kommer in i rummet, deras röster är på max volym, jag vill att det ska sluta. Jag upprepar tydligen ”Kan J gå ut ur rummet!” åtta gånger, detta kommer jag inte ihåg. Alla stirrar på mig, uppenbarligen ser dem att jag inte mår bra. En hög frekvens ton bryter ut, deras röster drunknar i tonen, allt börjar bli vitt, och jag kommer ihåg att jag säger
Jag: ”I’m sorry”
A: ”Sorry for what?”
Jag: ”I’m getting a bad trip”
Det vita blir svart. Har inget klart minne men jag känner hur världen, min själ, mitt sinne vrider sig 90 grader. Nu försvinner jag. (Mina vänner hjälper mig nu tillbaka till soffan, detta är inget jag är medveten om eller kommer ihåg)
Det närmaste jag kan beskriva det som är att jag ligger i ett svart oändligt hav som består av min skuld, ego, mörker, och förträngningar. Jag flyter där och något vill konstant dra mig under till botten. Det är en intensiv och ansträngd mentalt slagsfält som pågår mellan mig och dragningskraften. Jag kämpar hårt för att komma tillbaka till någon sorts verklighet jag kan relatera till. Något öppnar min mun och forcerar in den negativa energin. Jag vill spy, men kan inte. Jag vill gråta, men har inte kunskapen. Det var som att halka och fastna i sekunden innan du slår in i marken, men den sekunden slutar aldrig och är intensifierad gånger tjugo, du snurrar helt okontrollerat i oändlighet. Du mår extremt illa och kan inte andas. Men du har ingen kropp att må illa eller andas med.
Något drar upp mig.
C: ”How are you?”
Allt pulserar, men jag är tillbaka i rummet, alla stirrar på mig. Jag känner mig skyldig, naken. De vill lyncha mig. Jag har förstört kvällen.
Jag: ”Everything is fluffy” får jag ur mig av ren panik av att vilja att trippen ska vara bra. Jag vill att allt ska vara bra.
Jag blundar, och dras in i mardrömmen igen.
Detta pågår i något som känns som minst två dagar. Då och då öppnar jag ögonen och känner lustigt nog att jag är väldigt kissnödig. Just den känslan att behöva gå på toaletten var min ”Reality cue”. Utan dem små korta stunderna av verklighet så hade jag freakat ur totalt. Till sist fick jag kontroll, och jag kunde kontrollera när jag ville stänga ögonen, och öppna. Jag kunde definera stängda ögon som trip, och öppna ögon som verklighet. Jag balanserade båda så gott som möjligt, jag kände att trippen kunde ta över verkligheten om jag inte var försiktig. Kvällen fortsatte med att jag hög-fokuserade mig på att balansera verklighet med trip. Min hjärna gick på högvarv. Varje gång jag slöt ögonen hände det saker jag inte kan sätta i ord. Som att sitta i ”Viking båten” på gröna lund, den går tio gånger så snabbt och hela parken skrattar åt dina idiotiska försök att säga stopp.
Vid klockan 4 på morgonen släpper allt, och jag får tillbaka min gravitation och ben. Sakta men säkert är hela kroppen tillbaka.
C: ”Are you alright?”
Jag :”Yeah”
Känslan att vara tillbaka och i kontroll var det skönaste jag upplevt på länge, skönare än vilken god tripp som helst. Sne trippen var i princip värt det bara för uppleva kontroll igen.
Direkt efteråt tänkte jag ”Aldrig aldrig mer syra” , men nu i efterhand känner jag motsatsen. Alla borde uppleva en sne tripp, den gav mig något, även om det var ett helvete. Tar och citerar wikipedia
Citat:
Min var “Properly resolved”, tacka för LSD. Tacka för livet.
” The manifestations can range from feelings of vague anxiety and alienation to profoundly disturbing states of unrelieved terror, ultimate entrapment, or cosmic annihilation. Psychedelic specialists in the therapeutic community do not necessarily consider unpleasant experiences as threatening or negative, focusing instead on their potential to be highly beneficial to the user when properly resolved.”
Glad påsk.
__________________
Senast redigerad av S.. 2011-06-01 kl. 15:54.
Senast redigerad av S.. 2011-06-01 kl. 15:54.
Efter jag läst känner jag bara, fan vad tur att man håller sig till CB
