Hur blev du antifeminist?

Detta är en fråga ställd till flashbacks antifeministiska "elit". Hur kom det sig att du blev antifeminist? Varför inte vanlig feminist istället?

En del hävdar att antifeminism enbart är ett tidsfördriv för bittra förlorare, vad tycker du?

Om antifeminism är ett “nödvändigt ont”, behövs det då en organiserad antifeministisk rörelse i Sverige? Borde det inte bildas särskilda “mansgrupper” som kämpar mot feminismen, precis som det finns kvinnogrupper som kämpar mot patriarkatet? En gång i tiden kanske feminismen bidrog till att “befria” kvinnan, men idag syftar den mest till att förtrycka både män och kvinnor.

Har du som antifeminist några speciella tänkare, författare eller filosofer som du hämtar näring ifrån?

Men nu tillbaka till ursprungsfrågan; varför blev du antifeminist?

Genom naturlig mental utveckling.

Man blir trött på att se egotrippade kärringar gasta om totalt nonsens.
Feminismen är ett patetiskt försök att på konstgjord väg ändra folks värderingar, och det är inte heller till det bättre de vill ändra värderingarna.

Att det är ett tidsfördriv för bittra förlorare och självutnämnda offer är korrekt. De är en negativ skara, ett gäng världsfientliga bitterfittor som lurar småtjejer att de står för något fint och vill hjälpa dem, när de egentligen bara vill utnyttja flickorna för makt.

Vi behöver inga antigrupper, det enda rätta att göra är att ignorera dem och dra lärdom av det hela så att det inte händer igen. Då försvinner de.

För att jag har träffat för många feminister, jag har blivit utsatt för deras manshat och jag gillar det inte alls.

Antifeminist är inget man blir. Man råkar bara vara en av dem som föds med normal mental kapacitet.

Jag kan tänka själv och har genomskådat feminismens lögn. Sen hjälpte alla gapande feminister likt Schyman och Rosenberg till ännu mer.

När jag för första gången i 12års åldern fick höra talas om feminism. Insåg precis som alla andra friska människor att det var ett vansinnigt tänkande. När man sen fick se vad det var för jävla pantade transexuella äckel människor som var feminister insåg jag att detta borde bekämpas. Nu efter att jag läst en genusvetenskapskurs har jag insett att jag kan kalla mig själv för antifeminist.

Började fundera i tonåren kring varför samhället försökte indoktrinera mig om den heliga jämställdheten och varför den inte fick ifrågasättas. Ju mer jag tänkte på det desto mer förstod jag att jämställdheten byggde på lögner. Jag insåg då att jämställdhet inte var något för mig och att jag trivs i en mer konservativ tillvaro.

Tillhör vi förlorarna? Ja, det går väl inte förneka att vi gör det. Sverige kontrolleras av feministdiktaturens järnhand så på så sätt befinner ju jag mig just nu på den förlorande och förtryckta sidan. Men jag är optimist.

Personligen ser jag människor som ifrågasätter feminismen men inte vågat ta steget fullt ut att även ifrågasätta jämställdheten som människor som vaknat men ännu ej lyckats se hela bilden. Feminismen bygger på jämställdhetstänket och vice versa. Om ni trodde att jämställdhet bara handlade om könens lika värde så är ni lurade.

Hur definierar du jämställdhet respektive feminism? Eller är det ingen skillnad tycker du?

Jag tycker inte det är någon skillnad.
Båda sakerna handlar egentligen om uppluckrandet av könsroller och mer makt till kvinnor på männens bekostnad.

Dock har väl jämställdheten en mjukare framtoning än feminismen vilket gör att det lättare säljs in hos folk. Både ideologier är dock lika skadliga.


Jag är för könens lika värde. Men det behöver man inte jämställdhet för.

Är du öppet antifeministisk i vardagslivet eller mest på nätet? Hur bemöter folk dig och dina åsikter? Kvinnor du träffar t.ex.?

Mina allra närmsta vänner är bara killar och de har typ samma åsikter som mig kring jämställdhet. Men andra vänner och bekanta som är av kvinnligt kön kan spontant reagera negativt men resonerar man med dom så håller de med om att det "gått för långt" kring avskaffande av könsroller och sådana saker.